Ingen vanlig måndag

Det här var en fin måndag, strålande solsken, vinden skönt blåsande mot ansiktet, tomt och fint på cykelvägen. Jag var lite efter i tidtabellen, men eftersom tidtabellen i allmänhet är ganska lös så gjorde det inte så mycket.

Så plötsligt fanns det en rätt så snabbt körande buss en halv meter framför framdäcket. Jag skulle köra rakt över en skyddsväg, den skulle svänga till höger tvärs över skyddsvägen. Vi hade båda grönt. Ingen av oss såg den andra, innan den då plötsligt var där. (Jag hade förkörsrätt, men i och med att problemet inte var förvirring i den frågan så hade det ju inte så stor betydelse )

Jag försökte svänga undan, men en buss som svänger kommer ju onekligen svepande med sidan före, så också den här (den här bussen dessutom med rätt så hög hastighet), så det fanns inte så mycket att göra. Den svepte omkull mig, och där låg jag sen och sprattlade.  En lång förvirrad stund trodde jag att bussen med bakhjulen körde över mitt ben, men i efterhand har jag insett att den ju inte gjorde det.  Men cykeln, som låg ovanpå mitt ben kom i kläm på något sätt och tryckte till ordentligt.  (Kanske bussen körde över en del av cykeln? Nå, jag vet inte..)

Några saker slog mig efter det: Hur snabbt det fanns tre-fyra personer runt mig som frågade hur det stod till med mig.  Hur bussen bara fortsatte vidare. (Eller gjorde den? Jag tappade allt intresse för den rätt så snabbt, och ska kanske inte påstå saker som jag inte är helt säker på, men jag TROR att den bara körde vidare.) Hur synd det måste ha varit för de där människorna som strömmade till för att hjälpa. För jag skrek! Av smärta, av förvåning, av ilska och av besvikelse. Jag visste att det var överdrivet, jag visste att jag borde lugna mig, men jag fortsatt en god stund, tills jag insåg att jag måste sansa mig tillräckligt för de två viktigaste sakerna i världen just då: 1. Ta bort den där cykeln! 2. Någon måste ringa Joppe och säga att han hämtar Kia!

Jag tyckte det tog evigheter att få fram detta andra budskap till folket omkring mig, och förstod inte riktigt varför de höll på och försöka ta reda på hur det var med mig. I efterhand insåg jag att samtalet till Joppe kanske kunde ha väntat några minuter, för det är ju inte alla människor som klarar av att ringa ett lugnt och sansat samtal till någon och förklara att hans fru just krockat med en buss. Hon som gjorde det var i alla fall just så lugn och sansad, och när brandbilen (för de kom först.. brandstationen låg inte ens en halv kilometer ifrån) anlände låg jag med telefonen vid örat och diskuterade i så gott som normal samtalston om dagishämntning och "ja, jag måste sluta nu, men jag ringer sen"... Trovärdig trafikolycka...

Medan folk sen undersökte mig, ställde frågor och berättade att allt blir bra låg jag och funderade på det där mötet som jag skulle ha vid 19:30-tiden i Otnäs; att det får jag nog ta bussen till, för jag kan knappast cykla..

Jag fick åka ambulans till Jorv och är nu fortfarande här, omplåstrad, röntgad och lite sydd. Har fått kvällsmat, har fått en säng i ett mörkt och svalt rum och ska snart försöka sova.

Jag är riktigt riktigt tacksam för att det gick så bra som det gick. Bortsett från några stygn i benet där pedalen skurit upp ett sår så har jag egentligen inget annat än svullnader, blåmärken, skrubbsår och en värkande axel att klaga på.

Jag är riktigt riktigt tacksam för de där personerna som rusade till min hjälp. Jag vet inte vem de är, och kan knappast nånsin tacka dem på riktigt, men oj vad jag är glad att de finns! Jag hoppas att de förstår det!

Och så är jag så tacksam att jag inte vill tänka på det (för då sprutar tårarna okontrollerat av tanken) över att Kia inte satt där bakom i barnsitsen. Hjälp! Inte tänka på det! Det hände ju inte!

Men cykeln... den ska jag åka och hälsa på så fort jag kan, men den lär inte må så bra. Förlåt Titti! Jag tog inte så bra hand om den sen heller.