Minnesglimtar från veckan som gått

Det har varit så fruktansvärt mörkt och så fruktansvärt dystert de här senaste veckorna. Igår sken solen visst nån timme. Jag såg det när jag kikade ut genom fönstret i arbetsrummet och skymtade blå himmel ovanför hustaken. Men det var kolmörkt och ösregnade när jag for på jobb, och det var lika kolmörkt när jag stack ut näsan genom dörren igen efter arbetsdagens slut. Så egentligen var det först när jag såg det fina vädret på bilderna på Annas blogg och avundsjuk tänkte att de har fint väder i Sjundeå, som jag insåg att jag nog skulle ha fint väder i Helsingfors också ibland om jag inte skulle sitta med ryggen vänd mot fönstret under dygnets ljusa timmar.

Men idag tankade jag sol och frisk luft och sundhetsliv i största allmänhet. Jag jobbade hemifrån och bestämde mig för att ta en springtur under lunchpausen. Oj vad det var skönt med lite sol som lyste en i ögonen och lite himmel ovanför huvudet.

Dagens andra glädjande stund inträffade ungefär kl.15:30 då jag hämtade Kia. För hon var på gott humör och det tog en evighet att släpa iväg henne från parken, för hon ville absolut säga hejdå åt sin bästa kompis genom alla springor i staketet. Det är kul med vänskap.  




Gårdagens Stund inträffade vid halv nietiden på kvällen då jag vandrade fram längs med Helsingfors, om nu inte vackra, så åtminstone väldigt hemvana, gator med magen full av god mat, ett glas vittvin i blodet och musiken från restaurangens jazzband fotfarande ringande i öronen. Jag gick där och nynnade på "O gamla klang, o jubeltid" och tänkte att man måste bli trettifyra och sentimental innan man egentligen förstår vad det handlar om.
Inga bildbevis på det.



Det var inte bara idag det varit helt skapligt väder samtidigt som jag varit ute i det. Också på söndagen var det riktigt uppfriskande. Vi åkte ut till Moisö för att kolla om kajakerna var kvar. Himlen var väl nog ganska grå, men gråheten låg liksom högre upp, inte sådär tryckande alldeles ovanför pannan som den vanligen gör. Kia hade med sig Fröken Kanin som flytta hem till oss från Oslo på lördagen. Fröken Kanin kände Kia till redan från tidigare, eftersom den fanns med i hennes favorit-Buu-klubbsserie (efter Mumin, då), så hon blev genast kompis med mjukisdjuret.




I och med julkalendrarna (vi har fyra stycken) har Kia blivit ivrig på det där med siffror. Det var svårt att slita henne från de här förvaringsskåpen på Prisma idag eftersom hon ville gå igenom alla numrorna.



Hon har också börjat tycka att det är roligt att räkna. Jag vet inte hur mycket hon egentligen ens kunnat det tidigare, men nu vill hon räkna allt hon stöter på som det finns fler av. När hon räknar saker som är fler än ca 7 så tappar hon bort sig och räknar samma sak många gånger, och från ungefär fjorton trasslar hon in sig och börjar räkna bakåt. Och idag förvånade hon mig med att berätta för mig att något-ord-som-jag-inte-mera-minns-som-börjar-på-K börjar på samma bokstav som Kia. Och så drog hon till med några fler grejer som börjar på samma bokstav som varandra, och jag var lite förvånad, för tidigare har hon bara skrattat och tyckt att det är mycket konstigt att till exempel Pappa och Potatis börjar på samma bokstav, men nu verkar hon alltså ha fattat grejen.

 


Julen är på kommande, och Kia är inte mera rädd för den. Julkalendrarna gör det helt underbart enkelt att få upp henne om morgnarna. Hon gillade Lucia, och på jobbet slåss jag varje dag med mig själv för att inte äta upp de gröna kulor som vistas i en skål i vårt arbetsrum.

 

Jag tror det här inte blev så sammanhängande, men det får duga. dags att sparka igång den här bloggen igen, även om det innebär lite osammanhängande svammel i början.