Jag känner mig nog lite vänligare inställd mot mig själv idag, men med viss försiktighet. Det är sträng självdisciplin som gäller ett tag framåt nu.
Såhär är det:
Under Extrems Fixa mobbningen-kampanj, under #kutsumua-kampanjen och under alla andra mobbningsrelaterade diskussioner som dykt upp på senaste tiden är det en fråga som vuxit sig allt större i mitt huvud; Var finns alla de där mobbarna? Den klassiska bilden är ju kanske en stackars trakasserad ledsen människa, en eller två hjärtlösa och hårda plågoandar och sen ett helt gäng tysta eller nervöst skrattande människor som inte tar den aktiva mobbarrollen, men aldrig heller någonsin går emellan och säger ifrån. Men mobbade, trakasserade, utfrysta och olyckliga människor finns ju överallt. Då måste ju också mobbarna finnas överallt. I jättemånga av oss, och jag tror att jättemånga av oss är, eller åtminstone i vår ångesttyngda berg-och-dal-bane-ungdom var, rätt så omedvetna om hur mycket det går att såra en annan människa utan att själv tänka på det.
Jag har rannsakat mig själv och hittat framförallt två personer i mitt liv som jag känner att jag är skyldig något. Inte kanske en bön om ursäkt, för det känns på något sätt själviskt att be om ursäkt. Typ; jag kan ha bidragit till att förstöra många år av ditt liv (eller åtminståne låtit bli att göra ditt liv bättre trots att jag hade möjligheten) och du kanske fortfarande lider av det dåliga självförtroende som bland annat jag gav dig (eller åtminstone lät bli att försöka höja), men jag har insett det nu och nu mår också jag dåligt, så nu hoppas jag att du snabbt kan förlåta mig så att jag kan gå vidare och må bra igen... Skulle inte tro det. Jag tänker inte be om ursäkt, för jag förtjänar inte att få den. Däremot finns det kanske människor som skulle förtjäna att veta att jag vet det.
Jag är inte en så mycket bättre människa idag, därav självföraktet. (Eller just IDAG har jag försökt vara det. Det är det min nya självdisciplin handlar om. Men låt oss säga att jag inte var en så mycket bättre människa igår.) Det händer fortfarande att jag tycker att det är okej, till och med roligt, att bakom någons rygg säga något som med största sannolikhet skulle såra hen om hen hörde det, istället för att antingen hålla tyst helt och hållet eller försöka ta konflikten eller lösa frustrationen på ett konstruktivare sätt.
Det finns en förklaring. Inte en BORTförklaring, för det är inte okej hursomhelst, men en orsak till varför just jag har svårt att minnas att också jag kan såra. Jag lever med uppfattningen att jag står ett pinnhål lägre ned. Jag är lite tråkigare, lite dummare, lite klumpigare, lite långsammare, lite svagare, lite fulare, lite mindre cool helt enkelt, än alla andra i min omgivning. Det ger mig uppfattningen att det jag gör inte kan såra på riktigt. Vem skulle lyssna på mig? Vilken hånfull tanke som jag kväker ur mig skulle kunna bli en hånfull tanke hos någon annan? Vem skulle ta åt sig av något som jag säger?
Ibland, till exempel då igår, kommer insikten: 1. Jag kanske inte står på det där lägre pinnhålet. Det kanske har en betydelse också vad JAG säger. 2. Det har ju inte ens någon betydelse på vilket pinnhål jag kanske står. Det är ÄNDÅ inte okej. 3. Om det är så att jag faktist står på det där lägre pinnhålet så är ju kanske det här en stor orsak till att jag gör det.
Så nu har jag två självdisciplinära målsättningar för resten av oktober (efter det hoppas jag att båda två löper vidare av sig själva), varav den första har allt med detta att göra och den andra inget:
1. Inget skitprat!
2. Inget socker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar