Julväntan

"Hyvää joulun odotusta!" har jag i år insett att man säger på finska i dessa tider. Glad väntan på julen! I början kändes det främmande och onödigt och skrämmande. "Vad är det här? Vad behöver vi det till? Man kan ju lika bra önska varandra en god jul? Varför en god väntan på julen? Vad är nu det för nytt påfund?" (Under min första bekantskap med det uttrycket lät mitt huvud i många avseenden som vilken som helst hen-motståndare..)

Men nu har jag vant mig och accepterat, och nu glädjer jag mig åt denna fina tid av väntan på julen.
I år har jag, till skillnad från ifjol, skickat iväg en bunt julkort.
I år har jag, till skillnad från ifjol, julstädat (..många gånger.. det krävs minst en eller två gånger till ännu, för de senaste timmarna har jag jobbat hårt på att skapa ett ännu större kaos än vanligt.)
I år har vi, till skillnad från ifjol, bakat pepparkakor. Jag har också påbörjat massproduktionen av pepparkakshus, och i år för första gången ever gjort det i så god tid att jag inte behöver vaka hela natten för att få dem klara. Inatt gjorde jag delarna. Imorgon natt limmar jag och dekorerar. Natten före julafton kanske jag till och med hinner sova!? Så nu vakar jag istället hela natten för att blogga.

Jag insåg i ett sällsynt tidigt skede av mitt liv att jag inte ska äta pepparkaksdeg. Men idag satt Kia och stoppade i sig såna mängder att hon smittade av sig sin pepparkaksdegsiver på mig. Usch, min mage gillar inte alls! 

Julklappsinköpet har inte riktigt kommit igång ännu, men jag tror mig ha ganska bra koll på läget.

Och det finns ju till och med vissa förhoppningar om a) att det kommer mera snö, OCH b) att snön hålls kvar till jul!

Det var fint på Moisö som vanligt. Lite is längst in i vassruggarna. Kajakerna har fått flytta in "till vintern" tänkte jag säga, men vi får nu se hur det blir med den saken.. Till julen, åtminstone.

Feber

I vår säng sover två personer. Ingen av dem är jag. Jag tänkte sälla mig till den sovande skaran snart, men noterade just att den mindre av personerna har lagt sig på tvären. Varför blir det alltid så. Att tvären ses som den bästa riktningen i en säng, åtminstone om det är en treåring som ska avgöra.

Nämnda treåring har feber. Just som jag hoppfullt tänkt att vi skulle klara hela hösten utan värre flunssor. Men jag har för mig att den ändå kom lite senare i år än förra året. Därför tänker jag också hoppas att våren inte innehåller lika många och långa sjukdomar som senast.

Det var skytteltrafik på dagis då jag hämtade hem mitt febriga barn. I dörren på väg in på dagis mötte jag en förälder med ett trött barn i släptåg på väg ut, och då Kia och jag skulle avlägsna oss klev följande mamma in genom dörren för att hämta hem sitt barn. Det kändes skönt på något sätt.. att inte vara ensam om sjukligheterna.

Nå, det blev tidigare start på jullovet för Kias del, och snart är det min tur. Att få jullov alltså. Febern hoppas jag att jag slipper.

Minnesglimtar från veckan som gått

Det har varit så fruktansvärt mörkt och så fruktansvärt dystert de här senaste veckorna. Igår sken solen visst nån timme. Jag såg det när jag kikade ut genom fönstret i arbetsrummet och skymtade blå himmel ovanför hustaken. Men det var kolmörkt och ösregnade när jag for på jobb, och det var lika kolmörkt när jag stack ut näsan genom dörren igen efter arbetsdagens slut. Så egentligen var det först när jag såg det fina vädret på bilderna på Annas blogg och avundsjuk tänkte att de har fint väder i Sjundeå, som jag insåg att jag nog skulle ha fint väder i Helsingfors också ibland om jag inte skulle sitta med ryggen vänd mot fönstret under dygnets ljusa timmar.

Men idag tankade jag sol och frisk luft och sundhetsliv i största allmänhet. Jag jobbade hemifrån och bestämde mig för att ta en springtur under lunchpausen. Oj vad det var skönt med lite sol som lyste en i ögonen och lite himmel ovanför huvudet.

Dagens andra glädjande stund inträffade ungefär kl.15:30 då jag hämtade Kia. För hon var på gott humör och det tog en evighet att släpa iväg henne från parken, för hon ville absolut säga hejdå åt sin bästa kompis genom alla springor i staketet. Det är kul med vänskap.  




Gårdagens Stund inträffade vid halv nietiden på kvällen då jag vandrade fram längs med Helsingfors, om nu inte vackra, så åtminstone väldigt hemvana, gator med magen full av god mat, ett glas vittvin i blodet och musiken från restaurangens jazzband fotfarande ringande i öronen. Jag gick där och nynnade på "O gamla klang, o jubeltid" och tänkte att man måste bli trettifyra och sentimental innan man egentligen förstår vad det handlar om.
Inga bildbevis på det.



Det var inte bara idag det varit helt skapligt väder samtidigt som jag varit ute i det. Också på söndagen var det riktigt uppfriskande. Vi åkte ut till Moisö för att kolla om kajakerna var kvar. Himlen var väl nog ganska grå, men gråheten låg liksom högre upp, inte sådär tryckande alldeles ovanför pannan som den vanligen gör. Kia hade med sig Fröken Kanin som flytta hem till oss från Oslo på lördagen. Fröken Kanin kände Kia till redan från tidigare, eftersom den fanns med i hennes favorit-Buu-klubbsserie (efter Mumin, då), så hon blev genast kompis med mjukisdjuret.




I och med julkalendrarna (vi har fyra stycken) har Kia blivit ivrig på det där med siffror. Det var svårt att slita henne från de här förvaringsskåpen på Prisma idag eftersom hon ville gå igenom alla numrorna.



Hon har också börjat tycka att det är roligt att räkna. Jag vet inte hur mycket hon egentligen ens kunnat det tidigare, men nu vill hon räkna allt hon stöter på som det finns fler av. När hon räknar saker som är fler än ca 7 så tappar hon bort sig och räknar samma sak många gånger, och från ungefär fjorton trasslar hon in sig och börjar räkna bakåt. Och idag förvånade hon mig med att berätta för mig att något-ord-som-jag-inte-mera-minns-som-börjar-på-K börjar på samma bokstav som Kia. Och så drog hon till med några fler grejer som börjar på samma bokstav som varandra, och jag var lite förvånad, för tidigare har hon bara skrattat och tyckt att det är mycket konstigt att till exempel Pappa och Potatis börjar på samma bokstav, men nu verkar hon alltså ha fattat grejen.

 


Julen är på kommande, och Kia är inte mera rädd för den. Julkalendrarna gör det helt underbart enkelt att få upp henne om morgnarna. Hon gillade Lucia, och på jobbet slåss jag varje dag med mig själv för att inte äta upp de gröna kulor som vistas i en skål i vårt arbetsrum.

 

Jag tror det här inte blev så sammanhängande, men det får duga. dags att sparka igång den här bloggen igen, även om det innebär lite osammanhängande svammel i början.

Skärpning i bokhyllan

Vet ni vad jag kom på mig själv med att göra just? Jag grävde fram jobbtelefonen ur väskan och kollade jobbmejlen. Halv elva på kvällen. Inte för att jag är så stressad på jobbet att jag inte kan slappna av hemma. Inte för att det är något så spännande på gång att jag inte vill vänta tills imorgon på nyheter.

Utan i ren desperation; för att jag kände ett behov att läsa något innan jag somnar, och jag kom inte på något annat.

Sorgligt.

Reflexetikett

Det nyhetsflöde som strömmar förbi mig handlar just nu mycket om hur sorgligt det är när folk inte mera vågar lägga sig i andras liv och ingripa då de upplever att någon annan handlar fel.

Men jag kan vittna om att det inte är så illa!

För idag hände det för andra gången att jag blev stannad av en med-fotgängare som ville påpeka för mig att min reflex var felplacerad.  (Den hängde på min handväska i midjehöjd på höger sida.  Tydligen ska den hänga i knähöjd (men på höger sida nog).)

Två gånger är fortfarande inte många gånger, men liksom fler än en. (För en gång är ingen gång.)

Jag är medveten om och förstår att en dinglande reflex i knähöjd syns bättre i ljuset av billyktor. Men i allmänhet går jag omkring helt utan reflex, i svart rock, mörka byxor och mörk pipo. Ingen (utom mamma) har någonsin kommenterat DET. Kanske de helt enkelt inte sett mig och därför inte kunnat kommentera?
(Numera rör jag mig ju dock i allmänhet i sällskap av en nästan en meter hög levande reflex som åtminstone delvis befinner sig i min knähöjd.)

Men på riktigt; du bestämmer dig för att du vill uppfostra samhället i något ärende och du väljer att ta itu med folk som bär reflex men gör det fel. Jag förstår inte riktigt.

Så nu undrar jag mest: vad är det som är så provocerande med mina reflexer?

(Dessutom hävdar jag att dinglande reflex i knähöjd är direkt livsfarligt. Den fastnar överallt och lossnar senast första gången du satt dig någonstans och stigit upp igen, och sen är du tillbaka i läget där du inte har någon reflex. )

Alldeles i utkanten

Ni vet hur det är ibland; man ser något i ögonvrån som ur den vinkeln verkar väldigt uppseendeväckande och spännande, men sen tittar man dit och ser inget onormalt alls. Kanske bara en skugga, eller något som vajade till i vinden.

Jag har samma inställning till mitt huvud just nu. Det känns som om det är proppfyllt med djupa och invecklade och fascinerande tankar som vill tänkas och ältas, men så fort jag gör djupdyk i medvetandet så hittar jag bara vanliga tråkiga vardagstankar om ingenting.

Det känns lite dystert. Jag skulle vilja tänka stort och klokt och omvälvande. Jag skulle vilja få någon djup insikt om något som berör mig. Jag skulle vilja att det rör sig mer betydelsefulla tankar i mitt huvud än vad vi ska äta till middag på torsdag.

Hopplöst huvud jag har.

Ja! Låt det bli ett ja!

Hej, du som motsätter dig en jämlik äktenskapslag;

om vi tänker oss att det är bara jag och du som räknas så då är det faktiskt inte så stor skillnad hur det blir idag. Röstar riksdagen för en jämlik äktenskapslag så blir jag glad och lättad och känner att samhället är på väg åt rätt håll, medan du blir ledsen och besviken och tycker att allting mer eller mindre bokstavligt barkar åt helvetet. Röstar riksdagen mot en jämlik äktenskapslag så är rollerna omvända. Någondera av oss blir glad, någondera av oss blir ledsen, men vi har båda lika stor rätt till våra känslor och åsikter.

Men.. nu handlar det ju inte bara om just dig och just mig och just våra åsikter. Det handlar de facto inte alls om det. Det handlar om människors rättigheter att få vara de de är och älska dem de vill på samma villkor som alla andra.*

Du har lika stor rätt till din åsikt som jag, men nu talar vi inte om rätt till åsikter. Vi talar om rätt till rättigheter. Där har någons personliga åsikt ganska liten betydelse.

* och ja, det handlar också om barnens rättigheter. Barnens rätt till sina föräldrar, oberoende av vilket kön föräldrarna råkar ha.

Julfiilis

Det är nog bäst att jag bloggar om den där julfiilisen innan det gått så lång tid att det är helt acceptabelt att ha sån.

Bakåtspolning till år ca 1997 (då det ännu fanns kasetter och videoband som kunde spolas åt något håll.. Det är en bisak). Det var julaftonsmorgon och jag var arg och butter, för julen hade mist all sin glans. Det hade varit kallt och grått och blåsigt på begravningsplatsen i Borgå, och det var trist och sunkigt på bensisen i Sibbo där vi stannade på kaffe. Visst var det skoj med ledigt från skolan, och det är klart att julklapparna alltid innehöll några roliga tidsfördriv för några dagar framåt, men det magiska skimret lyste klart med sin frånvaro. Det var inte nervöst och spännande, det var inte roligt att baka pepparkakor, det var ju bara mörkt och slaskigt hela tiden och inte alls vitt och gnistrande. Mitt ca 6-åriga kusinbarn pomppade lyckligt och överenergiskt runt sin mamma och jag tittade avundsjukt på henne. "Kommer julkänslan tillbaka när man själv får barn?" Frågade jag min egen mamma. Jag har ett minne av att hon försäkrade mig om att den gör det. (Jag frågade inte om den julfiilisen försvinner när de egna barnen blir 17-åringar och cyniska.. Ska kanske inte göra det heller..)

Framåtspolning några år till tiden då adventskalendern kändes som en enda lång räcka av deadlines. För nästan varje lucka fanns något STORT och VIKTIGT som jag borde hinna med innan det blir dags att öppna den. December är en kort månad när man har mycket att hinna med innan året är slut.

Framåtspolning till ifjol då jag ignorerade julen så länge jag bara kunde och så småningom började tvivla på att det alls skulle bli jul.

Men i år infann sig julkänslan med all kraft i mitten av november. Jag funderade när man tidigast täcks plocka fram Kias lilla plastjulgran och om det är för tidigt att börja pynja julkort. Jag tänker varje dag på att vi borde dricka upp förra årets sista glöggflaska, och har redan börjat planera julgodisurvalet och tillverkningstidtabellen. Jag känner en stark lust att fylla hela lägenheten med värmeljuslyktor och har lagt ut vår ljusslinga på balkongen. (I och för sig i en korg, så man ser den bara om man sticker ut huvudet genom köksfönstret, men då ser den mysig ut.)

Det är ju såklart Kias förtjänst, för hon har haft "lasten pikkujoulut" på dagis och haft på sig tomteluva och bakat pepparkakor, och hon hojtar lyckligt till varje gång hon får syn på en julgran, vilket är ganska ofta, eftersom var och varannan hylla i Prisma är prydda med sådana. Vi har ritat tiotals teckningar som ska bli julklappar åt Faffa och har ett kilo pepparkaksdeg i frysen.

Och snart ska jag plocka fram julkalendrarna. BUU-klubbens som hon fick på BUU-dagen på lördag, och scouternas som ju är obligatorisk i det här huset.

Vackra vyer

Min Facebookfeed har idag innehållit en massa vackra vyer. Joppe har varit på paddeltur i vackert senhöstlandskap med små isflak som sällskap, svåger-Oskar har postat vackra vinterbilder från favoritskären i Vasa och så har en massa bekanta bosatta eller på besök i alperna lagt upp bilder på de där svindlande underbara landskapen.. Jag blev alldeles varm i magen av alla fina bilder.

En bra kontrast till att jag tidigare idag suckade över novembrigheten igen och funderade på om den där svartvita utmaningen som figurerar på facebook som jag just blivit utmanad till är en avsiktlig november-utmaing, eller om det bara är en slump att den infaller just nu. Jag tycker att jag skulle kunna fota i stort sett vad som helst utan att det skulle märkas om jag fotat svartvitt eller med färg. Den riktiga utmaningen är ju att hitta något i omgivningen som INTE går i gråskala... (Men tack för utmaningen, Annika! Jag gillade den och ska nog ta mig an den! Så småningom.)

Den fullspäckade facebookfeeden i kombination med Maria Lang-filmen (alltså jag ÄLSKAR deckare som slutar med att alla inblandade samlas i ett snoffsigt vardagsrum och smuttar konjak och röker cigaretter, medan komissarien tar dem igenom händelseförloppet steg för steg och misstänkliggör var och en av dem innan han till slut pekar ut mördaren.. så mysigt.. så enkelt.. så lättförståeligt..) ledde till att jag egentligen borde ha gått och lagt mig långt innan jag började med det här bloggandet, så jag fortsätter låta bli att avge löften om kommande blogginlägg och går och drar täcket över öronen.

(Kuriosa; i nästan 25 år av mitt liv var jag tvungen att ha täcket över det uppåtriktade örat ifall jag sov på sida, efter att ha sett en snutt av en scifi-film där igel-liknande maskar kröp in genom öronen på folk och spann ett nät runt deras hjärna. Huu.. jag ryser fortfarande av den minnesbilden..)

Jag tror jag är ett mumintroll. Jag borde ha gått i ide i oktober!

Den här gången var det faktist inte meningen att bara lämna bloggen så här.. öde och tom.. ett utmattat litet barn som glor trött på dig varenda gång du bestämt dig för att titta in.

Men det är november och jag har varit så fruktansvärt trött själv. Den här månaden har verkligen sugit musten ut mig. Fy bubblan så trögt det är med november!

Och så var det också det där städprojektet. Jag höll på att inleda en diskussion med Joppe om städning här hemma, men direkt presenterade han ett argument som fick mig att inse att jag inte skulle gå segrande ur diskussionen, så jag fick skjuta upp den till en tidpunkt då jag känner mig självsäkrare.. Under tiden har jag städat skåp.

Jag hittade min stora platsback full med CD-skivor. Jag plockade fram en liten vit pafflåda som skulle rymma ca 15 cd:n, och tänkte att den säkert räcker för de skivor jag bara måste spara, och så kan jag sälja eller donera bort resten. Jag gick igenom hela backen och konstaterade att jag eventuellt kunde tänka mig att avstå från Hitti Buumi 5 och en cd med skumma jul-låtar på finska... Resultatet blev att jag donerade bort själva pafflådan och stuvade tillbaka cd-plastbacken i skåpet.

Jag hittade min gamla dagboksgömma och bläddrade bland annat i min gamla kalender från år 1995 och dagboken från sommaren 2007. Det skuffade in mig i en viss nostalgi-obalans som höll i sig i nästan en vecka. Nu är jag tillbaka i år 2014 och trivs riktigt bra med det.

Jag kollade igenom bokhyllan och konstaterade att vi har samma bekymmer som vissa har när de kollar igenom garderoben; alldeles för många böcker, men aldrig något att läsa (alltså just DET problemet har väl folk sällan med garderoben, men.. äh..)

Dessutom bestämde jag att Joppe och jag nu kommit så långt i vårt förhållande att vi börjar vara mogna för gemensam verktygsback. Inte så tokigt!

Men nu börjar de flesta skåp vara genomgågna, och jag har faktist lyckats förpassa en del grejer till antingen soptippen eller kierrätyskeskus. November börjar så småningom lida mot sitt slut, det har snöat och det finns hopp om att tröttheten så småningom släpper.

Varenda gång jag avger löfte om att i ett senare skede blogga om något speciellt så tappar jag all inspiration jag haft att blogga om det, så den här gången ska jag inte lova att blogga om julfiilis, buu-dag eller enbarns-funderingar.

Ett mycket trött litet barn

Idag har jag på Facebook varit tacksam för att ha ett jobb jag trivs med (inkluderande kolleger jag också trivs med), för att helt av en händelse ha märkt att vi ju faktist har Vem ska trösta knyttet i bokhyllan, och för att ha hittat lite rester i frysen och sluppit stora delar av matlagandet.

En av huvudorskaen till de två sista tacksamheterna var att Kia idag för första gången inte har sovit dagssömn på dagis. Eftersom hon somnade ca halv elva igår kväll och dessutom var vaken en lång stund mitt på natten, och aldrig har tyckt att det är en rolig idé att stiga upp före kl.8 annars heller, så kändes det lite olycksbådande. Dagis hade hon ju såklart klarat bra, men redan i dagistamburen låg hon såklart på golvet och grät och bankade nävarna i golvet och ville inte si och skulle inte så, och så hade vi en och en halv lite jobbig eftermiddagstimme då det allra mesta gav upphov i illvrål och gallskrik.

Men köttsås ur frysen räddade middagen, och så just precis, när jag tyckte att jag försökt allt annat, och hon i och för sig inte gallskrek mera, men istället obevekligen höll på att somna i spaghetti-tallriken (och inte ens piggnade till av löftet om russin till efterrätt) så kom jag på att jag i bokhyllan sett något som misstänkt mycket såg ut som Vem ska trösta Knyttet. Den fungerade, och efter att vi läst boken åt vi russin, och efter russinen kom Joppe hem, och sen gick resten av kvällen på tidvis lite hysteriskt övervarv, men hyfsat humör ändå.

Och ikväll har hon somnat klockan åtta, så så länge hon inte drar till med någon superlång vakarstund under natten så borde hon vara lite lite piggare imorgon.

Tacksamhet och otacksamhet

Jag blev tacksamhetsutmanad på Facebook för några dagar sedan och bestämde mig för att påbörja projektet idag (igår, måndag). Malin förklarade inte riktigt vad det gick ut på, och jag har inte följt alla tremiljarder andra tacksamma människor på facebook så koncentrerat, men det handlar visst om att i fem dagars tid lista saker man är tacksam för. Jag trodde det var tre saker per dag, men såg sedan på någon annans tacksamhetspost att det var fem. Jag tänker dock låtsas som att jag inte märkte det, för tre känns bättre. Dels överkomligare, men också bättre. Tre är ju liksom det heliga talet.

Så idag berättade jag då att jag är tacksam för själva utmaningen (visst är prutthurtighet (vilket jag kan tycka att tacksamhetsutmaningen är) otroligt irriterande, men när man går omkring och novemberdeppar och bara suger åt sig frustrationer och negativa händelser hela tiden så är det ganska hälsosamt att tvingas tänka tvärtom (men jag lovar att här på bloggen följa upp med en otacksamhetslista då tacksamhetsdagarna är slut, för det är nog trots allt mer underhållande (så länge otacksamheterna är av vardagligt slag, vilket de, tacksamt nog, brukar vara i mitt fall))), för långlunch hos mammalediga kollegan Heidi (inte tappade ni väl förresten bort er efter superlånga trippel-parentesen just? det här var faktiskt en alldeles språkligt korrekt fortsättning på den ursprungliga meningen) och för föräldrar som vill och kan umgås mycket med Kia.

Nu riktade jag ju min tacksamhet till specifika personer, men jag började fundera på om det går att känna en sådan där överspännande tacksamhet mot världsalltet i största allmänhet om man inte är religiös. För en dryg månad sedan skrev jag om min djupa tacksamhet över att bussolyckan inte gick värre. Jag märkte genast nästa gång jag läste inlägget att tacksam var fel ord (men jag orkade inte ändra). Glad? Ja! Lycklig? Ja! Lättad? Ja! Men tacksam? Mot vem? Busschauffören? De personer och trafikljus tidigare under cykelturen som försinkat min färd med sammanlagt två sekunder? Nä, det var nog åtminstone inte så jag menade. 

Om man inte tror på en gud; kan man då vara sådär i största allmänhet tacksam? Och om man inte är det, är det då inte hemskt otacksamt?

Svåra frågor det här? Någon ateistisk läsare som vill hjälpa mig att komma till rätta med det här? (Eller religiös för den delen! Alla synpunkter välkomna!)

Jul på kommande

På sidan terve.fi finns en artikel om hur du tar det här "finns julgubben påriktigt?" snacket med ditt barn. Det är ju fint, men jag skulle behöva en artikel om hur du överhuvudtaget introducerar julgubben i ditt barns liv till att börja med. Eller nå, just det har jag ju egentligen hela tiden tänkt att vi inte alls ska göra, men det är ju fullständigt otänkbart att julgubben inte skulle introduceras i Kias liv ändå, och det gäller väl att börja fundera på om man behöver förhålla sig till honom på något speciellt sätt och i så fall hur.

Kia vet inte så mycket om julen. Hon har sett på Mumin. Berättelsen om när mumintrollen råkar vakna mitt i vintern och hamnar mitt in i julstressen är kanske den underbaraste julsaga jag känner till. De får veta att julen kräver en julgran, att julen vill ha en massa god mat och att julen vill ha presenter, så de gnor och sliter och stretar och bär sig åt, och så när det blir julafton sitter de där på sin veranda insvepta i filtar och väntar på att få se vad den där julen egentligen är för konstigt väsen. Medan de sitter där dyker det upp några små knytt som beundrar deras gran och mat och presenter, och till slut bestämmer sig mumintrollen för att strunta i hela saken och donerar hela julstöket åt knytten och går själva tillbaka i ide. Så underbart! Så härligt! Ett så fullständigt missförstånd som ändå träffar så totalt rätt.

Men sagan är ju kanske tänkt för barn och vuxna som vet vad jul är och som kan dra på munnen eller nicka instämmande eller bli tok-fascinerade som jag, inte för tre-åringar som inte minns sina egna jular och som tror att mumin är de klokaste och fullkomligaste väsen som finns och som därför ser ganska bekymrad ut när det blir tal om jul och säger att "men jag vill inte att julen ska komma!"

Det är inte bara julgubbspratet som är utmanande i det här huset den här senhösten.

Världens kanske sämsta lediga dag

Alltså vilken totalt bortkastad dag det här varit!

Huvudvärk hela dagen och ont i magen halva.
Trött som en trasa, och ändå sov jag två timmar mitt på dagen.
Kom mig inte iväg till butiken förrän vid 16-tiden och åt inget annat på hela dagen fram till middag än några skorpor.
Drack inget heller och blev så förbannad på den krypande huvudvärken att jag tänkte att jag i ren protest mot hela grejen skulle låta bli att dricka en stund till.
Skulle ju alltså vara ledig, men dels snurrade höstmötestankarna fortfarande i huvudet, och dels.. tja.. blev det ju inte riktigt så annars heller.
Skulle städa men var för sur.
Skulle köpa farkkun men var för trött.
Skulle simma, men var för oinspirerad.
Skulle klippa håret, men hade glömt att boka tid.
Skulle vara hälsosam, men råkade köpa en påse chips..

Och igen har Kia precis hela dagen klagat på att hon är så trött och hon orkar inte och hon vill vila, och sen kl.20:00 när vi äntligen kommit så långt att det var läggdags så piggnade hon till, och så tog det IGEN till 22:30 innan hon somnade. Varför somnar hon inte på kvällarna?

Fy bubblan! Bättre dag imorgon, okej?

Fullspäckat veckoslut

Det har varit ett intensivt veckoslut.

Först vanhempien viini-ilta på Kias dagis på fredag. Riktigt kul! Ganska annorlunda stämning på dagis än man är van vid, kan man ju säga... Också bekvämt att vara på partaj så nära hemdörren man kan komma utan att vara den som behöver städa efteråt.

Resten av veckoslutet gick helt och hållet till FiSScs roverscout- och ledardagar och höstmöte. Jätte-intensivt, otroligt roligt och verkligt spännande. Massvis ivriga diskussioner, ställningstagande och åtminstone för min del en viss nervositet.

När jag kom hem var jag alldeles slut i huvudet och kände ett behov av att älta och fundera igenom alla beslut, alla diskussioner,  allt som inte diskuterats.. Försökte ivrigt tömma huvudet genom att prova Kias maskeringsfärger ocg genom att sova igenom buu-klubbens muminavsnitt. Det gick inte jättebra, men det var skönt att vara hemma.

Vid läggdags ville Kia att jag skulle sjunga en sång som hon inte hört tidigare. Det börjar bli lite utmanande att hitta på sådana, men den här gången hade jag faktiskt förberett mig genom att leta tips i sånghäftet igår.

Så jag sjöng

Jag hade en gång en båt
med segel och ruff och köl.
Men det var för länge sen
så länge sen.
Var är den nu?

- Jag tror att någon har tagit den och sagt att Nej det är MIN båt!
avbröt Kia.

Uppfostringsmetoder del 3

Dags att avsluta uppfostringsmetodföljetongen med de sista problemsituationerna i småbarnsfamiljer.

7. Barnet härjar omkring i kyrkan under de vackraste julsångerna.
Svarsalternativ: A. sitter kvar lugnt och tänker att barn är barn. B. tar barnet åt sidan och förklarar hur man beter sig. Återvänder sedan till salen. C. inser att man inte ska ta med sig småbarn till tillställningar som riktar sig till vuxna. Lämnar kyrkan.

Jag vet inte riktigt om jag skulle svara något av dessa alternativ. Barn ÄR ju barn, och måste få vara det, men man ska ju inte heller störa andra. Man ska inte släpa med sig barn till alla ställen och tillställningar, men å andra sidan är barn också människor och borde kanske få uppleva vuxenvärlden ibland. Ifall de själva får ut något av det, åtminstone. Jag skulle väl antagligen inleda med att där i kyrkbänken viskande försöka lugna ner barnet, men funkkar det inte så går vi väl ut. Tror jag. Alternativ B känns kanske inte helr fungerande med en tre-åring åtminstone.
Jag försätter mig ganska sällan i sådana här situationer. Jag försätter ganska sällan Kia i sådana här situationer.

8. Spelsessionen drar ut över den överenskomna tiden.
Svarsalternativen: A tar apparaten ur händerna på barnet. B. låter barnet spela en stund till. varför förbjuda när barnet har roligt? bra att färdigheterna utvecklas! C. konstaterar milt men bestämt att "jag förstår att du vill spela, men din hjärna tål det inte ännu"

Kias iPad-användande handlar hemskt mycket om Mumin (och om ett paint-by-number-spel som har fått henne att koppla ihop siffror med färger till den grad att jag lite funderar hur det kommer att påverka hennes sinne för matematik..). Hon förstår ju inte ännu vad "en halvtimme" betyder, så att införa speltid skulle vara ganska meningslöst (och med Joppe i huset misstänker jag att det där med i sten spikade spel-tider knappast ens kommer att komma på fråga senare heller).
Och mest handlar det här ju om att det är ganska skönt för mig när hon kollar på Mumin, för då kan jag syssla med vad jag vill i 20 minuter, så det är ganska lockande för mig att låta henne titta på ett avsnitt till. Sorgligt ofta B alltså, men inte i uppfostringssyfte, utan av bekvämlighetsskäl..

9. Barnet, 4-åring, vill inte sova i egen säng utan tränger sig med i föräldrarnas säng.
Svarsalternativ: A. Låter barnet sova i sängen. Ni sover där alla tre. B. Låter barnet sova i sängen och en av försäldrarna flyttar till soffan. C. För tillbaka barnet till barnets egen säng.

Målsättningen är nog C, utom på morgonen då Kia får komma till vår säng och morna sig. Men det händer ju ibland att man inte orkar vara så principfast vid 4-tiden på natten, utan låtsas att det nästan är morgon. Och under den senast veckan har hon två gånger haft häftigt näsblod mitt i natten, och då finns dels motviljan mot att mitt i natten vilja byta lakan i hennes säng, och dels medlidandet med henne, för näsblod är inget hon är speciellt förtjust i att ha, om man säger så...
Men annars får hon nog i allmänhet trava tillbaka till egen säng. Ibland går det riktigt bra, ibland vill hon inte alls, och då brukar någon av oss sova i hennes rum.
Alla tre alternativ i princip alltså i bruk i vårt hus, förutom att B-alternativet är aningen modifierat.

Det är fortfarande oktober, jag har fortfarande inte tröttnat

Kanske höstens finaste dag idag? Säkert höstens finaste paddlingstur över såväl rätt så djupa som mycket grunda vatten; öppna havsvidder och smala sund. Rimfrost på bryggan och is i vattentunnorna. 

Jag är riktigt äckligt höstlycklig. Ber om ursäkt för överentusiasmen och prutthurtigheten. Det går nog om imorgon när det är regnigt och ruskigt..

Det går inte riktigt att tröttna på oktober

Här är mitt söndagsinlägg:

Det här veckoslutet har vi gjort sådana där underbara oktobriga saker som paddlat för någon av de sista gångerna, krattat, plockat höstlöv och andats höstluft. Det har också varit första veckoslutet på ett tag som jag inte haft jobb eller annan scouting, så det var skönt att vara hemma!

Vi har dessutom varit gruvligt husliga. På dagis har Kia för ett tag sedan fått baka potatisrieska, och sedan dess har hon talqt om att vi ska göra det hemma. Så igår lagade jag pressad potatis (huslighetspoäng 1) till middag, och sen bakade vi rieska av resterna (huslighetspoäng 2), och de blev riktigt riktigt goda!  (huslighetspoäng 3).

Förra veckoslutet hade jag med mig vårt våffeljärn på ett möte, och sedan dess har Kia också pratat (parallellt med rieska-pratet, om att vi borde göra våfflor. Så ikväll åt vi sådana till kvällsmat (huslighetspoäng 4).

Dessutom har vi städat och dammsugit under sängen! (huslighetspoäng 5, 6 och 7).

Så läste jag också någonstans (någon blogg.. vems? Hemsolen tror jag, och ska kolla upp det och länka när jag sitter vid en smidigare maskin) att efter att man får barn slutar måndag vara den jobbigaste veckodagen. Värst blir istället torsdag. Åtminstone ikväll känns den tanken både trösterik och sann. Det har varit ett bra veckoslut! Låt det bli måndag.

Nya skor

Vanligtvis då jag klagar på kläder och kön och stereotypier så är det barnkläder det gäller, men idag fick jag vara lite upprörd i skoaffären också. Jag skulle köpa sneakers. Sådana är ju ganska könsneutrala, och visst, samma (till synes) röda sneakers fanns på både damhyllan och herrhyllan. På damhyllan i storlek 36-39 och på herrhyllan i storlek 41-44. Gissa vilken storlek jag har!
Att få en 40a från lagret var också svårare än man kunde tänka sig, för skon som jag tagit som utgångssko var en 41:a, och då såklart från herrhyllan, så den hade en annan kod än den exakt likadana skon på damsidan.

(Så nu är jag kanske inte så upprörd över indelningen i dam- och herrstorlekar som över att den där transstorleken däremellan saknades. )

Det här gällde inte bara de fina röda skorna, utan precis alla andra skor på den avdelningen. Större än 40 på herrsidan, mindre än 40 på damsidan.

Jag kom hem med ett par fina röda sneakers i rätt storlek. Men också påmind om att jag avskyr att köpa skor.

Misslyckat söndagsinlägg

Jag skrev ett fint inlägg igår om vårt fina veckoslut, och så lade jag till många bilder (det var huvudsakligen för bildernas skull som jag skrev.. för det har varit ganska ont om bilder här på senaste tiden)

Sen försökte jag ladda upp inlägget med min telefon.

Det laddar fortfarande.. lite för många bilder kanske...

Eftersom det fortfarande laddar så kommer jag inte heller åt att redigera det och till exempel ta bort några bilder. Det är ju lite snopet..

Uppfostringsmetoder del 2

Bäst att fortsätta med det här temat nu fort innan jag tappar intresse och ork och lyckas bli på hälft till och med med ett futtigt tredelat projekt..
Vi fortsätter alltså med familjelivets problemsituationer:

4. Barnet tar en leksak av ett annat barn i parken
(Svarsalternativ ungefär: A. förklarar för barnet att det inte går för sig och lämnar tillbaka leksaken. B. förklarar för det andra barnet och hens förälder att "vi övar ännu" och ger sen tillbaka leksaken. C. Säger åt det andra barnet och hens förälder att "vi får säkert leka med den här leksaken en stund" och börjar sedan leka med den.)

Nu blev det lite lite oklart för mig om leksaken som Kia då förväntas ta är i aktiv användning i det andra barnets lek, eller om det bara tydligt framkommer att det är det andra barnets leksak. Är leksaken i aktiv användning, eller om det är lite oklart huruvida den är i aktiv användning, så blir det utan vidare alternativ A. (Sen är jag inte riktigt tillräckligt klok och pedagogisk för att förstå den stora skillnaden mellan A och B, men A blir det hur som helst.) Ifall leksaken helt tydligt inte är i aktiv användning så blir det ändå ofta A, men ibland händer det att jag frågar om det är okej att vi lånar den en stund. (Det är ju dock inte heller samma sak som alternativ C.)

5. Ett främmande barn tar en leksak av ditt barn i parken.
(Svarsalternativ ungefär: A. du pratar med det främmande barnet och hens förälder och ber om att få tillbaka leksaken. B. Du säger åt ditt barn att det andra barnet ska få låna leksaken. C. du förklarar åt ditt barn att det andra barnet inte ännu förstår att man inte får ta andras leksaker och hämtar tillbaka leksaken.)

Här blir det nog alltid alternativ B, och det stör mig lite, för jag ser ju den solklara konflikträdslan i mitt eget beteende: Det är alltid Kia som ska förstå att inte ta andras leksaker, men samtidigt ska hon alltid låta andra barn låna hennes. Konflikträdsla är helt från helvete, och jag skulle SÅ vilja att Kia skulle slippa ärva min, men hur kommer man ifrån det? Helst skulle jag ju åtminstone ha A-alternativet som.. ja.. ett reellt alternativ.

6.Barnet gnäller om sötsaker i butiken fast det enligt dig inte är rätt tidpunkt för sånt.
(Svarsalternativen ungefär A. Du säger nej och håller fast vid det fast barnet bara gnäller ihärdigare. B. Du ger efter för att slippa gnället, men betonar för barnet att sötsaker är ohälsosamt. C. Du går med på att köpa sötsakerna och glädjer dig åt det tillsammans med barnet.)

Det här är ganska enkelt. På vardagar gäller A, på lördagar gäller C, (men oftast är det dessutom Joppe som sköter den biten (bl.a. för att jag inte varit hemma på lördag på hemskt länge), så jag behöver inte ens växla om till C, utan kan köra på A fullt ut). Kia är dessutom också ganska medgörlig i det fallet. Oftast nöjer hon sig med att vi konstaterar att det nu tyvärr inte är lördag, och om hon mot förmodan inte slutar gnälla efter den kommentaren så är det ganska enkelt att avleda hennes uppmärksamhet genom att föreslå något helt annat som man kan köpa istället (som broccoli..).

Dagisfotografering

Det här skrev jag i bussen mot stan.

"Idag har Kias dagis fotografering och i morse drabbades jag av stora klädangsten, för jag vet ju hur dagisfotona brukar se ut. Det är ljusröda volangklänningar och vita spetsblusar och näpna tröjor (på flickorna).

Och så får det såklart vara (!), men så ser inte Kia ut idag. Dels för att det inte finns sådana kläder i vårt hus, och dels för att jag vill ha ett foto av Kia som föreställer Kia, och Kia ser ju inte ut så någon annan dag heller. Så Kia gick på fotograferingen iklädd farkkun och en härligt färggrann randig blus. En borste dragen över håret några gånger för att dölja de största knutarna.

Nå, ännu igår upplevde jag inte det här som ett problem. Barnen ser ut så som de eller deras föräldrar vill att de ser ut och alla är nöjda.

Men idag när jag lämnade av Kia i havet av ljusröda klänningar så kom tvivlet, och jag fick kämpa emot lusten att förklara varför Kia ser ut som hon gör.

Jag minns hur illa till mods jag blev då jag insåg att dresscodes på inbjudningskort inte bara handlar om gästernas trivsel i sig själva, utan att det finns folk som på allvar kan ta illa upp över andra människors val av klädsel (också i de fall då klädseln inte är uppenbart frånstötande).

Tänk om det finns föräldrar eller personal på Kias dagis som tar illa upp över en flicka som inte är uppklädd till tänderna på "rätt" sätt. Tänk om det stör deras fotografi. Tänk om de blir provocerade och ledsna."

Sen tänkte jag "än sen då" och ryckte på axlarna. Angsten på avtagande.

Broccolidag

"Ska vi äta broccoli idag?!" frågade jag Kia hemskt entusiastiskt.  Lite FÖR entusiastiskt, egentligen, men Kia är ännu för oskyldig för att genomskåda mig.

"Jo!" svarade hon lika entusiastiskt. Sen blev hon lite fundersam.
"Men... är det lördag idag?"

Sen pratade vi en lång stund om varför man får äta broccoli också på vardagar.

Uppfostringsmetoder

Oj! I min facebookfeed dök det upp 9 problemsituationer i hemmet och hur du löser dem, med då alltså 9 problemsituationer, tre vanliga lösningsalternativ och sen två "experter" som gav sin syn på saken. (Mina citationstecken kring experter är inte menat att vara nedlåtande. Jag orkade bara inte sätta mig in i vadför sorts experter de nu sist och slutligen var, och valde därför citationstecken framom närmare fakta.)

Det här tycker jag är en kul grej att fundera på nu och skriva ner hur jag tänker (så att jag kan himla med ögonen åt mig själv om några år). Jag hoppas ju att folk som läser detta inser att jag är medveten om att det inte finns så många rätt eller fel svar, att alla barn och alla föräldrar och alla situationer är olika. Det här är inga så kallade pekpinnar.

Okej, med det ur världen så kör vi:

1. Vid matbordet. Barnet vägrar äta.
(Svarsalternativen ungefär A. Säger att barnet inte får gå från bordet innan hen ätit, B. Försöker muta barnet med efterrätt, C. Försöker gömma in det som barnet inte gillar i mat som barnet gillar.)

Kia äter det som bjuds om hon vill. Eller de bitar av det som bjuds som hon tycker om. Om hon inte vill så låter hon bli. Jag kan(/vill) inte välja någon av svarsalternativen (muta har jag kanske försökt någon gång, men vid ordet "efterrätt" försvinner allt intresse för maten). Jag tänker ibland på att ifall vi några gånger skulle övertala henne att smaka på mat som hon inte på eget initiativ äter så skulle hon kanske märka att hon egentligen tycker om det. Men å andra sidan, ordet "övertalning" skulle kräva ganska mycket mutor och ilska och tjat och frustration och skulle knappast ändå fungera i slutändan, så ingen större id'e att försöka.

På jobbet diskuterade vi nyligen om man måste äta upp den mat som man själv tagit. Jag tyckte så tidigare, men försöker komma ifrån det. Man ska äta tills man är mätt! Inte mer, inte mindre. Sen kan man såklart gärna när man tar mat tänka på att inte ta mer än man kommer att orka äta. Den här tanken försöker jag också pränta i Kia, men än så länge fungerar det dåligt, för hon vill ha MYCKY MAT! Det slutar med att jag äter upp inte bara det jag har på min tallrik utan också det hon har på sin. För jag avskyr att slänga mat och den avskyn sitter djupare än den nya insikten att man ska lyssna på sin mage.

Det enda som ibland oroar mig med vår matuppfostran är att både Joppe och jag är rätt så ointresserade av matlagning, så vår kost är ganska ensidig. Kia kommer knappast att bli ett barn som fördomsfritt sätter i sig sniglar eller svamp eller ens äggplanta, för det ingår hemskt sällan i vår meny.

2. Påväg till dagis. Barnet försöker fördröja processen.
(Svarsalternativen ungefär: A. Erbjuder sig att klä på barnet. B. Låtsas att det är helt ok att bli försenad, men skriver ursäktande sms till arbetsplatsen. C. Klär på barnet och släpar det till dagis.)

Ojoj, dendär dagliga striden. Jag lämnar så ofta jag bara kan över den åt Joppe. Han verkar få det att funkka bättre. Under mina försök gråter vi turvis och fast jag påbörjade processen tio minuter tidigare än senast så är vi ändå senare på dagis än någonsin. Jag brukar väl börja med A, men det hjälper ju sannerligen inte, så ofta blir det sedan C. I min idylliskt uppmålade bild av hur det ser ut när Joppe för Kia till dagis så behöver han inte ta till något av knepen, för han är så smart att han förstår vad hon behöver för att tycka att det är kul att klä på sig och gå iväg... (Kanhända att han har en annan åsikt.)

3. Ditt barn slår ett annat barn.
(svarsalternativ ungefär A. Bestraffar barnet. B. Ignorerar slaget. Tröstar det andra barnet. C. Lugnar barnet t.ex genom att ta det i famnen och diskuterar situationen och förklarar att det är fel.)

Jag kan inte minnas att jag någonsin sett (eller hört ryktesvägen) att Kia skulle ha slagit någon, så när hon första gången gör det blir det nog definitivt ett C. Och andra gången, och tredje... Skulle hon vara ett mer utåtagerande barn skulle jag antagligen ta till A åtminstone ibland. Första halvan av B har jag ganska noll förståelse för, åtminstone om det är själva uppfostringsmetoden (där kom kanske en pekpinne i alla fall.. Förlåt!), men förstås kan det säkert finnas situationer då det just i stunden är mer akut att trösta det slagna barnet än att tillrättavisa/lugna/diskutera med det slående.

Det här var del 1/3. Fortsättning följer någon annan dag.

Edit: uppdaterar med link till själva juttun: http://yle.fi/uutiset/9_pulmatilannetta_lapsen_kanssa__vertaile_arjen_ratkaisujasi_kasvatusgurujen_mietteisiin/7502465

Slut på skitpratet!

Jag känner mig  nog lite vänligare inställd mot mig själv idag, men med viss försiktighet. Det är sträng självdisciplin som gäller ett tag framåt nu.

Såhär är det:

Under Extrems Fixa mobbningen-kampanj, under #kutsumua-kampanjen och under alla andra mobbningsrelaterade diskussioner som dykt upp på senaste tiden är det en fråga som vuxit sig allt större i mitt huvud; Var finns alla de där mobbarna? Den klassiska bilden är ju kanske en stackars trakasserad ledsen människa, en eller två hjärtlösa och hårda plågoandar och sen ett helt gäng tysta eller nervöst skrattande människor som inte tar den aktiva mobbarrollen, men aldrig heller någonsin går emellan och säger ifrån. Men mobbade, trakasserade, utfrysta och olyckliga människor finns ju överallt. Då måste ju också mobbarna finnas överallt. I jättemånga av oss, och jag tror att jättemånga av oss är, eller åtminstone i vår ångesttyngda berg-och-dal-bane-ungdom var, rätt så omedvetna om hur mycket det går att såra en annan människa utan att själv tänka på det.

Jag har rannsakat mig själv och hittat framförallt två personer i mitt liv som jag känner att jag är skyldig något. Inte kanske en bön om ursäkt, för det känns på något sätt själviskt att be om ursäkt. Typ; jag kan ha bidragit till att förstöra många år av ditt liv (eller åtminståne låtit bli att göra ditt liv bättre trots att jag hade möjligheten) och du kanske fortfarande lider av det dåliga självförtroende som bland annat jag gav dig (eller åtminstone lät bli att försöka höja), men jag har insett det nu och nu mår också jag dåligt, så nu hoppas jag att du snabbt kan förlåta mig så att jag kan gå vidare och må bra igen... Skulle inte tro det. Jag tänker inte be om ursäkt, för jag förtjänar inte att få den. Däremot finns det kanske människor som skulle förtjäna att veta att jag vet det.

Jag är inte en så mycket bättre människa idag, därav självföraktet. (Eller just IDAG har jag försökt vara det. Det är det min nya självdisciplin handlar om. Men låt oss säga att jag inte var en så mycket bättre människa igår.) Det händer fortfarande att jag tycker att det är okej, till och med roligt, att bakom någons rygg säga något som med största sannolikhet skulle såra hen om hen hörde det, istället för att antingen hålla tyst helt och hållet eller försöka ta konflikten eller lösa frustrationen på ett konstruktivare sätt.

Det finns en förklaring. Inte en BORTförklaring, för det är inte okej hursomhelst, men en orsak till varför just jag har svårt att minnas att också jag kan såra. Jag lever med uppfattningen att jag står ett pinnhål lägre ned. Jag är lite tråkigare, lite dummare, lite klumpigare, lite långsammare, lite svagare, lite fulare, lite mindre cool helt enkelt, än alla andra i min omgivning. Det ger mig uppfattningen att det jag gör inte kan såra på riktigt. Vem skulle lyssna på mig? Vilken hånfull tanke som jag kväker ur mig skulle kunna bli en hånfull tanke hos någon annan? Vem skulle ta åt sig av något som jag säger?

Ibland, till exempel då igår, kommer insikten: 1. Jag kanske inte står på det där lägre pinnhålet. Det kanske har en betydelse också vad JAG säger. 2. Det har ju inte ens någon betydelse på vilket pinnhål jag kanske står. Det är ÄNDÅ inte okej. 3. Om det är så att jag faktist står på det där lägre pinnhålet så är ju kanske det här en stor orsak till att jag gör det.

Så nu har jag två självdisciplinära målsättningar för resten av oktober (efter det hoppas jag att båda två löper vidare av sig själva), varav den första har allt med detta att göra och den andra inget:
1. Inget skitprat!
2. Inget socker!

Inget värt att se här

Idag känner jag mig som en dålig människa som inte förtjänar att få presentera sina tankar och ta upp någon annans tid. Surfa vidare till någon trevligare människas blogg. Jag återkommer när jag känner mig värdigare igen.

Höstoptimism en onsdag kväll

Jag har ju börjat jobba igen och märker till min förvåning att dagarna bara springer iväg! Hittade massa bloggar som uppdaterats på veckoslutet, men jag märkte det först nu. Har inte själv orkat blogga. Poddar har blivit olyssnade och nyheter ignorerade.

I och för sig höll jag på att skriva att "dagarna bara springer iväg och det är redan torsdag", men det är det ju inte, så kanske dagarna egentligen rör sig i normal takt och jag springer för att hinna med?

Igen samlar sig bloggämnen på en lista, men känns antingen alldeles för banala eller alldeles för invecklade för en vanlig onsdag kväll när tvättmaskinen borde tömmas.

Hösten är som bäst just nu. Vi har pratat om det en del, jag och Kia, för det började kännas för dystert:
"Varför behöver man ha mera kläder på sig nu?"
"För att det blivit höst och det är kallare nu."
"Det är ju natt! Varför är det natt?"
"Det är inte natt. Det är bara det att det blir mörkt tidigare nu när det är höst. "
"Jag vill plocka blommor. "
"Det finns inte så många mera. De försvinner nu när det blivit höst. "
"Varför finns det inga flugor? "
"De har dött nu när det blivit höst."

Så vi började prata om färger istället, och löv, och blå himmel. Och om att löven faller ur träden, men sen kommer det snö. Det tyckte Kia var kul, så jag lät bli att prata med henne om november. Hon behöver kanske inte veta så mycket om november.

Höstoptimism:

Höstavspegling

Idag har jag försökt vara konstnärlig med en smarttelefon.

Det här var ett försök till "japanska lyktor speglade i vattenpöl"... Men det blev ju mest bara "suddigt ogräs".. Kia hjälpte hjälpsamt till att bygga vattenpöl.

Bondförnuft

På min första arbetsdag efter sjukfrånvaron har jag suttit på ett i många avseenden sjukt inspirerande och tankeväckande seminarium om fostran.

Första snabba lärdomen:

Vi talar ofta om bondförnuft som något bra och nödvändigt och pålitligt. Inget kan gå fel om du använder dig av lite hederligt bondförnuft, liksom.
Men ibland kan det vara skäl att låta bli att lyssna på sitt bondförnuft.  För det baserar sig på gamla invanda tankemönster, föreställningar och kanske till och med fördomar. Om du är ute efter att förändra, förbättra, utveckla, utmana så kan bondförnuftet direkt vara ivägen.

Med detta såklart inte sagt att man aldrig ska lita på bondförnuftet, men det kan vara bra att minnas att bondförnuft också har sina begränsningar.

Höstfredag, franskislogik och kvällsmys

Det har varit höst idag, på ett bra sätt, med en del färggranna löv i träden och friska vindar, men också kyligt och rått.

Jag åkte iväg till Bolarskog för att ta bort mina stygn, men kom hem med en antibiotikakur och en ny tid för stygnborttagning nästa vecka. Såret i benet är lite infekterat. Det skulle behöva luftas, men vriststödet kräver istället att det är inpackat dagarna i ända.

Resten av dagen slappade jag något ofantligt, och bytte ut gårdagens chokladbollslunch mot att glömma äta helt och hållet. Tur för mitt huvud att jag fick hämta Kia vid 15:30-tiden och fick lite syre i hjärnan och lite lek i parken. 

Och det var ju äntligen väder för Atlantis-pipon.

(Sluta ta selfies och KOM NU! hojtade Joppe)

På kvällen gick vi till chicos för att äta, och jag märkte att det finns en del av mig som på allvar tror att man när man är sjukledig kan äta hur mycket skitmat som helst utan att fettet, sockret, saltet och allt annat skräp fastnar någonstans. Dubbelportion franskisar, hamburgare, chokladbollar, pizza, cookies, karkki...(nejnej, inte allt ikväll på chikos, men det var en ganska bra beskrivning av min diet de senaste veckorna) Och att man samtidigt kan röra på sig extremt lite och ändå behålla sin kondition. Det är klart det går! Jag har ju ett sjukintyg från en läkare! Det måste väl också min kropp beakta? Eller hur?

Kexen på bilden var helt gudomligt goda! Men egentligen togs bilden för att illustrera min totalt neurotiska inställning till slickepinnar. Man får inte gå eller springa omkring medan man äter slickepinnar! Så Kia fick sitta på Joppes axlar hela vägen från chicos, via butiken och hem. En grej som hon inte själv hade något emot alls.

När vi kom hem hasade jag omkring som ett trött spöke en stund innan jag insåg att jag gör klokast i att gå och lägga mig. Kia ville att jag skulle sjunga en nati-sång för henne vid hennes säng, men vi kompromissade, så hon kröp upp i vår säng istället och kröp sedan iväg när jag sjungit färdigt. Kvällsmysigt!

Och istället för men, jämställdhet och Emma Watson

Om ni vistats ens lite på sociala medier så har ni knappast missat att den unga skådespelaren Emma Watson hållit ett mycket uppskattat och mycket omtalat tal om feminism och vikten av jämställdhet. Det har delats och lovprisats och gjort många imponerade och glada (inklusive mig)

Aningen lättare, men fortfarande svårt, har det kanske varit att missa den kritik som riktats mot talet. Mot vad hon sade (eller kanske mest allt hon inte sade) och mot vem hon är (eller kanske snarare vem hon inte är). Dessa texter är också otroligt smarta, innehåller massvis bra poänger, och är även de väldigt viktiga, säkert till och med viktigare. (De jag stött på är uteslutande skrivna av andra feminister, och har i mitt flöde uteslutande delats och kommenterats av andra kvinnor, vilket inte egentligen förbryllar mig det minsta, och vilket jag inte lägger någon värdering vare sig hitåt eller ditåt i, men som ändå fångade min uppmärksamhet.)

Jag minns att någon klok människa (många kloka människor) sagt att när man ger konstruktiv kritik så ska man använda "och" istället för "men". Man kan få fram exakt samma saker så här: "Det där gjorde du bra, MEN nästa gång kunde du tänka på att istället..." som såhär: "Det där gjorde du bra OCH nästa gång kunde du dessutom tänka på att..", men skillnaden i budskapet blir enorm. I det första fallet ger du ett gott betyg, men drar sedan ner det på grund av bristerna. I det andra fallet ger du ett gott betyg nu och förmedlar att du vet att betyget kommer att kunna stiga ytterligare nästa gång.

Jag tänker att vi behöver Emma Watsons tal och de kritiska rösternas tal bredvid varandra, ovanpå varandra, byggande på varandra till ett ännu större och viktigare budskap, istället för Emma Watsons tal och de kritiska rösterna ställda emot varandra, tävlande om vem som når högre, vem som är viktigare.

Så alltså, istället för att säga: "Emma Watsons tal hade en hel del bra poänger MEN hon hade missat alla de här viktiga synpunkterna och var dessutom aningen olämpligt val av talhållare överhuvudtaget", så säger jag: Emma Watsons tal hade en hel del bra poänger OCH dessutom ska vi lyssna på de här andra personerna också och ta till oss deras superviktiga synpunkter!

(Fast det här är såklart väldigt svårt när det inte gäller en enskild sak någon sagt, utan ett över 10 minuter långt tal där en del grejer säkert är problematiska, och till exempel sista länken där bland de kritiska rösterna tycker jag att egentligen klarar "och istället för men" ganska bra, så den är kanske lite malplacerad där.)

Brandbilar och chokladbollar

Vi åkte till brandstationen idag för att hämta hem cykeln (det var ett större projekt än det verkar, för vi behövde min mammas bil med tillhörande cykelställning, men Kias barnstol ur joppes bil). Då vi just var på väg ut för att titta på eländet kastade brandmannen ett öga på Kia och frågade om vi ville komma och titta på brandbilarna, när vi nu ändå var där, och det ville vi ju. Kia var nu egentligen kanske den minst intresserade av oss, men hon är ju bra att ha som svepskäl.

Den här bilen var det som kom till min undsättning. Jag känner en viss vördnad och tacksamhet för den.

Sen gick vi ut till cykeln. På håll såg den ut som en alldeles vanlig cykel, men på närmare håll hade den ju en hel del sorgliga skavanker. Jag kände stark medkänsla med den, för just så känner jag mig själv också. På håll rätt så oskadad, men fullt med skavanker på benet. Svårt att fånga de spretande ekrarna, de förvridna julen och de böjda pedalfästena på bild.

Sjukledigheten har ganska smidigt rusat iväg. Internet är liksom för stort för att man ska hinna igenom ens min lilla intressebubbla, bestående av svenskspråkiga bloggar och poddar om familjevardag och jämställdhetsfrågor. Dessutom har härliga släktingar försett mig med tidningar. (Och jag gick igenom vår dvd-hylla i jakt på bra filmer att fördriva tiden med, men hittade bara en som jag ides se på (trots att största delen av filmerna i hyllan är mina..) Idag utnyttjade jag också omständigheterna till att äta sex st stora chokladbollar till lunch. Jag mådde lite små-illa efteråt, men det var värt det.

Saker jag är dålig på

En grej jag är dålig på: Att försöka få slut på resterna i kylskåpet utan att sluta måltiden med ännu mera rester.

Som idag till exempel. I kylskåpet fanns resterna: två broilerbiffar, en liten köttbit och ca en portion stekt potatis (rest från försöket att bli av med kokt-potatis-resterna). I min iver att se till att detta skulle räcka till hela familjen:
- kokade jag två normalstora portioner nudlar
- stekte jag en halv zucchini
- gjorde jag en stor sallad

Efter middagen packade jag tillbaka in i kylskåpet:
- hela köttbiten
- 90 % av nudlarna
- 98 % av salladen

Jag tror jag gick rejält på minus i rest-minskningen.

Omtänksamt

Igår kväll sade Kia mycket bestämt och med en ganska trotsig min att hon vill ha dockan med till dagis idag. Det är något hon nog får om hon vill helt utan att trotsa, så det blev ingen hetsig diskussion om saken.

I morse var dockan med på hela morgonproceduren från början, och fick också borsta tänderna, tydligen.

Men sen när hon stod där i tamburen med jackan på och dockan under armen och skulle vinka hejdå åt mig, så kom hon springande och räckte den åt mig och sade "Dockan ska bli här och sova med dig, så att du inte behöver vara ensam!"

Oh.. fick nästan en tår i ögat av omtanken!

Klagolåt

Skulle jag ha bloggat igår skulle det ha blivit ett uppmuntrat inlägg om hur mycket bättre hela jag mår, men idag blir det istället ett gnäll-inlägg om hur fruktansvärt synd det fortfarande är om mig, för armarna värker så att jag har svårt att sova. (Ena armen skulle må SÅ mycket bättre om jag kunde sova på sida, men då skulle jag ju måsta ligga på den andra armen.) Och foten var idag så bra att jag gått på den till butiken, städat och fixat hemma och hämtat Kia från dagis, men nu hämnas den genom att vara extra svullen och öm och såren blöder igen..

Och jag har en enda strumpa som är tillräckligt stor, och den börjar vara lite väl använd, så att säga, och ingen sko som riktigt funkar ovanpå vristskyddet (till butiken gick jag i bara yllesocka).
Och min fot och mitt smalben är tillräckligt färggranna för att kunna duga som rekvisita i en pride-parad. (Jag har bildbevis, men det räcker med en ofräsch fot-selfie i bloggen under den här hösten. )

Ynk-snyft-snörvel.

Det finns roliga saker i mitt liv också, men de får vänta till en annan dag, för nu behöver jag sova.

Omplåstrad och hemskickad

Idag känner jag mig ganska mörbultad.

Jag fick komma hem efter lunch, och lade mig på soffan och såg på när Joppe jobbade. Det var inte så spännande, så jag sov en stund istället.

På foten har jag ett vriststöd som jag ska använda dagtid i fyra veckor. Runt armbågen har jag ett bandage som jag antagligen borde ta bort så småningom, men jag vill inte, för jag gissar att det där under finns ett sår som kommer att varas ganska mycket och bli ganska slibbigt. I början av dagen staplade jag omkring på två kryckor om jag så bara skulle gå en meter, men fram mot kvällen fick de bli i något hörn, utom när Kia gick omkring med dem, såklart (hon räcks just precis upp till handtaget).
Kia har varit lite undrande, lite fundersam, lite intresserad, och en lång stund lekte hon "när JAG föll med MIN cykel"-leken och berättade om hur hon då fick ett sår i benet som hon fick plåster på, och ett bandage runt foten, och kryckor att gå med...

I huvet snurrar ibland bilden av de där stora svarta tjocka bussdäcken som virvlar förbi alldeles bredvid mig, och bilden av den där bussidan som obevekligen närmar sig, och jag märkte när jag tog mig ned till Jorvs parkeringsplats, för att vänta på mamma som skulle plocka upp mig, att bussarna i närheten kändes större och hotfullare och oberäkneligare än vanligt.

Jag är nästan nyfiken på hur det kommer att kännas nästa gång jag sätter mig på en cykel. Jag gissar att olyckan kommer att göra att jag är mycket försiktigare i korsningar ett tag framöver, och det är säkert bara en bra sak. Men jag vet inte om det kommer att kännas som en bra id'e med barnsits mera. Tanken på hur mycket man själv, och ens cykel, bara är som en vante i mötet med en buss är ju nog lite avskräckande. Vi får se.

Ingen vanlig måndag

Det här var en fin måndag, strålande solsken, vinden skönt blåsande mot ansiktet, tomt och fint på cykelvägen. Jag var lite efter i tidtabellen, men eftersom tidtabellen i allmänhet är ganska lös så gjorde det inte så mycket.

Så plötsligt fanns det en rätt så snabbt körande buss en halv meter framför framdäcket. Jag skulle köra rakt över en skyddsväg, den skulle svänga till höger tvärs över skyddsvägen. Vi hade båda grönt. Ingen av oss såg den andra, innan den då plötsligt var där. (Jag hade förkörsrätt, men i och med att problemet inte var förvirring i den frågan så hade det ju inte så stor betydelse )

Jag försökte svänga undan, men en buss som svänger kommer ju onekligen svepande med sidan före, så också den här (den här bussen dessutom med rätt så hög hastighet), så det fanns inte så mycket att göra. Den svepte omkull mig, och där låg jag sen och sprattlade.  En lång förvirrad stund trodde jag att bussen med bakhjulen körde över mitt ben, men i efterhand har jag insett att den ju inte gjorde det.  Men cykeln, som låg ovanpå mitt ben kom i kläm på något sätt och tryckte till ordentligt.  (Kanske bussen körde över en del av cykeln? Nå, jag vet inte..)

Några saker slog mig efter det: Hur snabbt det fanns tre-fyra personer runt mig som frågade hur det stod till med mig.  Hur bussen bara fortsatte vidare. (Eller gjorde den? Jag tappade allt intresse för den rätt så snabbt, och ska kanske inte påstå saker som jag inte är helt säker på, men jag TROR att den bara körde vidare.) Hur synd det måste ha varit för de där människorna som strömmade till för att hjälpa. För jag skrek! Av smärta, av förvåning, av ilska och av besvikelse. Jag visste att det var överdrivet, jag visste att jag borde lugna mig, men jag fortsatt en god stund, tills jag insåg att jag måste sansa mig tillräckligt för de två viktigaste sakerna i världen just då: 1. Ta bort den där cykeln! 2. Någon måste ringa Joppe och säga att han hämtar Kia!

Jag tyckte det tog evigheter att få fram detta andra budskap till folket omkring mig, och förstod inte riktigt varför de höll på och försöka ta reda på hur det var med mig. I efterhand insåg jag att samtalet till Joppe kanske kunde ha väntat några minuter, för det är ju inte alla människor som klarar av att ringa ett lugnt och sansat samtal till någon och förklara att hans fru just krockat med en buss. Hon som gjorde det var i alla fall just så lugn och sansad, och när brandbilen (för de kom först.. brandstationen låg inte ens en halv kilometer ifrån) anlände låg jag med telefonen vid örat och diskuterade i så gott som normal samtalston om dagishämntning och "ja, jag måste sluta nu, men jag ringer sen"... Trovärdig trafikolycka...

Medan folk sen undersökte mig, ställde frågor och berättade att allt blir bra låg jag och funderade på det där mötet som jag skulle ha vid 19:30-tiden i Otnäs; att det får jag nog ta bussen till, för jag kan knappast cykla..

Jag fick åka ambulans till Jorv och är nu fortfarande här, omplåstrad, röntgad och lite sydd. Har fått kvällsmat, har fått en säng i ett mörkt och svalt rum och ska snart försöka sova.

Jag är riktigt riktigt tacksam för att det gick så bra som det gick. Bortsett från några stygn i benet där pedalen skurit upp ett sår så har jag egentligen inget annat än svullnader, blåmärken, skrubbsår och en värkande axel att klaga på.

Jag är riktigt riktigt tacksam för de där personerna som rusade till min hjälp. Jag vet inte vem de är, och kan knappast nånsin tacka dem på riktigt, men oj vad jag är glad att de finns! Jag hoppas att de förstår det!

Och så är jag så tacksam att jag inte vill tänka på det (för då sprutar tårarna okontrollerat av tanken) över att Kia inte satt där bakom i barnsitsen. Hjälp! Inte tänka på det! Det hände ju inte!

Men cykeln... den ska jag åka och hälsa på så fort jag kan, men den lär inte må så bra. Förlåt Titti! Jag tog inte så bra hand om den sen heller.

Omtumlande upptäckter i bloggstatistiken

Jag tycker om att blogga, och jag kan ju inte förneka att jag hoppas att åtminstone någon läser vad jag skriver. När jag tittar in på läsarstatistiken så blir jag glad när jag ser att den pekar uppåt. Vetskapen om att vem-som-helst som kan svenska eller har tur med google translate kan läsa mina texter, se mina bilder och få en liten inblick i mitt liv känns inte speciellt skrämmande. Jag tror liksom inte riktigt att så många ändå gör det, och jag tänker mig att de flesta som tittar in här är välvilligt inställda och antingen intresserade, eller så ointresserade att de ändå inte bryr sig.

Idag kastade jag ett noggrannare öga på min bloggstatistik och på varifrån folk hittar hit, och märkte via den att någon kopierat in inlägget Ett tolerantare Finland på keskustelu.suomi24.fi (med länk till inlägget här på bloggen). Någon som antydde att det var ett bra och tänkvärt inlägg, så det var ju trevligt (även om det skulle ha varit helt kul att veta att inlägget kopierades dit och kanske ens någon rad om varför..).

Inte heller på diskussionsforumet har inlägget haft många läsare, och de fyra kommentarerna som finns där nu är rätt så harmlösa* (och en av dem bitvis riktigt saklig), men att hitta ett inlägg härifrån på Suomi24, med länk hit var ändå.. inte direkt obehagligt, men definitivt en verklighets-slap-in-the-face.

Vem-som-helst som kan svenska eller har tur med google translate kan faktist läsa vad jag skrivit i min blogg. Och vissa gör det till och med.

Och när fyra för mig okända människor läst och kommenterat så har jag svårt att inte hänga upp mig på varenda kommentar och fundera på den länge länge (se * igen). Hur totalt yr och vilsen skulle jag inte vara om jag skulle ha en blogg där det ofta kommenteras kritiskt/ifrågasättande av okända människor? (med detta förstås ändå inte sagt att man inte får kommentera fast man är okänd, eller att man inte får vara kritisk eller ifrågasättande)


(Ur bloggstatistiken framgick förresten också att ett av mina top10-lästa blogginlägg är det här. Jag gissar att det varit några ganska besvikna surfare som varit ute efter något helt annat som hittat det..)


*Fast naturligtvis fanns kommentaren "olisi hyvä kirjoittaa maassa maan kielellä..", vilket fick mig att brista ut i gapskratt. Snacka om att så totalt bekräfta det jag försökte få fram på slutet. När jag skrattat färdigt filosoferade jag länge kring om man nu överhuvudtaget kan anses befinna sig i ett geografiskt land på en så ogeografisk plats som internet.
Ja, sen insåg jag ju också att det inte är smart att försöka debattera svenskan i Finland om man har ett så ursvenskt namn som Gunilla. Det är liksom kört innan man ens har kommit igång.. :)