Jul på kommande

På sidan terve.fi finns en artikel om hur du tar det här "finns julgubben påriktigt?" snacket med ditt barn. Det är ju fint, men jag skulle behöva en artikel om hur du överhuvudtaget introducerar julgubben i ditt barns liv till att börja med. Eller nå, just det har jag ju egentligen hela tiden tänkt att vi inte alls ska göra, men det är ju fullständigt otänkbart att julgubben inte skulle introduceras i Kias liv ändå, och det gäller väl att börja fundera på om man behöver förhålla sig till honom på något speciellt sätt och i så fall hur.

Kia vet inte så mycket om julen. Hon har sett på Mumin. Berättelsen om när mumintrollen råkar vakna mitt i vintern och hamnar mitt in i julstressen är kanske den underbaraste julsaga jag känner till. De får veta att julen kräver en julgran, att julen vill ha en massa god mat och att julen vill ha presenter, så de gnor och sliter och stretar och bär sig åt, och så när det blir julafton sitter de där på sin veranda insvepta i filtar och väntar på att få se vad den där julen egentligen är för konstigt väsen. Medan de sitter där dyker det upp några små knytt som beundrar deras gran och mat och presenter, och till slut bestämmer sig mumintrollen för att strunta i hela saken och donerar hela julstöket åt knytten och går själva tillbaka i ide. Så underbart! Så härligt! Ett så fullständigt missförstånd som ändå träffar så totalt rätt.

Men sagan är ju kanske tänkt för barn och vuxna som vet vad jul är och som kan dra på munnen eller nicka instämmande eller bli tok-fascinerade som jag, inte för tre-åringar som inte minns sina egna jular och som tror att mumin är de klokaste och fullkomligaste väsen som finns och som därför ser ganska bekymrad ut när det blir tal om jul och säger att "men jag vill inte att julen ska komma!"

Det är inte bara julgubbspratet som är utmanande i det här huset den här senhösten.