Uppfostringsmetoder

Oj! I min facebookfeed dök det upp 9 problemsituationer i hemmet och hur du löser dem, med då alltså 9 problemsituationer, tre vanliga lösningsalternativ och sen två "experter" som gav sin syn på saken. (Mina citationstecken kring experter är inte menat att vara nedlåtande. Jag orkade bara inte sätta mig in i vadför sorts experter de nu sist och slutligen var, och valde därför citationstecken framom närmare fakta.)

Det här tycker jag är en kul grej att fundera på nu och skriva ner hur jag tänker (så att jag kan himla med ögonen åt mig själv om några år). Jag hoppas ju att folk som läser detta inser att jag är medveten om att det inte finns så många rätt eller fel svar, att alla barn och alla föräldrar och alla situationer är olika. Det här är inga så kallade pekpinnar.

Okej, med det ur världen så kör vi:

1. Vid matbordet. Barnet vägrar äta.
(Svarsalternativen ungefär A. Säger att barnet inte får gå från bordet innan hen ätit, B. Försöker muta barnet med efterrätt, C. Försöker gömma in det som barnet inte gillar i mat som barnet gillar.)

Kia äter det som bjuds om hon vill. Eller de bitar av det som bjuds som hon tycker om. Om hon inte vill så låter hon bli. Jag kan(/vill) inte välja någon av svarsalternativen (muta har jag kanske försökt någon gång, men vid ordet "efterrätt" försvinner allt intresse för maten). Jag tänker ibland på att ifall vi några gånger skulle övertala henne att smaka på mat som hon inte på eget initiativ äter så skulle hon kanske märka att hon egentligen tycker om det. Men å andra sidan, ordet "övertalning" skulle kräva ganska mycket mutor och ilska och tjat och frustration och skulle knappast ändå fungera i slutändan, så ingen större id'e att försöka.

På jobbet diskuterade vi nyligen om man måste äta upp den mat som man själv tagit. Jag tyckte så tidigare, men försöker komma ifrån det. Man ska äta tills man är mätt! Inte mer, inte mindre. Sen kan man såklart gärna när man tar mat tänka på att inte ta mer än man kommer att orka äta. Den här tanken försöker jag också pränta i Kia, men än så länge fungerar det dåligt, för hon vill ha MYCKY MAT! Det slutar med att jag äter upp inte bara det jag har på min tallrik utan också det hon har på sin. För jag avskyr att slänga mat och den avskyn sitter djupare än den nya insikten att man ska lyssna på sin mage.

Det enda som ibland oroar mig med vår matuppfostran är att både Joppe och jag är rätt så ointresserade av matlagning, så vår kost är ganska ensidig. Kia kommer knappast att bli ett barn som fördomsfritt sätter i sig sniglar eller svamp eller ens äggplanta, för det ingår hemskt sällan i vår meny.

2. Påväg till dagis. Barnet försöker fördröja processen.
(Svarsalternativen ungefär: A. Erbjuder sig att klä på barnet. B. Låtsas att det är helt ok att bli försenad, men skriver ursäktande sms till arbetsplatsen. C. Klär på barnet och släpar det till dagis.)

Ojoj, dendär dagliga striden. Jag lämnar så ofta jag bara kan över den åt Joppe. Han verkar få det att funkka bättre. Under mina försök gråter vi turvis och fast jag påbörjade processen tio minuter tidigare än senast så är vi ändå senare på dagis än någonsin. Jag brukar väl börja med A, men det hjälper ju sannerligen inte, så ofta blir det sedan C. I min idylliskt uppmålade bild av hur det ser ut när Joppe för Kia till dagis så behöver han inte ta till något av knepen, för han är så smart att han förstår vad hon behöver för att tycka att det är kul att klä på sig och gå iväg... (Kanhända att han har en annan åsikt.)

3. Ditt barn slår ett annat barn.
(svarsalternativ ungefär A. Bestraffar barnet. B. Ignorerar slaget. Tröstar det andra barnet. C. Lugnar barnet t.ex genom att ta det i famnen och diskuterar situationen och förklarar att det är fel.)

Jag kan inte minnas att jag någonsin sett (eller hört ryktesvägen) att Kia skulle ha slagit någon, så när hon första gången gör det blir det nog definitivt ett C. Och andra gången, och tredje... Skulle hon vara ett mer utåtagerande barn skulle jag antagligen ta till A åtminstone ibland. Första halvan av B har jag ganska noll förståelse för, åtminstone om det är själva uppfostringsmetoden (där kom kanske en pekpinne i alla fall.. Förlåt!), men förstås kan det säkert finnas situationer då det just i stunden är mer akut att trösta det slagna barnet än att tillrättavisa/lugna/diskutera med det slående.

Det här var del 1/3. Fortsättning följer någon annan dag.

Edit: uppdaterar med link till själva juttun: http://yle.fi/uutiset/9_pulmatilannetta_lapsen_kanssa__vertaile_arjen_ratkaisujasi_kasvatusgurujen_mietteisiin/7502465