Ett inlägg om amning och rätt mycket bröst

Alla vuxentårar som gråtits i det här huset under den gångna veckan har gråtits på grund av amningen. Jag minns att det gjorde lite ont ett tag med Kia också, men såhär illa var det inte. 

Såhär ser våra allt annat än mysiga amningsstunder ut:

Det börjar med en kamp för att överhuvudtaget inleda amningsstunden. Jag sitter och spänner mig som en tok, för jag vet ju vad som är på kommande. På inrådan av bland annat rådgivningen och diverse sidor på nätet försöker jag låta honom ta amningsgreppet själv. Det här leder dels till en hel del (baby)gråt och skrik, för det brukar ta tid för honom, och han hinner bli ganska arg, och dels till ännu mer stålfjäderkänsla för mig, för det betyder att jag inte vet exakt när det jobbiga kommer. Jag medger att det också händer att jag i panik styr undan bröstvårtan från hans mun för att liksom slippa det hela, fast jag vet att det bara gör saken värre.

Förr eller senare hittar han då bröstvårtan i alla fall och börjar suga, och de där tio första sekunderna känns det som knivar i bröstet. Jag spänner mig ännu mer och får bita ihop allt jag kan för att inte skrika rakt ut. 

Efter det lugnar det ner sig lite, och det går att amma, men varje.. vad ska vi kalla det? amningsdrag?.. gör ont. Inte knivar, men nålar kanske. Fortfarande mycket svårt att få till stånd någon avslappnad stämning, liksom. 

Sen kommer det nästvärsta, att få slut på det hela. Om han får stanna så länge han själv vill vid bröstet så blir det i allmänhet hur länge som helst. Själv skulle jag ju ändå föredra att han skulle sluta då han inte suger effektivt mera, för det där okoncentrerade småsnuttandet är ju nästan det allra värsta för brösten, samtidigt som det har ganska liten effekt för honom. Skulle amningen vara den där mysiga stunden som den borde vara så skulle det ju inte göra något att han får suga så länge han vill (tvärtom skulle det säkert bara vara positivt), men nu kan vi kanske redan konstatera att den inte är det. Så jag vill få honom att sluta suga, men bröstvårtan sitter som i ett skruvstäd. Så för att få honom att släppa bröstvårtan så måste jag bokstavligen bända upp munnen på honom. Försöka lirka in en lillfingerspets mellan käkarna på honom och sen dra ut bröstvårtan i och med den springa som uppstår. Under tiden blir såklart greppet om bröstvårtan ännu hårdare och det gör ännu mera ont.

Utöver smärtan som är direkt kopplad till amningsstunden så har vi ju sen då också:

- de ständigt värkande bröstvårtorna

- de av mjölkstigningen svullna och ömma brösten (dessa två tillsammans gör också att det är smärtsamt att till exempel ha honom i famnen, krama Kia, ha kläder på överkroppen...)

- ryggmusklerna som skriker av alla spänningar och onaturliga ställningar.

Jag äter burana , jag klämmer ut bröstmjölk och låter torka på bröstvårtan, jag smörjer nu och då in bröstvårtorna med Lanolin, jag luftbadar brösten, jag kollar amningsgreppet varje gång, och har också fått det kollat både på Jorv och på rådgivningen. 

Jag har testat amningsdyna för ställningen (men hittar inte riktigt rätt, och att hålla på att böka omkring på ungen under amningen gör ju bara ännu mer ont). Jag har testat lite olika amningsställningar, men det är ju svårt att veta; med de grundförutsättningar som finns så är det ju inte som om någon av dem sådär mirakulöst skulle fungera smärtfritt, utan jag borde testa dem i flera dagar innan jag vet hur de känns på riktigt, och under de dagarna har vi igen det där med att det gör det ännu värre att böka omkring på barnet, så jag håller mig helst till den amningsställning som jag är mest bekant med.

Redan första kvällen som jag satt i soffan med tårarna rinnande gav sig Joppe ut på stan för att jaga amningsnappar (sådana där som man sätter över bröstvårtan och som barnet suger igenom), så jag har också försökt med sådana, men jag är inte säker på att jag förstått hur man ska få på dem så att det blir rätt. Amningsstunderna känns mycket mycket skönare med dem, men däremot är jag inte säker på att han får ut någon mjölk ur dem. Det att han relativt nöjd fortsätter suga ganska länge tyder väl på att han får någonting, men han blir liksom aldrig mätt under de amningsgångerna, utan det slutar alltid med att jag måste amma utan skyddet i alla fall.

Det hjälper ju inte mitt humör att hans maratonamningsstunder hittills infallit på natten. Då är det annars också lättare att hemfalla till att tycka synd om sig själv och sitta och gråta. Dagsamningarna går ändå i allmänhet utan tårar.

Helt nattsvart är det ju inte. Buranan hjälper faktiskt lite, och en del av problemen går säkert om av sig själv bara mjölkproduktionen stabiliserat sig lite, mina bröstvårtor vant sig och vi annars bara blivit bättre på det här, och resten får vi väl bara jobba bort. Jag tror att vi helt säkert fixar det här ännu. Jag bara hoppas det går snabbt...