Känslig

På rådgivningen igår pratade vi såklart amning igen, och jag fick en tid till en amningsexpert. Nästa tisdag. Hurra! Jag hoppas hon kan hjälpa mig! För övrigt bekräftade rådgivningsbesöket att Viggo fortsätter växa med enorm fart och att jag åtminstone i teorin kan sluta stressa över det.

Sen kom hälsovårdaren med ett uttalande som satte myror i huvudet på mig. Det är väl inte egentligen hennes fel. Det är jag som skapar myrorna.

Hon funderade om det att jag är så känslig är en bidragande orsak till att amningen känns så jobbig.

Känslig? 

För det första satt jag ju genast likhetstecken mellan "känslig" och "svag", och för det andra valde jag att tolka hennes uttalande som att amningssmärtorna bara finns mellan öronen på mig och att hon utgår ifrån att det är mitt psykologbesök nästa fredag som kan hjälpa mig med det mer än amningsexpertbesöket.

Jag skakade misstroget på mitt huvud. Känslig? Jag? Hur kan hon tro det? Hmm.. Kanske det har något att göra med att jag gråtit under varenda rådgivningsbesök sedan Viggo föddes? Själv har jag sett det som ett sundhetstecken. Med Kia grät jag på rådgivningen första gången vid ett-och-ett-halvt-års-granskningen. Då grät jag liksom alldeles för lite och för sent. Om jag nu sitter och lipar över precis allt så är tröskeln liksom så låg som möjligt redan från början. I och för sig är man ju då plötsligt väldigt känslig och överreagerar och har sina problem bara mellan öronen.

Så jag får lägga det till listan över egenskaper jag insett att jag har först när någon skriver det på näsan på mig. Känslig. Det behöver ju inte vara en dålig sak.. 

Tredje veckan

Siffror:

- antal veckor: 3

- antal dagar: 21

- antal timmar: 506, ganska exakt

- antal besök på rådgivningen: 5 (6:e imorgon)

- antal amningar: uppskattningsvis 180-190 (sammanlagd amningstid alltså ca 100 timmar)

Att älska:

- Sovande/sömniga(men nöjda) spädbarn kan nog vara något av det mest avslappnande och ljuvliga som finns att titta på

- Diskussionerna man kan ha med en tre veckors unge. Jag pratar, han tittar misstroende på mig (eller på väggen snett bakom), viftar klokt med händerna och gör miner.

Att längta bort ifrån:

- Trots ett lite positivare amningsinlägg här senast så är nog amningen fortfarande ett stort stressmoment. Antagligen får han nu i sig tillräckligt mjölk (det får rådgivningsbesöket imorgon förhoppningsvis bekräfta), och tilläggsmjölken har vi redan fått sluta med, så vi är tillbaka i läget där problemet "bara" är att det gör ont och känns jobbigt för mig. Jag har funderat en hel del på flaskmatning, och en hel del på varför det känns som ett så omöjligt alternativ.

- Jag vet att sömnbrist är mer regel än undantag när man har småbarn, och det är ju nog bara att räkna med att det väl tar minst ett år innan jag får sova många timmar i sträck flera nätter i rad. Det jag ändå hoppas att händer rätt snart är att Viggo klarar av att sova mellan amningarna på nätterna. Det är helt okej för mig att vakna stup i kvarten för att amma, men jag vill sova däremellan. Vill inte gå omkring i timtal och bära och vagga och vyssja på skrikande barn. Men jaja, jag vet, det hör till.

Laddar

Viggo har sovit större delen av dagen. Jag misstänker att han samlat krafter inför natten.

Det tog mig förvånansvärt kort tid att ställa in mig på att njuta av fem-timmars sömn i sträck. Men det tog Viggo lika kort tid att kasta om dygnet, så till exempel förra natten var han vaken, hungrig (och extremt missnöjd) största delen av tiden mellan kl.11 och 04.

Amningsläget

Underbaraste underbart. Amningen har redan blivit lite lättare. 

Alltså, problemen är ju två; dels det att han inte får i sig tillräckligt och tappar i vikt, och dels det att amningen gör ont på mig.

Vi börjar med det senare. Det gör inte mera katastrofalt ont, inte mera så att jag gnyr mig igenom hela processen. Såren har inte läkt, men de blir inte heller större. Men amningen är fortfarande i högsta grad obekväm och ett stressmoment. Jag står ut en dag i taget, men skulle inte vilja ha det såhär länge. En positiv grej är att jag några gånger upplevt stunder då det inte gör ont, och jag lever i hoppet om att de sakta men säkert blir fler och så småningom är i majoritet. En annan positiv grej är att det här är ett problem som inte innebär så mycket grubblande. Eller visst, jag kan ju grubbla på hur länge det kommer att göra ont, men jag behöver aldrig grubbla på OM det gör ont, för det känner jag ju.

Med "får-han-i-sig-tillräckligt-mat-??"-utmaningen är det värre, för det vet vi ju inte sådär på rak arm. Hur ofta borde han äta? Hur länge borde han äta? Slutar han äta för att han är mätt (=good thing) eller för att han är för trött (=bad thing)? Målet att han skulle komma upp till sin födslovikt nåddes på måndag, vilket var en stor lättnad, men då hade vi också kämpat rätt hårt, och rätt mycket utan att så att säga fråga honom. Vi har väckt honom både dagtid och nattetid så att han ska hinna äta varannan (dag) / var tredje (natt) timme. Vi har kört med extra blöjbyten mitt i amningarna, extra rumptvätt nu och då, elak avklädning och annat sånt där som finns på listan över saker små babysar inte är särskilt förtjusta i, för att få honom att vakna till och äta lite mer. Full belysning på natten för att han ska bli så pigg som möjligt. Allt det här hör till grejer som vi i allra högsta grad gärna skulle sluta med både för vår skull och för hans. I och med att vi uppnådde födslovikten fick vi slopa nattväckningen, men efter att han sovit i fem och en halv timme, medan jag vaknat varje halvtimme och oroligt funderat att sover han ÄNNU, så väckte jag honom ändå. (Jag vill ju kunna njuta av ett barn som sover över fem timmar i sträck på nätterna, men jag gissar att i det skede som jag kan börja njuta av det så har det gått om...)

Får han i sig tillräckligt? Har han ätit färdigt nu? Verkar han tröttare än normalt? Sover han mer idag än igår? Verkar han gulare igen? 

Lättad kan jag konstatera att läget med båda matproblemen alltså är lite bättre nu än förra veckan, och det skymtar en ljusning vid horisonten, men oron är ännu enorm och kommer knappast att släppa i första taget.

Andra veckan

Har njutit av:

- hela första veckans lista kan copy-paste:as

- första turen i bärsjal, första turen i vagn

- att se hur gärna Kia hänger med lillebror i långa stunder

Utveckling:

- de senaste dagarna har man sett allt mer av lillebrors ögon, och blicken fokuserar och följer mer koncentrerat med vad som händer

- jag minns inte hur bra spädbarn lyfter huvudet själva, men jag har för mig att lillebror är starkare i nacken än vad åtminstone Kia var i samma ålder.

Men:

- men den här veckan har nog amnings- och viktbekymren överskuggat allt, och det har inte varit lätt att njuta av något alls. Dels har vi haft oron för barnet, dels stressen med att ha ständig koll på när barnet senast har ätit, hur mycket det kanske har ätit, stressen kring tilläggsmjölken, ständiga jakten på tecken på gulhet.. Jag har oroat mig sjuk, jag har gråtit massor, jag har haft jättejättesvårt att koncentrera mig på något annat. Jag har stressat för grejer som jag stressade massor med också med Kia, som jag nu under den här graviditeten tänkte att jag inte ska stressa med, som jag under första veckan ganska långt lyckades låta bli att stressa med, men som nu i och med detta slagit till med full kraft.

Allra käraste Kia

Jonej, mina tankar är nog denna vecka ganska insnöade på bara amning och vikt och tilläggsmjölk och bekymmer. Jag återkommer säkert till det ännu många gånger, men just nu ska jag ändå blogga om något helt annat.

Kia.

Plötsligt är hon förvånansvärt tung att lyfta.

Den första dagen hemma tror jag vi sade "Kia akta!", "Kia var försiktig!", "Kia, nu måste du lugna ner dig lite!" säkert åtta gånger i minuten. Efter det konstaterade vi att vi helt enkelt får lov att sluta med det. Men, okej, hon VAR väldigt hoppsig och hispig i början, vilket man ju kan förstå. Jag tror att hon nu har anpassat sin hoppighet och vi vår nervositet

I början var hon hemskt bekymrad varje gång babyn grät. Var hon själv i närheten så trodde hon ofta att det var hennes fel och blev själv olycklig. En gång satt hon och viskade någon ramsa vid matbordet. "Jag viskar för att förra gången jag sjöng såhär så började lillabror gråta, så jag tror han är rädd för den." Hon var också lite bekymrad över att han inte log mot henne.

Nu kommer hon och kramar honom om han gråter. Sen fortsätter hon med sitt och bryr sig inte desto vidare.

Hon är jättestolt över att vara storasyster, jätteförtjust i lillebror, och har inte ännu rynkat på näsan åt att det är så många saker vi inte kan göra med henne just i stunden "för att lillebror.." 

Helt tydligt har det varit mycket för henne att grubbla på, och jag grubblar på hur hon grubblar. Hur känns det att bli storasyster? Det är ju säkert på många sätt lika omvälvande att få ett syskon som att få ett barn, men med skillnaden att man kanske har en naturligare förmåga att anpassa sig när man är fyra än när man är 35.

Jag saknar henne. 

Alltså jag träffar ju henne lika mycket som tidigare. Men jag har inte just tid för henne. En av de roligaste stunderna de senaste veckorna var den timme jag var ute i parken med henne på tumis förra lördagen.

Sist och slutligen verkar hon inte ha någo problem att acceptera att min tid för henne är begränsad, men själv gråter jag lite för mig själv över att inte kunna vara med henne mera. Läsa för henne oftare. Jag kan inte ännu påstå att jag saknar låtsaslekarna, men jag kunde kanske till och med genomlida en sån nu och då utan att få nippor.

"Sov medan babyn sover." eller "Lek med storasyster medan babyn sover.". Båda lika nödvändiga. Båda lika svåra.

Amningshelvetet fortsätter

Så, amningshelvetet eskalerade ännu efter långa inlägget, och när jag till slut balanserade på gränsen för vad jag klarade av, så gjorde jag ett till försök med amnings-bröstvårtsskydd-grejerna.

Och de fungerade! Det gjorde inte mera ont! Jag behövde inte mera spänna mig som en stålfjäder! Jag kunde koncentrera mig på annat! Jag kunde till och med gå omkring i lägenheten medan jag ammade! Kunde leka med Kia. Allt var möjligt. Enda prioritet hade varit att få amningen att funkka. Nu skulle jag så småningom kunna ta mig an nya utmaningar.

Eller.. Alltså.. Så trodde jag. Så kändes det. Lite, lite tveksam var jag kanske till det faktum att barnet klarade sig allt längre stunder utan mjölk. Några gånger blev jag tvungen att väcka honom. Men han var rätt så nöjd och åt långa stunder, och jag tänkte naivt att nog klagar han väl om något är fel.

Men rådgivningen gav inte riktigt samma glädjebudskap. Han hade gått upp 25 g på den tid som han borde ha gått upp närmare 200. Han började anta en lite gulaktig ton. Vägningen efter att jag ammat visade att han fått i sig 10 ml mjölk när den önskade mängden skulle ha varit kring 80. Och hans långa amningsmellanrum berodde troligen på att han blivit så trött av att inte få tillräckligt mat att han inte orkade äta oftare.

Vi fick ta en runda via Jorv för att kolla upp gulheten (den var inte alarmerande, sade blodprovet, men självklart måste ju matintaget öka), och fick både på rådgivningen och på Jorv råd, tips och förmaningar.

Så nu har han ammats med två timmars mellanrum i ett och ett halvt dygn, och det är det som gäller det kommande dygnet också (med skillnaden att mellanrummet kan få gå upp till tre timmar ibland, i nödfall). Dessutom får han tilläggsmjölk.Två timmars mellanrum betyder i praktiken att jag spenderar varannan timme med att amma, och varannan timme med att städa undan efter föregående och förbereda mig för nästa amning. Jag har inte sovit många minuter på ganska länge.

Vi var på rådgivningen idag igen för viktkoll (ingen förändring ännu, men så är det också omöjligt att på ett dygn, med olika vågar, olika länge sedan senaste amning etc dra några slutsatser), och ska dit igen imorgon. Jag hoppas, hoppas att det svänger snart!

Mitt humör varierar. Jag skriver inlägg medan jag ammar, och ett blogginlägg tar längre tid än en amning. När jag började på det här var jag helt förtvivlad. När jag fortsatte några timmar senare tyckte jag att det var en spännande utmaning och var säker på att det snart blir bra. Nu har jag ramlat ned till trött och ganska uppgiven. Och mitt fokus har skiftat. I början var jag mest bara ledsen över vad det här betyder för mig i form av ännu mer amningsstress och sömnlösa nätter, och för resten av familjen i form av sömnlösa nätter för dem också samt en negligerad Kia. Nu har min oro skiftat fokus och jag börjar på riktigt vara orolig för lillebrors välmående, och för hur det här ska sluta. Kommer jag att kunna amma? Det gör fortfarande ont. Amningsskydden som jag ännu använder första minuten, tar bort knivfilisen, men skruvstädsfiilisen och smärtan finns kvar genom hela amningen. Och med all den här oron och sömnlösheten i kroppen (+ att jag lätt glömmer bort att äta själv), så är det väl ett mirakel om mina bröst återupptar mjölkproduktionen. 

Men just nu känns det nog som om jag kunde ta till flaskan (tutt-) genast bara lillebror skulle börja orka vara något mer än ett sovande, och ibland ätande och sovande, paket.

Första veckan

Att senare komma ihåg och sakna: 

- den där underbart mjuka, nästan duniga babyhuden

- den där lilla lilla människan som somnar i ens famn och sen sover i timtal på ens mage

- de där underbara grimaserna

- hur babyn gör allt den gör med hela kroppen, nysningar, gäspningar, gråt.. armar, ben, minspel

- ögonen, som i början inte syntes just alls, men som nu syns flera timmar om dagen (eller natten) - och den nyfikna, förundrade och skeptiska blicken

- fingrarna som i början bara var ben och skinnskrutt, som nu plötsligt har fått utfyllnad också, och blivit riktiga fingrar

Att senare se tillbaka på och tänka "thank God it's over":

- amningshelvetet* (amning överlag kan jag ha en positivare inställning till, men nu syftar jag uttryckligen på helvetesdelen av den)

- det att man aldrig kan ha någon aning om hur nästa natt, nästa dag, eller ens nästa timme, kommer att se ut

*Förra natten var den värsta hittills. Helt förtvivlad var jag. Men idag har varit bästa dagen hittills. Känner att det blir smärtsammare igen nu när dagen går mot sitt slut, men hoppas-HOPPAS att natten ändå blir lättare än den förra.

Ett inlägg om amning och rätt mycket bröst

Alla vuxentårar som gråtits i det här huset under den gångna veckan har gråtits på grund av amningen. Jag minns att det gjorde lite ont ett tag med Kia också, men såhär illa var det inte. 

Såhär ser våra allt annat än mysiga amningsstunder ut:

Det börjar med en kamp för att överhuvudtaget inleda amningsstunden. Jag sitter och spänner mig som en tok, för jag vet ju vad som är på kommande. På inrådan av bland annat rådgivningen och diverse sidor på nätet försöker jag låta honom ta amningsgreppet själv. Det här leder dels till en hel del (baby)gråt och skrik, för det brukar ta tid för honom, och han hinner bli ganska arg, och dels till ännu mer stålfjäderkänsla för mig, för det betyder att jag inte vet exakt när det jobbiga kommer. Jag medger att det också händer att jag i panik styr undan bröstvårtan från hans mun för att liksom slippa det hela, fast jag vet att det bara gör saken värre.

Förr eller senare hittar han då bröstvårtan i alla fall och börjar suga, och de där tio första sekunderna känns det som knivar i bröstet. Jag spänner mig ännu mer och får bita ihop allt jag kan för att inte skrika rakt ut. 

Efter det lugnar det ner sig lite, och det går att amma, men varje.. vad ska vi kalla det? amningsdrag?.. gör ont. Inte knivar, men nålar kanske. Fortfarande mycket svårt att få till stånd någon avslappnad stämning, liksom. 

Sen kommer det nästvärsta, att få slut på det hela. Om han får stanna så länge han själv vill vid bröstet så blir det i allmänhet hur länge som helst. Själv skulle jag ju ändå föredra att han skulle sluta då han inte suger effektivt mera, för det där okoncentrerade småsnuttandet är ju nästan det allra värsta för brösten, samtidigt som det har ganska liten effekt för honom. Skulle amningen vara den där mysiga stunden som den borde vara så skulle det ju inte göra något att han får suga så länge han vill (tvärtom skulle det säkert bara vara positivt), men nu kan vi kanske redan konstatera att den inte är det. Så jag vill få honom att sluta suga, men bröstvårtan sitter som i ett skruvstäd. Så för att få honom att släppa bröstvårtan så måste jag bokstavligen bända upp munnen på honom. Försöka lirka in en lillfingerspets mellan käkarna på honom och sen dra ut bröstvårtan i och med den springa som uppstår. Under tiden blir såklart greppet om bröstvårtan ännu hårdare och det gör ännu mera ont.

Utöver smärtan som är direkt kopplad till amningsstunden så har vi ju sen då också:

- de ständigt värkande bröstvårtorna

- de av mjölkstigningen svullna och ömma brösten (dessa två tillsammans gör också att det är smärtsamt att till exempel ha honom i famnen, krama Kia, ha kläder på överkroppen...)

- ryggmusklerna som skriker av alla spänningar och onaturliga ställningar.

Jag äter burana , jag klämmer ut bröstmjölk och låter torka på bröstvårtan, jag smörjer nu och då in bröstvårtorna med Lanolin, jag luftbadar brösten, jag kollar amningsgreppet varje gång, och har också fått det kollat både på Jorv och på rådgivningen. 

Jag har testat amningsdyna för ställningen (men hittar inte riktigt rätt, och att hålla på att böka omkring på ungen under amningen gör ju bara ännu mer ont). Jag har testat lite olika amningsställningar, men det är ju svårt att veta; med de grundförutsättningar som finns så är det ju inte som om någon av dem sådär mirakulöst skulle fungera smärtfritt, utan jag borde testa dem i flera dagar innan jag vet hur de känns på riktigt, och under de dagarna har vi igen det där med att det gör det ännu värre att böka omkring på barnet, så jag håller mig helst till den amningsställning som jag är mest bekant med.

Redan första kvällen som jag satt i soffan med tårarna rinnande gav sig Joppe ut på stan för att jaga amningsnappar (sådana där som man sätter över bröstvårtan och som barnet suger igenom), så jag har också försökt med sådana, men jag är inte säker på att jag förstått hur man ska få på dem så att det blir rätt. Amningsstunderna känns mycket mycket skönare med dem, men däremot är jag inte säker på att han får ut någon mjölk ur dem. Det att han relativt nöjd fortsätter suga ganska länge tyder väl på att han får någonting, men han blir liksom aldrig mätt under de amningsgångerna, utan det slutar alltid med att jag måste amma utan skyddet i alla fall.

Det hjälper ju inte mitt humör att hans maratonamningsstunder hittills infallit på natten. Då är det annars också lättare att hemfalla till att tycka synd om sig själv och sitta och gråta. Dagsamningarna går ändå i allmänhet utan tårar.

Helt nattsvart är det ju inte. Buranan hjälper faktiskt lite, och en del av problemen går säkert om av sig själv bara mjölkproduktionen stabiliserat sig lite, mina bröstvårtor vant sig och vi annars bara blivit bättre på det här, och resten får vi väl bara jobba bort. Jag tror att vi helt säkert fixar det här ännu. Jag bara hoppas det går snabbt...

En förlossning

På söndag kväll 6.12 (efter att jag suttit och tittat på slottsbalen samtidigt som jag djupt förundrad funderade på varför någon är intresserad av att titta på den), kände jag under den sista timmen tre svaga men tydliga värkar. Hurra! NÅGOT höll på att hända.

Jag gick och lade mig och somnade och sov i några timmar, antingen helt utan värkar, eller med så svaga att de inte väckte mig. Några timmar till vaknade jag till av värkarna, men sov gott mellan dem. Sista delen av natten gick det inte mera att sova.

På morgonen meddelade jag Joppe att det nog säkert var bäst att han jobbade hemifrån, sen förde jag Kia till dagis, och efter det flöt dagen på, som man kan läsa i mitt lätt frustrerade inlägg, utan några förändringar alls åt något håll. Jag klockade värkar nu och då, och det höll sig stadigt på samma nivå; ca 10 minuters mellanrum, kring 40 sekunder långa, inte outhärdligt smärtsamma. Jag var i duschen några gånger, och använde värmedyna däremellan, och på det klarade jag mig bra.

Mamma hämtade Kia från dagis och tog hem henne till dem, men så småningom började tiden då de skulle komma tillbaka hem till oss närma sig, och ingen ville att vi då mera skulle vara hemma och rådda till något, så vi bestämde att senast 18-tiden åker vi iväg oberoende av läge. Det kändes inte alls bra att planera att åka in innan det ur förlossningssynvinkel var dags, men för husfridens skull, ni vet..

Nå, redan halv sex började jag inse att värkarna ju faktist plötsligt kom mycket tätare, räckte mycket längre, var mycket kraftigare och kändes liksom djupare, och de tre sista verkarna innan vi gick hemifrån satt mer eller mindre ihop. Plötsligt kändes det inte alls fel att åka in...

Joppe lämnade av mig utanför ingången och for sen för att söka parkeringsplats. (Nu tog det honom kanske fem minuter att föra bort bilen och ta sig tillbaka till förlossningsavdelningen. Följande dag när han skulle komma och hälsa på fick han cirkla omkring i en halv timme för att hitta parkeringsplats. Blir helt svettig av att fundera på hur jag skulle ha känt mig om han på måndag skulle ha varit borta en halv timme.)

18:42 kastade jag ett öga på klockan, då satt jag ännu i väntrummet. Någon minut senare när jag stod och lutade mot Joppe och försökte uthärda en värk sade det flosch och fostervattnet rann ut i en stor pöl på golvet.

Vid "förundersökningen" konstaterades att jag var 5-6 cm öppen. Värkarna var fruktansvärda och jag skjutsades med rullstol genom korridorerna till förlossningssalen. Där möttes jag av lustgas. Åh! Lustgas! Härligt! Hjälpte nu inte mycket, men tog åtminstone udden ur värkarna. Ca 8 cm öppen och jag fick spinalbedövning. Innan den egentligen ens hunnit bita var jag 10 cm öppen.

Vid första förlossningen fick jag epiduralbedövning, spinalbedövning vid den andra, båda har tagit bort sgs all smärta ur krystfasen. Både mycket lättad eller aningen besviken får jag alltså konstatera att jag trots att jag fött två barn inte har någon aning om hur ont det gör att klämma ut ett barn. (Jag vet bara hur ohemult ont det gör att komma till det skedet, och det är nu inte på något sätt angenämt det heller.)

Nåja, vid det här skedet var klockan alltså ca kvart före åtta, och vi hade varit på Jorv bara i ca en timme. "Tää lapsi syntyy IHAN kohta" sade barnmorskan och uppmanade Joppe att mer eller mindre stå med fingret på "kalla på läkaren (eller vem det nu är man kallar på)-knappen" så att han kunde trycka på den så fort barnet fötts.

Jag var ganska glad och liksom imponerad. Snart skulle det här vara över! Snart skulle barnet finnas! Senare skulle jag kunna förundra mig över att barnet fötts bara en timme efter att vi kommit in till Jorv!

25 minuter senare tog barnmorskans skift slut. Hon var tydligt lite snopen över att hon haft fel angående förlossningens hastighet. Ytterligare en halv timme senare var barnet fortfarande inte fött, och folk började verka lite nervösa. Krystvärkarna kom rätt sällan, och babyn hann glida tillbaka nästan lika mycket mellan värkarna som jag lyckades klämma honom utåt under dem. Förlossningssalen svämmades stundvis över av folk. Barnmorskan, barnmorskestuderanden som hade varit med hela tiden, en extra barnmorska, förlossningsläkaren som stack sig in med jämna mellanrum, kanske ännu någon som jag glömt.

Jag var mest störd. IGEN!? Det var samma sak förra gången. Är det jag som bara är så svag och ynklig att jag helt enkelt bara inte orkar pusha tillräckligt? "Hördu skitunge, nu kommer du uuuut!" röt jag inom mig, men det gjorde han inte.

När läkaren äntligen började tala om sugklocka så kändes det som en lättnad. Och mycket riktigt var ungen född fem minuter senare, kl. 20:53. Lycka och tårar. Han fanns! Förlossningen var över!

När han lades på min mage kände jag att han kändes tyngre än jag väntat mig. Nyfödda barn är ju alltid så otroligt små att man inte kan förstå att en människa kan vara så liten, så det kändes ganska underligt att tycka att han inte var det. 4,136 kg och 54 cent.. Över 1 kg mer, och 5 cm längre än Kia var. Kanske inte så konstigt då...

På många sätt alltså en väldigt likadan förlossning som den förra, bortsett från att vissa delar av den gick väldigt mycket snabbare.

Min dåliga fiilis över att jag inte "orkat" klämma ut barnet på egen hand underlättades lite av meningen i sjukhusets förlossningsredogörelse; "Äiti työntää hyvin." Det var inte mitt fel! I did what i could! Skönt.

Inne på fjärde timmen...

Nåja.. Första timmen tyckte jag att det var riktigt mysigt att bara sitta där i mörkret. Andra timmen scrollade jag igenom Facebook och diverse bloggar. Tredje timmen tog Joppe över, för då ville lillebror mest umgås. Men nu då på fjärde timmen känns det som om jag kunde blogga lite... Alltså det är ju helt otroligt. Det här är samma typ som på dagarna sällan varit vaken mer än just så länge att han hinner äta. Ibland, om det inte är servering direkt, så kan han vara vaken lite till för att otåligt vänta på sin mat. 

Och nu har han varit vaken och pigg och sällskaplig i över tre timmar på raken. Jag förstår att det dystra decembermörkret får vem som helst att bli förvirrad kring när det egentligen är dag, men kanske man kunde ta till andra indikatorer? Som när det är mer liv och stohej? Som när det är folk har på de där grejerna som kallas lampor?

Men jag ska inleda avbetningen av blogginlägg. Jag hoppas det här inte tar så länge att jag skulle hinna skriva hela mitt förlossningsinlägg, men jag kan åtminstone påbörja det, och återkommer sen någon annan vaken stund.

Saker att någon gång blogga om

Alltså vet ni hur mycket jag har som jag skulle vilja blogga om? Så mycket, så mycket!

Men annat prioriteras. Men ifall lillebror tänker ta favorit i repris och äta i 2,5 timmar i sträck inatt så hinner det kanske bli ett längre blogginlägg på köpet. (Det är förresten lustigt att fast han hittills bara funnits i fyra nätter så tror man på något sätt ändå att man ska kunna dra någo slutsatser och hitta någo mönster. Till exempel tro att man har en bild av hur natten ska bli. Jag lyckas påminna mig om saken; att allt kan vara annorlunda från dag till dag i flera månader, men jag behöver alltid påminnelsen. Insikten finns inte där automatiskt.)

Min vana trogen då jag inte riktigt har tid att skriva de där inläggena, så listar jag dem istället, så att ni liksom vet vad ni har att vänta er ifall jag någon gång kommer så långt:

- ett inlägg om förlossningen

- ett långt inlägg om amning

- ett inlägg om lillebrors liv hittills

- ett inlägg om namn (Fast det kanske kan bli hemskt kort.. Det kan hända att vi hittat ett! Har vi det inte så blir inlägget långt och ångestfyllt.)

- ett inlägg om likheter och skillnader mellan Kias och lillebrors första dagar/veckor (beror på hur länge det tar innan jag skriver det, såklart)

- ett långt inlägg om att vara stora syster, och om att vara mamma till en stora syster

- ett inlägg om "sanningar" och om hur mycket jag hatar dem

- ett inlägg om Jorv

- ett inlägg om saker jag/vi behöver nu, som aldrig var aktuella med Kia, och om saker jag trodde vi skulle behöva som verkar mindre nödvändiga

- ett inlägg om de där sakerna man vanligtvis inte skriver inlägg om

- ett inlägg om saker jag vill suga i mig nu, och om saker jag längtar efter. Ett "spädbarnstiden är så kort"-inlägg helt enkelt

- ett kort och trist inlägg om hur stor skillnad det är att ha en spädis i juli och att ha en i december (jag tror kanske inte det blir av...)

Bilder att blogga med finns inte riktigt heller. En av de årstidsberoende skillnaderna mellan lillebrors och Kias spädbarnstid. Såhär i december är andelen ljusa timmar då det kunde bli okej bilder några få i veckan till skillnad från i juli då det var tillräckligt ljust nästan dygnet runt...

Hemma!

Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på vårt yngre barn, vare sig det ligger i sin låda, i sin pappas famn eller någon annanstans.

"Shit! Här är en baby i lägenheten!"

Att komma hem var lite lite stressande först, för Kia snodde ju omkring och var hispig, ville visa saker, drog fram leksaker på golvet som vi försökte töma, och själv visste jag inte riktigt vad jag skulle göra av ungen, för jag kom inte på ett ställe där det inte fanns en risk att någon skulle trampa eller sätta sig på honom, och jag kunde ju inte gömma honom i ett skåp.

Men han bara sov och babylådan blev ihopplockad och Kia lugnade sig och vi pusslade några pussel.

Så den oron gick över och förbyttes kanske i någon lätt förvirrad harmoni. Nu gäller det alltså bara för åtminstone mig att 1. komma ihåg att han finns,  och 2. komma ihåg att göra vad som behövs av mig för att han ska hållas vid liv (och i ideala fall må riktigt prima).

Hemma skiljer sig från sjukhuset bland annat i och med att här finns oändligt mycket mer att göra medan barnet sover. Måste hitta på ett system som tvingar mig att inte göra dem alla.

Lillebror

Det blev ett 7.12-barn som nu är över ett dygn gammalt. En utförligare förlossningsredogörelse får ni vare sig ni vill det eller inte, men senare. I det här skedet kan jag nöja mig med att konstatera att det gick både glädjande snabbt och frustrerande långsamt och att jag tackar någon lämplig högre makt för alla former av smärtlindring.

Hans liv "på utsidan" har hittills sett ut ungefär såhär; äta non-stop i två-tre timmar, sova non-stop i fyra timmar, äta non-stop etc. Det här har betytt att också jag får sova en hel del, och det tycker jag att har varit ganska skönt.

Kia har varit och hälsat på idag och gillade killen. Imorgon får vi antagligen åka hem.

Boring, part 2

Det blev ingen siffernördsbaby 5.12. Det blev inget flaggdagsbarn 6.12. Får se om Heidi har rätt i sin 8.12-gissning, eller om barnet hinner anlända redan idag. (Eller om det tar riktigt lång tid på sig...)

För nu händer det saker. Problemet, och orsaken till rubriken, är att samma saker som händer nu har hänt med samma frekvens och intensitet sedan 3-4 tiden på morgonnatten. Det blir liksom inte mer. Otålig, otålig! Men vi närmar väl oss sakteligen slutet. Och början.

Boooooriiiiing

Jag googlade idag knep för att snabba på förlossningsstarten, men googlingen sade mig egentligen bara det jag redan visste; det finns inga knep.. 

Så.. Här väntar vi.. 

5.12 var redan mitt andra försök till beslut för när barnet skulle komma. Inte för att det är Nickes födelsedag (Grattis Nicke!) utan för att 05-12-2015 skulle passa en siffernörd som mig. Nå, 5.12 ska just bara börja, så det hinner såklart ännu, men det känns inte helt troligt... 

Så vad blir nästa dag att sikta in sig på?

Min önskelista

Såhär i jultider kom jag på en egen önskelista också. Fast min har inget med julen att göra, utan handlar om grejer jag saknar/längtar efter som inte känns möjliga att hoppa på just nu. Vissa av dem kommer jag att få ägna mig åt om bara någon vecka, om jag vill, medan andra kan ta 10-15 år innan jag får uppleva. Det är helt okej, än så länge känns det mest roligt att veta att de finns där någonstans i framtiden.

- kallrökt/gravad lax! Det vill jag ha! Det hör till de där grejerna jag får uppleva ännu inom den här månaden, hurra! Mögelosten (med pepparkaka!), ölen (Stallhagen i kylskåpet) och det sporadiska vinglaset ser jag också fram emot, även om jag inte förutspår någon storkonsumtion av någon av dem.

- skida slalom. Misstänker att det inte blir av den här vintern, men får nu lite se.

- jogga. Vet inte hur det kommer sig egentligen. Jag har aldrig varit någon storlöpare, och man måste nog gå tillbaka till åren innan Kia föddes för att alls hitta en tid då jag sprang oftare än riktigt bara nu och då. Men just nu känns det som något jag saknar.

- något lite längre paddlings-/cyklings-/vandringsäventyr skulle jag gärna göra, men det krävs kanske i och för sig inte så jättemycket anpassning för att kunna göras med barn? Fast Kia börjar ju vara i den åldern då det inte mera är roligt att bara "åka med", men orken inte ännu finns att vandra/paddla/cykla själv.

- nu när julen kommer drömmer jag igen om min pepparkakshusstad som jag skulle vilja bygga. Det handlar kanske inte bara om brist på ork och tid (fast i år kan jag nog med gott samvete skylla på det), utan kanske mer om det att den perfektionistiska bild jag har i mitt eget huvud aldrig kommer att motsvaras av de skrangliga pepparkakskåkar jag kan åstadkomma, så det fungerar kanske bättre som en evig dröm i huvudet.

- pussel! Jag vill pussla! Stora pussel! Minst 1000 bitar, men gärna många fler! Jag vill pussla ensam, jag vill ordna pusselkväll med lämpligt kompisgäng, jag minns inte om Joppe är till någon glädje vare sig för sig själv eller för mig i en pusselsituation, men jag kunde tänka mig att vilja pussla med honom! Och jag ser fram emot att lägga jätte-pussel med mina barn någon dag, ifall det inte är så att intresset (och förutsättningarna) för att lägga jättepussel infaller med tiden då mamma är sista personen man vill pussla dem med. 

Det låter kanske inte som en helt omöjlig grej att göra redan nu. Den tid jag nu sätter på att varje kväll sitta och surfa runt på nätet kunde jag istället sotta och pussla. Men jag känner inte för att i slutet av varje gång måsta böka in pusslet långt under sängen eller rulla ihop det i någon fancy pusselmatta att sen i sin tur böka in långt under sängen, och sen tappa bort en massa bitar på kuppen. Jag väntar hellre till tiden då jag får ha mitt pussel ifred, alternativt kan lita på att barnens intresse snarare ligger i att HJÄLPA mig än i att "hjälpa" mig.

Inte riktigt ett sånt här pussel..

Kias önskelista

Mamma och jag pratade om julklappsönskemål. Till synes utan förhandsplanering gav sig Kia in i samtalet;

"Jag önskar mig blommor, päron och ett leksaksfängelse för dockor."

(Jag är inte hundra procent säker på att hon sade päron.. Det kan ha varit pärlor. Men det kan, å andra sidan, helt lika bra ha varit just päron.)

Fortfarande mer rädd för rasisterna

För ett tag sedan (jag är mammaledig. Jag har noll koll på om det bara gått några dagar eller om vi redan är uppe i några veckor) skedde i Finland en våldtäkt som blev väldigt uppmärksammad huvudsakligen på grund av att den misstänkte gärningsmannen var asylsökande. En massa invandringskritiska röster höjdes. "Det är såhär det går om vi låter dem komma hit." En massa andra röster påpekade att Finland är ett land med hög våldtäkts-, och våldsstatistik överlag, och att det sällan är någon som riktigt på riktigt bryr sig så länge brotten inte går att använda som slagträn i invandringsdebatten. Det faktum att ETT fall lyftes upp så mycket fick många att reagera och kritisera. Nästan tusen våldtäkter anmäls varje år. Det är 2-3 om dagen. Antalet oanmälda våldtäkter uppskattas uppgå till många många fler än så. Varför lyfts EN av dem upp som första sidas nyhet?

Nåja, idag studerade jag då kvällstidningarnas löpsedlar i butiken och tolkade (eventuellt misstolkade, medges) båda två som någonsorts svar i den debatten. 

Ena löpsedeln hojtade att "IS selvitti: 100 ahdistelua, ainakin 400-500 rähinää kuukaudessa. Turvapaikanhakijoiden rikosepäilyt lisääntyneet rajusti" (Jag tolkade det som "Se nu, asylsökanden ställer faktist till med en massa ofog, så det är inte bara vi som har en snedvriden rapportering.")

Andra löpsedeln lyfte upp "Pörssiyhtiön johtajalle raiskaustuomio". (Jag tolkade det som "Hah, vi kan visst rapportera stort också om våldtäkter utförda av finländare.")

Lite känner jag mig kanske som den gnälliga tanten som aldrig är nöjd, men nej, jag blev faktist inte alls gladare av det här. Som sagt så sker det i medeltal två-tre anmälda våldtäkter per dag i Finland, och många fler oanmälda. För att inte tala om alla andra våldsdåd som sker. Det att man lyfter upp något enstaka pucko nu och då känns inte som ett försök till lösning på problemet. Det är kanske våldet och våldtäkter som fenomen man borde gräva djupare i, på något sätt.

Och vad förväntas jag ha för nytta eller glädje av informationen att det finns en massa fall av oroligheter kopplade till asylsökanden? Nu har jag inte kollat brottsstatistiken överlag, så jag vet inte ens om det här nu är exeptionellt många, men låt oss för diskussionens skull anta att det är det. Vad gör jag med den informationen? Slutar gå omkring och blåögt naivt tro att alla asylsökanden är stackars oskyldiga små änglar som alltid beter sig och alltid behandlar alla sina medmänniskor som små söta fågelungar? Något sånt har jag aldrig trott. Det är självklart att det finns större och mindre puckon också bland dem. Men.. Än sen då, liksom. Jag förstår att det för polisen och diverse olika myndigheter är viktigt att ha koll på läget, men på vilket sätt det gagnar någon att till exempel jag matas med uppfattningen att alla asylsökanden kommit hit för att härja förstår jag inte.

Jag är fortsättningsvis mycket mer rädd för rasism och rasister än jag är rädd för random asylsökande, och löpsedlar i stil med ovanstående känner jag att ökar rasismen mer än den gör något annat. 

Stora och små babyn

Idag hände det för första gången. Kia hade ritat en teckning. Riktigt VAD det föreställde förstod jag aldrig, men hon förklarade att "det är för såna som är fyra, eller tre, eller fem eller sex eller sju, eller så gammal som du e" (och så tittade hon lite andäktigt på mig som om hon tyckte att jag är så hejdlöst gammal att det inte går att räkna så långt..) "eller såna som är åtta eller nie eller tie eller elva"

"Så det är för barn och .. föräldrar?" försökte jag tolka.

"Nej, det är nog för både barn och för alla vuxna, men inte för bebisar!"

Kias enorma iver över att bli storasyster syns inte så tydligt nu. Jag vet inte om hon tröttnat på att det tar så hiskelit länge, om hon insett att småsyskon också för med sig oönskade bieffekter, om hon helt enkelt är skitnervös, eller om det handlar om något helt annat. Hon har också plötsligt blivit klängigare. Dels mammigare, men också pappigare, mormorigare och i största allmänhet kramigare och pussigare. Och hennes favoritlåtsaslek; den självständiga och allsmäktiga storasystern, har fått mycket hård konkurrens av den lilla ytterst osjälvständiga babyn som inte kan säga något annat än "äikki" (som betyder äiti såklart), och helst bara vill vara i famnen eller sno sig runt ens ben hela tiden.

Jag är inte en så stor vän av låtsaslekar alls, men storasystern har varit ganska trevlig att ha att göra med. Den mammiga babyn håller dock på att driva mig till vansinne, och jag undrar oroligt om den riktiga babyns ankomst kommer att plocka fram en ännu ihärdigare låtsasbaby. Det lär ju vara en helt vanlig reaktion, och dessutom något som man som förälder måste uthärda för att det äldre barnet inte ska känna sig osidosatt. (Lite hoppas jag att den riktiga babyn kommer att vara så hjälplös och oföretagsam att den tar död på intresset för att själv vara baby, men mammighet tar den knappast död på.)

Lite orolig nog, för att det här med att dela sina närmaste med en till blir rätt så jobbigt för en fyraåring som är van vid rätt så odelad uppmärksamhet.

29.11

BF kom och har nästan gått. Inget barn har synats till, och plötsligt inser jag att jag nu drar en suck av lättnad och lyckas hitta en del av det där avslappnade "han kommer när han kommer"-attityden. Jag var på något sätt hemskt inställd på att barnet denna gång skulle komma antingen före BF eller senast då, så jag märker att jag varit ganska stressad hela veckan, har inte känt för att göra upp en enda plan och har gått omkring och analyserat och funderat; var det där en tidig sammandragning? Nu gjorde det ont på ett nytt ställe, kan det betyda något? 

Nu är det på något sätt lättare att slappna av. Han kommer när han kommer. Kanske jag hinner klämma in en dagsbio under nästa vecka? Kanske jag kunde sticka mig in på jobbet någon dag? Kanske laga pepparkaksdeg? 

Att repetera förvarningarna från förra gången är väl ingen större id'e egentligen, eftersom det kan se helt annorlunda ut den här gången, men för skojs skull... ; Kia är född på en söndag morgon. Första symptomen på att något var på gång kände jag på onsdag (ca fyra dygn på förhand) då jag hade en konstant molande "mensvärk" i ryggen. På torsdag hade värken övergått i en lite kraftigare värk som kom i stötar, men ganska oregelbundna, och ganska svaga. De dog ut till natten. På fredag morgon (ca två dygn före) gick slemproppen, och på eftermiddagen kom värkarna tillbaka, och den här gången som odiskutabla värkar. De höll i sig i samma styrka och regelbundenhet till lördag kväll då de äntligen blev tätare och olidligare. Något tag mitt i natten mellan lördag och söndag gick vattnet, och efter det åkte vi in till Jorv. Ca 7 timmar senare föddes Kia.

Läget nu? Inga känningar. Lite "mensvärk" ibland, men det känns kanske mer logiskt att det handlar om påfrestningen av att släpa omkring en extra boll på magen. Så jag börjar misstänka att barnafödandet hamnar på decembers todolista, tillsammans med pepparkaksbakandet och julklappsfixandet.

Klaga-klaga-klaga

Den här sista veckan före BF måste jag medge att jag haft lite svårt att frammana den där gravideuforin som varit ständigt närvarande i många månader nu. Det är liksom inte så himla roligt mera. Det gör hela tiden ont eller är obekvämt någonstans. Det är jobbigt att stå, sitta och ligga. Det är jobbigt att ställa sig upp, det är jobbigt att sätta sig ned, och när man ligger är det riktigt extremt jobbigt att vända sig från ena sidan till den andra. Att gå är i princip helt okej, men då har vi ju det där pissbråttet som slår till efter ganska få meter.

Magen är enorm och ivägen hela tiden. Fastnar i bordshörn, i dörrar och i andra människor. Också de större gravidkläderna börjar vara för små. Det börjar bli svårt att sova ordentligt på nätterna, så istället sover jag bort större delen av dagen. Aptiten är inte den bästa, så jag äter väl mest choko och mår kanske inte, om vi ska vara fullständigt uppriktiga här vid tangentbordet, så bra av det.

Förlossningen ser jag inte heller särskilt mycket fram emot. Trots att den förra inte innehöll en enda orsak till trauma, så är det många saker som känns motigare den här gången, och de flesta av dem handlar om det där med kontrollen. Innan Kia föddes trodde jag att jag är så långt man kan komma från kontrollfreak, och jag inväntade också förlossningen med den fullständigt trygga vetskapen om att jag har noll koll på när den händer och hur den kommer att gå och att jag därför inte behöver oroa mig det minsta.

Efter att Kia föddes har jag hittat kontrollfreaken i mig själv, och nu står den där och hojtar osakligheter i mitt bakhuvud för att den är så frustrerad på att inte veta exakt när det är dags den här gången eller exakt vad som kommer att hända. Den avslappnade coola typ jag var sommaren 2011 var också rätt så nyfiken på hela konceptet, medan kontrollfreaken som regerar nu inte är det minsta nyfiken, för nyfikenhet antyder att något kunde gå annorlunda än hur den tänkt sig, och sånt kan inte en kontrollfreak tolerera.

Borde det inte vara precis tvärtom? att kontrollfreaken skulle ha varit med redan första gången men då lärt sig att den inte har någon som helst funktion, och sen dragit dit pepparn växer? Men kontrollfreakar är inte helt ointelligenta varelser. De lägger ut osynliga hållhakar och klamrar sig fast och hittar nya ställen att sticka upp sina fula trynen på. Avslappnade coola hang-arounds har aldrig haft förståndet att göra så, så de är lätta för en beräknande kontrollfreak att knuffa ur boet.

Och sen börjar ju spädbarnstiden. En del av mig börjar lite slappna av. Den blir knappast så hemsk som jag under mina dystraste stunder tänkt mig. Visst; sömnlösheten och den där hopplösa känslan när barnet bara skriker och man inte kan göra något åt det blir säkert jobbigare än vad jag just nu minns dem, men det där myllret av negativa tankar i mitt eget huvud blir säkert mycket lugnare den här gången. Men en annan del av mig inser också att kontrollfreaken har ett starkare grepp om mig också här. Redan nu har jag större krav på mig själv än innan Kia föddes. Bland alla krav på vad jag ska och inte ska göra denna gång finns också kravet att inte ta lika mycket stress som senast.. Jag går alltså på riktigt omkring och kräver att jag ska lyckas med något som jag samtidigt kräver att jag inte ska anstränga mig för. Herregud så mycket fel man kan ha i huvu!

Klaga klaga klaga. Tjat tjat tjat. Gnälll!

Tack! Det här var befriande! Hoppas ni fortfarande mår bra!

En vecka gammal magbild.

Kias rum ommöblerat.

Babygymmet testat.

Sängen ihopskruvad. Det här är ingen arrangerad bild, Kia skruvade på riktigt in alla 8 skruvar själv, hjälpte före det till med att trycka in tappar på lämpliga ställen och skrattade åt att "mamma hjälper ju inte till alls!"

Internationella mansdagen

Idag är det internationella mansdagen. Det tycker jag vi kan uppmärksamma lite.

På nyt.fi finns en artikel (på finska) som bra belyser jämställdhetsarbetet ur mäns synvinkel. Läs den gärna!

För några månader sedan diskuterade Anna och jag jämställdhetsarbetet och dess fokus, och jag påstod då att jag inte stött på en enda feminist som skulle påstå att jämställdhetsarbetet bara ska sträva till att lösa de problem som drabbar flickor och kvinnor. (Eller vad jag nu påstod, men det var min poäng.)

Ganska snabbt fick jag sen lov att inse att jag de facto inte har någon aning om hur det förhåller sig. Min feministbubbla är ganska liten. Det är bara det att det för MIG är så självklart att ojämnställdhet drabbar oss alla, både män och kvinnor, att jag ser det som fullständigt självklart att vi alla borde arbeta emot ojämnställdhet och stereotypa könsroller (som jag ser som både grundorsaken till och en konsekvens av ojämställdhet), eftersom det gagnar oss alla. Så jag har svårt att tänka mig att någon feminist skulle tänka annorlunda. (Jag har fortfarande ganska dålig koll på hur det förhåller sig på riktigt.)

Men hur som helst; det här citatet ur artikeln säger exakt det jag också tänker:

”Turhan usein suomalainen keskustelu menee vastakkainasetteluksi. On esimerkiksi nähty, että naisten tasa-arvotyö olisi aiheuttanut näitä miesten ongelmia, kun on pikemminkin päinvastoin. Miesten ja naisten edut eivät ole vastakkaisia. Naiset eivät voi saavuttaa tasa-arvoa ilman miesten tukea ja päinvastoin.”


Edit kl.23:11: Antagligen borde jag se något positivt i att mansdagen jämställt blir lika jävla missförstådd som kvinnodagen.
(Eller är den månne ironisk? Hoppas det, även om jag ändå inte riktigt ser det lustiga..)

James

Dagsbio! har Heidi rekommenderat många gånger. Och idag blev det av. Jag och pensionärerna, i en underbart öde biosalong.

Två reflektioner:

1. Instinkten att famla efter fjärrkontrollen och volymknappen sitter mycket djupt. "Shit! Sänk ljudet så inte Kia vaknar!!"

2. Två och en halv timme i en biosalong med min gravidpissblåsa... Jag vågar påstå att jag är lika tuff som James Bond själv.

Privilegierad

Jag satt vaken på sängkanten en stund mitt i natten igår. (Ja, sanningen är ju den att jag behövde kissa, men trodde att wc:n var upptagen.. Efter att jag suttit där på sängkanten ganska länge och hunnit bli både riktigt kissnödig och lite irriterad insåg jag att Joppe satt i soffan och läste, och att wcn var hur ledig som helst.)

Jag satt där på sängkanten och tänkte på världsliga problem, med "svåra livsval" och besvär med att analysera och tolka andra människor. Jag satt och ältade saker, helt enkelt.

Plötsligt märkte jag att det ösregnade utanför fönstret och att trädtopparna vajade kraftigt i en mörk och kall och regnig novembernattsblåst. Där satt jag på insidan och njöt av att veta att jag bor på ett ställe där inomhustemperaturen bryr sig ganska lite om vad utomhustemperaturen sysslar med, och där det aldrig är särskilt vått oberoende av hur mycket det regnar på utsidan. (Och ifall någondera av dessa inte funkkar som det ska, så är det ett allvarligt problem som utan vidare ska åtgärdas av ett husbolag.)

Det är ju inte en självklarhet för alla, precis. Det fanns en tid när det inte var en självklarhet för någon. Det finns länder där det inte är en självklarhet för någon, och också här och nu, i Finland, idag, finns det människor som inte har det så bra ställt alls. För en stund levde jag mig in i hur det skulle kännas att vara där på utsidan och försöka hitta skydd och värme åt mig själv och min familj. Nu är jag ju faktist scout och gör sånt ibland. Ganska sällan i november, men ändå. Men då är det självvalt, fullständigt frivilligt, och en del av ett äventyr som jag vet att inom en bestämd framtid kommer att sluta med att jag får återvända till tryggheten och värmen. Så det är såklart inte jämförbart.

Jag insåg att det här ältandet och grubblandet och självömkandet som jag ägnar mig åt i någon form på så gott som daglig basis kanske inte alls skulle finnas om jag inte skulle leva det här trygga, varma och torra livet. De årslånga funderingarna kring om jag gjort rätt beslut i livet, vad det ska bli av mig när jag blir stor, huruvida jag är lycklig eller inte och huruvida det alls är ett problem.. De skulle inte finnas.

Självklart egentligen, och ingen helt ny insikt, men en viktig påminnelse just där och då.

När jag sen vaknade till nyheten om terrordåden i Paris, och kände en sorg hugga tag i bröstet på mig, kom samma insikt smygande igen. Vad KONSTIGT, att det finns människor som jag, som aldrig behöver frysa, som aldrig behöver bli mer våt än att jag klarar mig tills jag fått byta kläder, som aldrig behöver vara hungrig, och som i princip aldrig behöver vara rädd för att något ont ska hända mig. 

Hur är det möjligt? Hur kan jag gå tillväga för att dela med mig av den tryggheten? Till alla världens miljardtals människor? Eller ens några av dem?

Godnattsångslättnad

Kia har en kattfas på gång. Och det är skönt, för hon går med på nästan vad som helst om man uppmanar katten att göra det (stiga upp på morgnarna, borsta tänderna, gå hem från parken...)

Det underlättar också godnattsjungandet, för den senaste veckan har jag bara behövt byta ut orden i vilken sång som helst till "mjau", och det fungerar för fullt.

Läget

(Löst baserat på verklig dialog under ett rådgivningsbesök.) 

Vecka 37+2 här goddag.

Antal kilon: 80 prick.

Hemoglobin: fortfarande lite "för lågt", men bättre än senast.

Blodtryck: ok som vanligt

Livmodermåttet: 34 cm. Alltså jag får bita mig i läppen för att hålla mig för skratt varje gång det ska mätas. SÅ. OTROLIGT. INEXAKT. när det bara är en hälsovårdare i rummet, och om det dessutom är samma varje gång, så finns ju kanske en viss konsekvens. Nu, när antalet personer som utförde mätningen var två, så blev det ju så extra tydligt hur totalt olika resultatet blir från gång till gång.

Rörelser: ja!

Fostrets läge: huvudet nedåt. Inte fixerat ännu, men det lär inte nödvändigtvis hända med barn två heller.

Fostervattenmängd: helt perfekt.

Allmänt mående: bra, men jag är så fruktansvärt trött! Inte säker dock på att det inte bara är mentalt. De dagar jag gör nåt aktivt genast på morgonen orkar jag med vad som helst. De dagar jag inte gör det somnar jag på soffan, sover bort halva dagen och surar sen över att jag inte fått något gjort.

Allt klart där hemma inför babyns ankomst? Ja, i stort sett. Det mesta finns ju kvar efter Kia. (Bilstol är införskaffad, skötbordet framplockat och tygblöjsförrådet kollat och uppdaterat.) Så du har redan tvättat alla kläder och så? Ööh.. Nä. Det har jag inte tagit itu med ännu. Men du är ju snart i vecka 38, och då är barnet fullgånget och kan födas när som helst!!! (Jag tvättade sen babykläder hela eftermiddagen. Skamset.)

Och hur är det med mat och dryck? (Jag såg ut som ett frågetecken, eftersom frågan lät som en fortsättning på något.) ja, senast du var här sade du att du äter ordentligt, men dricker för lite. Aah, jo, jag har nog blivit bättre på det där drickande (men sååå dålig på ätandet. Choko, glass och franskisar hör alla till dagliga näringsintaget.. JAG. MÅSTE. SKÄRPA. MIG!)

Sover du bra? Jo, i stort sett. Men måste ju upp minst varannan timme och kissa. SÅ störande. Men kanske bra att vänja sig. (Dessutom vaknar Kia i medeltal två gånger per natt och hojtar. I allmänhet har hon sparkat av sig täcket och vill ha det på sig igen. Men det klarar hon själv, så det handlar väl mer om någon trygghetsgrej. Kolla att vi är kvar och kommer när hon ropar, eller nåt. "Jag tänkte att du skulle bli här och sitta en stund." mumlar hon sedan halvsovande. På senaste tiden har hon ändå inte protesterat när jag mumlat tillbaka att jag är riktigt riktigt trött och måste sova jag också, men det dåliga samvetet gnager nog. Hur länge ligger hon månne vaken och känner sig ängslig och ensam? Eller somnar hon om direkt? Hoppas det!)

Tankar om amningen? Tja.. Ska nog amma om det funkkar. Ungefär som med Kia (=ca helamning 6 månader och delamning till 1år). Men, har gärna ett barn som klarar det där med flaska, och jag är inte så bra kompis med bröstpumpen, så känner nog att ersättning kan komma på fråga nu och då,även om amningen funkkar (= plockar väl bort det där "hel" ur "helamning")

Tankar inför förlossningen: tja.. inga särskilda (Förtränger den.. den kommer ju vare sig jag vill eller inte, så ingen större orsak att hetsa upp sig för mycket, eller hur? Ärligt sagt är jag mer nervös inför denna än inför den förra, trots att den förra gick helt ok. Tror att det har att göra med att det nu finns en Kia med i bilden, och allt blir så mycket större. Förlossningar är stora grejer. Farliga. Nä, inte är jag på riktigt orolig, men.. man VET ju aldrig..)

Hur var det med Kia? Kom hon enligt beräknadtidtabell? Nä, tio dagar över.
Ok.. nåmen, om vi för säkerhets skull, utöver det rådgivningsbesök vi redan har insatt vid 40+1 skulle sätta in ett vid 41+1.. vid 41+3 tar sen Jorv över.., så 7.1 ses vi sista gången här på rådgivningen, innan du får vända dig till Jorv. Det hoppas jag riktigt mycket att vi inte gör.

Hur förhåller sig Kia till det hela? Hon är jätte-jätte-ivrig!

Farsdag och könsroller

Jag höll på att låta bli att skriva det här inlägget, men så beslöt jag mig istället för att stänga av självkritiken ett tag och köra på.

Det är ju farsdag snart, och det syns i teman som lyfts upp, i kolumner, på bloggar (också här, ju!)...

Det började redan med slakteriskandalen och "korv-framkallar-cancer-nyheten" för någon vecka sedan, och det undrades i ett bloggflöde nära mig om den traditionella farsdagsmiddagen nu är hotad.

Det började där, för jag blir så evinnerligt trött på de där stereotypierna. På farsdag måste man äta korv, för det är det alla riktiga män egentligen tycker bäst om. Vad man äter på morsdag har inte så stor betydelse, men det viktiga är att man då äter på restaurang så att kvinnan åtminstone en dag per år slipper stå i köket. Inget fel i att gilla korv, och inget fel i att äta på restaurang, men måste folk hålla på och mata de där stereotypierna vid varje tillfälle som ges.

Jag vill inte racka ner på Kias dagis, för det är ett superdagis, men nu när jag började tänka på det så kunde jag inte låta bli att reflektera över att morsdagsfirandena har gått ut på att mödrarna med till tårar rörda ögon sitter och tittar på då de små barnen sjunger vackra sånger, medan farsdagsfirandet har gått ut på att barnen och papporna tillsammans utför fysiska aktiviteter.

I Efter nio intervjudes Fredrik Smulter idag, och fick bland annat frågan "Varifrån har din manlighet kommit? Var har du lärt dig hur man ska vara som man?" (hela intervjun handlade om manlighet, och hela programmet om testosteron, så mot den bakgrunden var frågan väl egentligen närmast naturlig..).

Ja.. Manliga förebilder är så himla viktiga och det är så fruktansvärt viktigt att män lär sig hur man är en riktig karl, och det käns som om könsrollerna befästs allt starkare för varje dag som går trots att de problematiseras och ifrågasätts mer och mer och nästa gång jag ser någon tycka att genustramset gått för långt och att vi måste låta män vara män och kvinnor vara kvinnor så spyr jag.

Min irritation handlar inte bara om just farsdag. Jag kan inte förneka (såhär inför er.. för Kia försöker jag tappert dölja det) att det irriterar mig att Kia varje dag vill ha något "fint" på sig (åtminstone ljusrött, helst klänning), att hon härom dagen konstaterade om någon dagiskompis att "honom vill jag inte leka med för han är pojke" och att när jag för någon vecka sedan skaffade lite fler bilar till billådan så hann hon vara himla glad i fyra sekunder innan hon plötsligt oroligt frågade att nog är väl någon av bilarna en flicka. (Efter att vi diskuterat saken och jag förklarat att bilar väl nu i allmänhet är bilar och inte flickor eller pojkar, men att det är hennes bilar och att det är fritt fram för henne att låtsas att de är vad hon vill, så blev hon glad igen och leker riktigt ivrigt med dem ibland.)

Någon skulle kanske ta det där som ett bevis på att flickor helt enkelt har en naturlig fallenhet för ljusrött, för att vara fina, för att undvika pojkbaciller och för att inte kunna leka med leksaker som de inte är säkra på att är flickleksaker. Jag ser det som ett bevis på att vi har SÅ mycket mer arbete att göra för att motarbeta snäva könsroller.

Farsdagsinläggen i flödet har också handlat om att Pappor inte behöver ett fars dags-grattis (innehållande en massa statistik (från Sverige)), om att det gör de visst! (men de inläggen hittar jag inte nu), om mera pappa-relaterad statistik och om huruvida farsdag (eller morsdag för den delen) ska firas på dagis eller inte.

Och i allt det där statistikläsandet blir jag så sur på myndigheter och beslutsfattare. Visst borde säkert de flesta män skärpa sig och åta sig/kräva att få ta större ansvar för barn och hem, och visst borde säkert de flesta kvinnor skärpa sig och kräva/tillåta männen att göra det, men faktum är också att till exempel det finländska föräldradagpenningssystemet inte direkt lockar föräldrar att dela jämnt på dagarna.

Angående mors- och farsdagsfirandet har jag egentligen ingen jättestark åsikt. "Föräldradagarna" på dagis vill jag inte avstå ifrån, tvärtom skulle det vara roligt med fler, men de behöver inte för min del kopplas till just fars- och morsdagar och behöver inte alls vara könsindelade. Morsdags- och farsdagskort är ju också helt kul, men sådana kan man ju vid behov pyssla hemma. Mest hoppas jag att fars- och morsdagar fortsättningsvis kunde vara dagar som man får fira just precis så mycket eller lite som man (familjen/mamman/pappan) själv vill.

Jag blir själv ofta lite stressad inför morsdag, just för att jag tycker att könsrollerna och framförallt då föräldrarollerna hypas extra mycket just då och dethär med skillnader i mamma- och papparollerna blir så extra tydliga. Mammor anses ofta extra värda att firas eftersom de statistiskt sett drar ett större lass i hemmet med såväl barnskötsel som hushållssysslor. Själv ser jag kanske det där mer som ett personligt misslyckande (i de fall det stämmer in på oss, vilket inte är alla) än som något jag förtjänar blommor och hyllningar för. 

(Jag brukar uppvakta mina föräldrar genom att i allmänhet glömma bort hela dagen och sedan vid 9-tiden på kvällen skicka ett ångerfullt grattis-textmeddelande. Jag hoppas de tycker detta är helt okej..)

Så flummar vi lite igen..

Jag kanske nämnde att ett av mina första känslointryck när jag insåg att jag var gravid var en känsla av svek och förrederi mot min egen familj. Vi hade det ju så fruktansvärt bra på tremanhand, och här gick jag nu omkring och bar på en liten inkräktare.

Kias enorma glädje över att bli storasyster, min graviditets-eufori, och det faktum att det största delen av året är en evinnerligt lång evighet till november gjorde att jag glömde de tankarna.

Men så plötsligt var det början av november och jag räknade att vi bara har tre "normala" veckoslut kvar före BF-veckoslutet. Kia är fortfarande sjukt förväntansfull, jag är fortfarande mestadels graviditets-euforisk, men onekligen, hur man än vänder och vrider på saken, så kommer vårt liv snart-snart att se ganska annorlunda ut. Jag är inte säker på att det är möjligt, antagligen förtränger jag minnena, men det känns som om jag bävar mer inför den här förändringen än jag gjorde före Kia föddes. OM minnet stämmer så kan det kanske bero på att vi nu är tre istället för två som "drabbas" av förändringen, samt att innan Kia föddes gick jag ändå och bar på övertygelsen om att jag var på väg mot det bästa som någonsin hänt mig, medan jag nu vet att den förändringen också var något av det tyngsta som någonsin hänt mig. Och det påverkar ju nu, fast jag är ganska säker på att det blir lättare den här gången. 

Jag har få bloggläsare, och ni kanske inte vill kommentera, men en ganska stor procent av er som jag vet att åtminstone sporadiskt läser min blogg är två-barns-föräldrar, och jag är JÄTTEnyfiken på att höra vad ni hade för tankar inför barn nummer två. Kanske ni kan mejla mig, om ni inte vill kommentera.. :)

För eftersom jag alltid (fram till 2011) utgått ifrån att det där med att få barn ÄR nästan endast himlastormande underbart, och eftersom jag då utgått ifrån att personer som redan har barn vet det, så har jag utgått ifrån att det inte finns någon som helt tveksamhet eller blandade känslor inför barn nummer två. Efter 2011 har jag ju lite annan syn på det hela, men lite förvirrad är jag ännu. Vad känner jag egentligen? Vad borde jag egentligen känna? Kommer jag att klara av att släppa de negativaste tankarna och bara älska-älska-älska det lilla knytet vilkorslöst från första stund, eller kommer jag tvärtom att gräva ned mig i bitterhet över att jag inte slapp de negativaste tankarna den här gången heller?

Men alltså, nog väntar jag också, såklart. Tanken att "lillebror kan födas vilken dag som helst nu" (som Kia hade berättat på dagis igår) skrämmer ju mig lite. Han får gärna vänta till sin BF. Men då skulle han gärna kunna komma, så att vi sen skulle få komma igång med vårt nya liv. Blandade känslor och tveksamhet, men väldigt mycket nyfikenhet och förväntan! Det blir spännande!

Ledighetssvammel

Andra veckan av mammaledighet på gång och jag känner mig så fruktansvärt TRÖTT. Vad beror DET på? Vah? Vah? Vad begreppet foglossning innebär tror jag mig också nu ha fått förklarat för mig genom praktiska exempel. Speciellt allvarliga är de dock inte ännu, och de brukar gå om bara jag tar lite långsammare steg de första hundra metrarna som jag ska någonstans. Ett mer irriterande problem är att jag senast efter 200 meter behöver kissa. Helt oberoende av hur många gånger jag besökte wc:n innan jag gick hemifrån. Järntabletterna ger mig hård mage, och simdräkten knakar i fogarna då jag försöker dra på den.

Men det var ungefär det. I övrigt gillar jag fortfarande att vara gravid och försöker spara så mycket som möjligt av den här känslan på burk. 

Knappa fem veckor är det kvar till BF. Det vet jag eftersom jag var på läkarbesök igår och fick detta inskrivet i mitt rådgivningskort. Barnet ligger med huvudet nedåt, och jag fick en ultra-koll på det också. Inte för att den sade mig så mycket, men där någonstans fanns ett litet hjärta som slog.

Mitt mamma-tålamod har minskat lite i och med att jag inte mera har ett jobb som dagligen prövar andra delar av tålamodet. Jag har självklart lite dåligt samvete för det, för man tycker ju att man under sin MAMMAledighet borde ha just utryckligen lite mera MAMMAtålamod än vanligt.

Meeen jag kan nog också konstatera att fyraåringar är helt underbara och att jag älskar den där lilla krabaten.

Det där med att vara ledig ger en annars också ett litet snedvridet förhållande till hur mycket tid man har. Det är länge sedan jag hade ett helt fullspäckat schema, men jag minns de där dagarna då man i allmänhet var fullbokad från tidig morgon till kl.22 på kvällen. Om man då någon gång råkade ha två timmar ledigt, så då hade man en två timmars lucka som man kunde fylla med något. De dagar jag nu har något två-timmars program inbokat under en dag så är liksom hela dagen fullbokad, och helst dagen innan och efter också, för man måste ju förbereda sig och återhämta sig ordentligt.

Jag har länge fnyst åt både min egen och andras påståenden om att det att man har mycket tid skulle göra att man har mycket tid att sätta ned på att få saker gjorda, eller det att man prioriterar bort något tidskrävande ur sitt liv skulle leda till att man har mer tid för något annat.

Ja, alltså, människor med självdisciplin kanske får det att funkka, men jag hör ju nog inte till dem. 

Detta vet jag alltså, men förvånas ändå av hur snabbt jag som mammaledig trillar dit. 

Nog svamlat. Ha det bra!

Förberedelser

Vasavistelsen fortsatt med sköna och avslappnade dagar. Någon dag var vi och simmade, några gånger lämnade jag Kia med farföräldrar och hundar och drog själv ut på stan. Kia byggde kojor och lekte med lego. Varje morgon när vi båda började kisa mot gryningsljuset och sträckte på oss frågade hon "visst är det så att idag får man sova hur länge man vill" och varje morgon svarade jag att "Jo! Idag får vi sova hur länge vi vill!"

Buu-klubbstittarställning.

Igår kom vi hem från Vasa och idag började Förberedelserna. Snabb ytstädning för att så småningom, så länge orken och ivern håller i sig, kunna dyka in i alla knutar och skrymslen och städa dem.

Sen skrev jag en lista på saker vi behöver skaffa inom kort. Den blev tre punkter lång, och bara den första är "akut" (i bemärkelsen att det är ganska viktigt att den är fixad innan babyn föds, eller åtminstone då innan den ska hem...)

1. Babybilstol

2. Ny madrass till spjälsängen (fast jag gissar att barnet sover i låda i en-två månader hur som helst)

3. Större/utbyggd/en till hylla/förvaringsboxsystem till Kias rum. (Nå, det här är mest viktigt för att Kia börjar ha mycket saker, och med tanke på det behöver vi hyllan asap.)

Så mycket annat kommer jag inte på som behöver skaffas.

Behöver vi en ny vagn? Jag tror vi bestämde oss för att börja med Kias gamla och se hur länge vi klarar oss innan vi tappar nerverna. (Jag trodde den skulle vara en vagn som håller att användas av tre egna barn, sen lånas ut åt alla släktingar och vänner som behöver den, och sen till slut användas som reservvagn då barnbarnen kommer på besök, men redan efter ett barn har framhjulets styrfunktion allvarliga problem, "korgen" under vagnen har gått sönder, och mekanismen för att fälla upp/ned ryggstödet i/ur sitt/liggläge är sönder.)

Behöver vi fler tygblöjor? Jag tror det, men jag har inte hunnit gå igenom lagret ännu och vet inte riktigt vad där finns.

Så nu återstår för mig att fundera ut vad jag vill göra av denhär tiden, utöver att städa. Njuta tänker jag! De här veckorna slår jag ingen på käften för att den uppmanar mig att göra det.

Vi är i Vasa

Igår ägnade vi största delen av dagen åt att ta oss till Vasa. 

Det började med att jag gjorde misstaget att sätta på en tvättmaskin på längsta möjliga program. Jag insåg halvvägs in i det att det skulle vara klart samtidigt som vi egentligen redan borde stå på busshållplatsen och signalera åt den annalkande bussen att vi ville åka med. 

Vi lyckades hålla tvättmaskinens tidtabell precis, och gick ut genom dörren ungefär tio sekunder efter att jag hängt upp sista handduken. Men då hade vi ju redan missat bussen.

Det fortsatte med att jag insåg att en fördel med att åka utan Joppe var att han slapp bli sjudundrande irriterad på min oförmåga att packa. Istället för bara en rinkka att bära på ryggen lyckades jag med konststycket att utöver rinkkan stundvis släpa på fem olika små knyten, bland annat sparkbrädet som vi impulsmässigt bestämde oss för att ta med. Själv var jag mest irriterad på att jag också som vanligt lyckats med att packa så att den ergonomiska och smarta rinkkan som jag bar på ryggen vägde mindre än den totalt oergonomiska och besvärliga axelväska som försökte få plats med bredvid.

Jag hade inte bokat tågbiljetter. Först var resan för långt i framtiden för att jag skulle tycka att det var bråttom. Sen var biljetterna ändå redan så dyra att det inte hade så stor betydelse, och till slut, i det avgörande ögonblicket, hittade jag inte mina bankkoder. Så vi travade till biljettkassan på VR och köpte vad som visade sig vara den sista lediga platsen i hela tåget.

Vi hade det lite trångt och bökigt ibland, men med några avstickare till lekvagnen och restaurangvagnen klarade vi oss helt bra. (I Tammerfors klev nästan alla våra medpassagerare av och jag tänkte en stund att vi kanske skulle få lite mera rum, men lika många passagerare klev en kortkort stund senare på igen..). Lite bittert var att jag för en gångs skull hade lyckats ladda upp med massor bra tidsfördriv åt Kia, och en tidning åt mig själv, men pga att vi bokstavligen satt i famnen på varandra så uteslöts de flesta. Kia hade ju hur roligt som helst ändå, och jag insåg för n:te gången att tågtidsfördriven är viktigare för mitt tålamod än för hennes.

Till slut var vi hur som helst i Vasa med våra sex knyten.

Idag har varit en bra dag. Vi sov länge, bakade muffins efter morgonmålet, har såklart klappat en massa hundar och lekte en stund på gården. Kias favoritlek idag har varit att leka "enkku-kerho" vilket passar mig bra, för det enda som egentligen krävs av mig är att jag säger en massa saker på engelska och sen på svenska förklarar vad jag har sagt.

När vi klev ut genom dörren var det en pappa som glatt hälsade "HEI!" 

"Han tror att han känner mig" tänkte jag lite småbesvärat och svarade med ett helt vanligt Hej som skulle låta vänligt, men göra klart för honom att jag inte var vem-han-nu-sen-trodde-att-jag-var.

En pinsamt lång stund senare kände jag igen honom och insåg att han haft rätt och jag fel. Det var en gammal kollega och scoutkompis som mig ovetandes flyttat till Vasa och in i mina svärföräldrars husbolag under sommaren. Till mitt försvar skulle jag vilja säga att om man dyker upp på en gård i fel ända av landet och i helt fel sammanhang så får man finna sig i att inte bli igenkänd, men å andra sidan klarade han av att känna igen mig trots samma missgynnsamma omständigheter. Slutsats; pinsamt. Skärpning, Gunzi

På eftermiddagen tog vi en promenad längs Edvins stig, fick sällskap av fammo och faffa, hade muffinspicknick och beundrade alla mer och mindre fantasifulla skapelser. Jag var här för tio år sedan med Anna, och har ett antal gånger funderat på att ta en tur hit igen. Nu blev det äntligen av.

Dessutom har vi ännu idag hunnit träffa farbror Oskar, Heidi och deras hund.

Ganska fullspäckad dag alltså.. Nu är jag rätt så trött. (Jag dricker ju inte kaffe, men har idag hävt i mig tre koppar te, vilket är någon form av rekord det också..)

Mammaledig och förvirrad

Nu är jag mammaledig. Eller egentligen bara på semester än så länge, men jag tänkte inte sticka in nosen på jobbet igen och få lön för det på ett okänt antal månader.

Hela veckan har jag haft riktigt blandade känslor. Å ena sidan säkert åtta gånger i timmen känslan av lättnad över alla projekt och alla satsningar och alla nyheter som jag inte behöver bry mig om det minsta. Å andra sidan besvikelsen över att jag inte får vara med om dem. 

Ikväll har jag mest varit frustrerad och besviken. Jag har jobbat som en dåre den senaste månaden för att hinna kryssa alla punkter från todolistan, men så blev jag ändå inte färdig. Det är ju inte det att jag tvivlar på att min supervikarie eller mina huippu-kolleger kommer att klara av dem. Det är inte som att jag tror att firman nu lider av att jag inte är där och håller upp den. Det är bara det att jag VILLE slutföra de där grejerna. För min egen skull.

Jobbet är det stället där jag är bra. Det är stället med lämpligt stora utmaningar och framförallt möjligheten att veta när man har lyckats. Hemma är jag så mycket mer kritisk och vägrar ge mig själv mer än semi-ok betyg. Man kan liksom aldrig dra en suck av lättnad och konstatera att nu blev det klart. 

Så nu tänkte jag att jag skulle tanka självkänsla på jobbet i tillräckligt stor mängd för några månader framåt, men så blev jag ändå tvungen att gå hem utan att ha uppnått mina mål.

Det kändes som om allt slit var bortkastat. Jag var misslyckad och all självkänsla blev kvar i någon ostädad skrivbordslåda där den får ligga och tyna bort för sig själv. Utöver det är jag så förtvivlat trött efter alla sömnlösa nätter. Bortkastat, uselt, onödigt. 

MEN så bestämde jag mig för att jag ska skriva två todo-listor. En över saker jag ännu måste få gjorda innan jag kan sjunka in i moderskapsledighetsdimmorna, och en annan över saker jag ska ta itu med då jag återkommer på jobb om ett år eller så.

Båda listorna blev helt löjligt korta, och jag insåg att det jag nu surat över hela kvällen närmast handlar om grejer i stil med "hann inte torka damm av mapparna på översta hyllan".. (Nå, just DET fanns väl inte på min todolista, men på den nivån liksom)

Så nu känns det ganska bra, och jag ser fram emot en lång natts sömn, en lång tågresa, och ett långt höstlov i Vasa med Kia. Högst upp på DEN todolistan finns grejer som: klia hundarna bakom öronen, sova mycket, umgås med svärföräldrar (det kunde ju vara jobbigt såklart, men nu råkar jag ha väldigt hyfsade svärföräldrar). 

Talterapi

Vi ska på talterapi på måndag, Kia och jag, och det är ju så otroligt spännande! Det är ju såklart hennes talterapi, men jag hoppas de inte blir sura om jag ställer nyfikna frågor om huruvida JAG månne ännu har förutsättningar att lära mig säga R. (Jag lovar! Jag ska inte ta upp mer än på sin höjd en halv minut av tiden!)

Jag har ju själv gått i talterapi när jag var 5-6-7, ca. Jag minns såklart ytterst lite, men jag minns att det aldrig liksom fanns en tanke hos mig att syftet med talterapin skulle ha varit att jag skulle lära mig säga R. Det var mer liksom en extra "hobby" som jag fick dras med för att jag hade R-fel.

En bekant till mig som är lite insatt i ärendet sade att det inte egentligen finns några hinder för vuxna att arbeta bort ett R-fel. Det är mest det att barn har lägre tröskel för att pröva sig fram fast det blir ännu mera fel i början.

Jag tror att det stora problemet för mig skulle kunna vara att jag inte ens mera (eller mera och mera.. jag vet inte egentligen om jag någonsin gjort det, men jag reagerade för det här för något år sedan när jag började grubbla på saken) kan tänka R. Jag har R-fel också på insidan av huvudet, inte bara i tungans muskulatur.

Och jag märkte att jag redan höll på att överföra mina tvivel att det alls går att lära sig att säga R om man har R-fel åt Kia. För hon frågade (såklart) vad talterapi betyder, och jag förklarade att om det till exempel finns bokstäver som man inte kan säga, som till exempel R som jag (och jag! ropade hon lyckligt) inte kan säga, så kan man gå på talterapi och då kan det hända att man sen lär sig.

Då "kan det hända" att man sen lär sig.
Kia går på Lek och plask som ett led i att någon dag lära sig simma (eller mest går hon ju på Lek och plask för att det är helt himla kul och för att det gör att vi besöker simhallen mycket oftare än om vi skulle göra det helt bara på spontan basis, men såklart finns OCKSÅ baktanken (hos åtminstone mig) att hon får bättre förutsättningar att lära sig simma.. och hon är själv ivrig på det också; att en dag kunna.)
Kia deltar på dagis i en engelska-klubb, och när vi pratade med henne om den innan den skulle börja sade hon oroligt att "nämen jag KAN ju inte engelska" och vi förklarade att det gör absolut ingenting, för det är just det engelska-klubben är, en stund då man kan lära sig engelska (och hon sken upp och förstod direkt poängen)

I alla andra sammanhang är det en självklarhet att om man övar sig på något så lär man sig det förr eller senare, men när det gäller talterapi pratar jag då alltså från allra första början om att "det kan hända att man sen lär sig", underförstått; "det kan också hända att hela proceduren är helt bortkastad och att man inte lär sig något alls." Skärpning i inställningen!

(Kias talterapi handlar trots allt inte om R-fel. Fyra-åringar behöver inte kunna säga R, bekräftade också rådgivningen. Men det finns andra bokstäver som kanske behöver övas på istället. Det besök vi ska på på måndag handlar om att kolla upp om det är något att ta stress över ännu.)