Hemma!

Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på vårt yngre barn, vare sig det ligger i sin låda, i sin pappas famn eller någon annanstans.

"Shit! Här är en baby i lägenheten!"

Att komma hem var lite lite stressande först, för Kia snodde ju omkring och var hispig, ville visa saker, drog fram leksaker på golvet som vi försökte töma, och själv visste jag inte riktigt vad jag skulle göra av ungen, för jag kom inte på ett ställe där det inte fanns en risk att någon skulle trampa eller sätta sig på honom, och jag kunde ju inte gömma honom i ett skåp.

Men han bara sov och babylådan blev ihopplockad och Kia lugnade sig och vi pusslade några pussel.

Så den oron gick över och förbyttes kanske i någon lätt förvirrad harmoni. Nu gäller det alltså bara för åtminstone mig att 1. komma ihåg att han finns,  och 2. komma ihåg att göra vad som behövs av mig för att han ska hållas vid liv (och i ideala fall må riktigt prima).

Hemma skiljer sig från sjukhuset bland annat i och med att här finns oändligt mycket mer att göra medan barnet sover. Måste hitta på ett system som tvingar mig att inte göra dem alla.