Idag känner jag mig ganska mörbultad.
Jag fick komma hem efter lunch, och lade mig på soffan och såg på när Joppe jobbade. Det var inte så spännande, så jag sov en stund istället.
På foten har jag ett vriststöd som jag ska använda dagtid i fyra veckor. Runt armbågen har jag ett bandage som jag antagligen borde ta bort så småningom, men jag vill inte, för jag gissar att det där under finns ett sår som kommer att varas ganska mycket och bli ganska slibbigt. I början av dagen staplade jag omkring på två kryckor om jag så bara skulle gå en meter, men fram mot kvällen fick de bli i något hörn, utom när Kia gick omkring med dem, såklart (hon räcks just precis upp till handtaget).
Kia har varit lite undrande, lite fundersam, lite intresserad, och en lång stund lekte hon "när JAG föll med MIN cykel"-leken och berättade om hur hon då fick ett sår i benet som hon fick plåster på, och ett bandage runt foten, och kryckor att gå med...
I huvet snurrar ibland bilden av de där stora svarta tjocka bussdäcken som virvlar förbi alldeles bredvid mig, och bilden av den där bussidan som obevekligen närmar sig, och jag märkte när jag tog mig ned till Jorvs parkeringsplats, för att vänta på mamma som skulle plocka upp mig, att bussarna i närheten kändes större och hotfullare och oberäkneligare än vanligt.
Jag är nästan nyfiken på hur det kommer att kännas nästa gång jag sätter mig på en cykel. Jag gissar att olyckan kommer att göra att jag är mycket försiktigare i korsningar ett tag framöver, och det är säkert bara en bra sak. Men jag vet inte om det kommer att kännas som en bra id'e med barnsits mera. Tanken på hur mycket man själv, och ens cykel, bara är som en vante i mötet med en buss är ju nog lite avskräckande. Vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar