29.11

BF kom och har nästan gått. Inget barn har synats till, och plötsligt inser jag att jag nu drar en suck av lättnad och lyckas hitta en del av det där avslappnade "han kommer när han kommer"-attityden. Jag var på något sätt hemskt inställd på att barnet denna gång skulle komma antingen före BF eller senast då, så jag märker att jag varit ganska stressad hela veckan, har inte känt för att göra upp en enda plan och har gått omkring och analyserat och funderat; var det där en tidig sammandragning? Nu gjorde det ont på ett nytt ställe, kan det betyda något? 

Nu är det på något sätt lättare att slappna av. Han kommer när han kommer. Kanske jag hinner klämma in en dagsbio under nästa vecka? Kanske jag kunde sticka mig in på jobbet någon dag? Kanske laga pepparkaksdeg? 

Att repetera förvarningarna från förra gången är väl ingen större id'e egentligen, eftersom det kan se helt annorlunda ut den här gången, men för skojs skull... ; Kia är född på en söndag morgon. Första symptomen på att något var på gång kände jag på onsdag (ca fyra dygn på förhand) då jag hade en konstant molande "mensvärk" i ryggen. På torsdag hade värken övergått i en lite kraftigare värk som kom i stötar, men ganska oregelbundna, och ganska svaga. De dog ut till natten. På fredag morgon (ca två dygn före) gick slemproppen, och på eftermiddagen kom värkarna tillbaka, och den här gången som odiskutabla värkar. De höll i sig i samma styrka och regelbundenhet till lördag kväll då de äntligen blev tätare och olidligare. Något tag mitt i natten mellan lördag och söndag gick vattnet, och efter det åkte vi in till Jorv. Ca 7 timmar senare föddes Kia.

Läget nu? Inga känningar. Lite "mensvärk" ibland, men det känns kanske mer logiskt att det handlar om påfrestningen av att släpa omkring en extra boll på magen. Så jag börjar misstänka att barnafödandet hamnar på decembers todolista, tillsammans med pepparkaksbakandet och julklappsfixandet.