Bakåtspolning till år ca 1997 (då det ännu fanns kasetter och videoband som kunde spolas åt något håll.. Det är en bisak). Det var julaftonsmorgon och jag var arg och butter, för julen hade mist all sin glans. Det hade varit kallt och grått och blåsigt på begravningsplatsen i Borgå, och det var trist och sunkigt på bensisen i Sibbo där vi stannade på kaffe. Visst var det skoj med ledigt från skolan, och det är klart att julklapparna alltid innehöll några roliga tidsfördriv för några dagar framåt, men det magiska skimret lyste klart med sin frånvaro. Det var inte nervöst och spännande, det var inte roligt att baka pepparkakor, det var ju bara mörkt och slaskigt hela tiden och inte alls vitt och gnistrande. Mitt ca 6-åriga kusinbarn pomppade lyckligt och överenergiskt runt sin mamma och jag tittade avundsjukt på henne. "Kommer julkänslan tillbaka när man själv får barn?" Frågade jag min egen mamma. Jag har ett minne av att hon försäkrade mig om att den gör det. (Jag frågade inte om den julfiilisen försvinner när de egna barnen blir 17-åringar och cyniska.. Ska kanske inte göra det heller..)
Framåtspolning några år till tiden då adventskalendern kändes som en enda lång räcka av deadlines. För nästan varje lucka fanns något STORT och VIKTIGT som jag borde hinna med innan det blir dags att öppna den. December är en kort månad när man har mycket att hinna med innan året är slut.
Framåtspolning till ifjol då jag ignorerade julen så länge jag bara kunde och så småningom började tvivla på att det alls skulle bli jul.
Men i år infann sig julkänslan med all kraft i mitten av november. Jag funderade när man tidigast täcks plocka fram Kias lilla plastjulgran och om det är för tidigt att börja pynja julkort. Jag tänker varje dag på att vi borde dricka upp förra årets sista glöggflaska, och har redan börjat planera julgodisurvalet och tillverkningstidtabellen. Jag känner en stark lust att fylla hela lägenheten med värmeljuslyktor och har lagt ut vår ljusslinga på balkongen. (I och för sig i en korg, så man ser den bara om man sticker ut huvudet genom köksfönstret, men då ser den mysig ut.)
Det är ju såklart Kias förtjänst, för hon har haft "lasten pikkujoulut" på dagis och haft på sig tomteluva och bakat pepparkakor, och hon hojtar lyckligt till varje gång hon får syn på en julgran, vilket är ganska ofta, eftersom var och varannan hylla i Prisma är prydda med sådana. Vi har ritat tiotals teckningar som ska bli julklappar åt Faffa och har ett kilo pepparkaksdeg i frysen.
Och snart ska jag plocka fram julkalendrarna. BUU-klubbens som hon fick på BUU-dagen på lördag, och scouternas som ju är obligatorisk i det här huset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar