Brandbilar och chokladbollar

Vi åkte till brandstationen idag för att hämta hem cykeln (det var ett större projekt än det verkar, för vi behövde min mammas bil med tillhörande cykelställning, men Kias barnstol ur joppes bil). Då vi just var på väg ut för att titta på eländet kastade brandmannen ett öga på Kia och frågade om vi ville komma och titta på brandbilarna, när vi nu ändå var där, och det ville vi ju. Kia var nu egentligen kanske den minst intresserade av oss, men hon är ju bra att ha som svepskäl.

Den här bilen var det som kom till min undsättning. Jag känner en viss vördnad och tacksamhet för den.

Sen gick vi ut till cykeln. På håll såg den ut som en alldeles vanlig cykel, men på närmare håll hade den ju en hel del sorgliga skavanker. Jag kände stark medkänsla med den, för just så känner jag mig själv också. På håll rätt så oskadad, men fullt med skavanker på benet. Svårt att fånga de spretande ekrarna, de förvridna julen och de böjda pedalfästena på bild.

Sjukledigheten har ganska smidigt rusat iväg. Internet är liksom för stort för att man ska hinna igenom ens min lilla intressebubbla, bestående av svenskspråkiga bloggar och poddar om familjevardag och jämställdhetsfrågor. Dessutom har härliga släktingar försett mig med tidningar. (Och jag gick igenom vår dvd-hylla i jakt på bra filmer att fördriva tiden med, men hittade bara en som jag ides se på (trots att största delen av filmerna i hyllan är mina..) Idag utnyttjade jag också omständigheterna till att äta sex st stora chokladbollar till lunch. Jag mådde lite små-illa efteråt, men det var värt det.