Tacksamhet och otacksamhet

Jag blev tacksamhetsutmanad på Facebook för några dagar sedan och bestämde mig för att påbörja projektet idag (igår, måndag). Malin förklarade inte riktigt vad det gick ut på, och jag har inte följt alla tremiljarder andra tacksamma människor på facebook så koncentrerat, men det handlar visst om att i fem dagars tid lista saker man är tacksam för. Jag trodde det var tre saker per dag, men såg sedan på någon annans tacksamhetspost att det var fem. Jag tänker dock låtsas som att jag inte märkte det, för tre känns bättre. Dels överkomligare, men också bättre. Tre är ju liksom det heliga talet.

Så idag berättade jag då att jag är tacksam för själva utmaningen (visst är prutthurtighet (vilket jag kan tycka att tacksamhetsutmaningen är) otroligt irriterande, men när man går omkring och novemberdeppar och bara suger åt sig frustrationer och negativa händelser hela tiden så är det ganska hälsosamt att tvingas tänka tvärtom (men jag lovar att här på bloggen följa upp med en otacksamhetslista då tacksamhetsdagarna är slut, för det är nog trots allt mer underhållande (så länge otacksamheterna är av vardagligt slag, vilket de, tacksamt nog, brukar vara i mitt fall))), för långlunch hos mammalediga kollegan Heidi (inte tappade ni väl förresten bort er efter superlånga trippel-parentesen just? det här var faktiskt en alldeles språkligt korrekt fortsättning på den ursprungliga meningen) och för föräldrar som vill och kan umgås mycket med Kia.

Nu riktade jag ju min tacksamhet till specifika personer, men jag började fundera på om det går att känna en sådan där överspännande tacksamhet mot världsalltet i största allmänhet om man inte är religiös. För en dryg månad sedan skrev jag om min djupa tacksamhet över att bussolyckan inte gick värre. Jag märkte genast nästa gång jag läste inlägget att tacksam var fel ord (men jag orkade inte ändra). Glad? Ja! Lycklig? Ja! Lättad? Ja! Men tacksam? Mot vem? Busschauffören? De personer och trafikljus tidigare under cykelturen som försinkat min färd med sammanlagt två sekunder? Nä, det var nog åtminstone inte så jag menade. 

Om man inte tror på en gud; kan man då vara sådär i största allmänhet tacksam? Och om man inte är det, är det då inte hemskt otacksamt?

Svåra frågor det här? Någon ateistisk läsare som vill hjälpa mig att komma till rätta med det här? (Eller religiös för den delen! Alla synpunkter välkomna!)