En förlossning

På söndag kväll 6.12 (efter att jag suttit och tittat på slottsbalen samtidigt som jag djupt förundrad funderade på varför någon är intresserad av att titta på den), kände jag under den sista timmen tre svaga men tydliga värkar. Hurra! NÅGOT höll på att hända.

Jag gick och lade mig och somnade och sov i några timmar, antingen helt utan värkar, eller med så svaga att de inte väckte mig. Några timmar till vaknade jag till av värkarna, men sov gott mellan dem. Sista delen av natten gick det inte mera att sova.

På morgonen meddelade jag Joppe att det nog säkert var bäst att han jobbade hemifrån, sen förde jag Kia till dagis, och efter det flöt dagen på, som man kan läsa i mitt lätt frustrerade inlägg, utan några förändringar alls åt något håll. Jag klockade värkar nu och då, och det höll sig stadigt på samma nivå; ca 10 minuters mellanrum, kring 40 sekunder långa, inte outhärdligt smärtsamma. Jag var i duschen några gånger, och använde värmedyna däremellan, och på det klarade jag mig bra.

Mamma hämtade Kia från dagis och tog hem henne till dem, men så småningom började tiden då de skulle komma tillbaka hem till oss närma sig, och ingen ville att vi då mera skulle vara hemma och rådda till något, så vi bestämde att senast 18-tiden åker vi iväg oberoende av läge. Det kändes inte alls bra att planera att åka in innan det ur förlossningssynvinkel var dags, men för husfridens skull, ni vet..

Nå, redan halv sex började jag inse att värkarna ju faktist plötsligt kom mycket tätare, räckte mycket längre, var mycket kraftigare och kändes liksom djupare, och de tre sista verkarna innan vi gick hemifrån satt mer eller mindre ihop. Plötsligt kändes det inte alls fel att åka in...

Joppe lämnade av mig utanför ingången och for sen för att söka parkeringsplats. (Nu tog det honom kanske fem minuter att föra bort bilen och ta sig tillbaka till förlossningsavdelningen. Följande dag när han skulle komma och hälsa på fick han cirkla omkring i en halv timme för att hitta parkeringsplats. Blir helt svettig av att fundera på hur jag skulle ha känt mig om han på måndag skulle ha varit borta en halv timme.)

18:42 kastade jag ett öga på klockan, då satt jag ännu i väntrummet. Någon minut senare när jag stod och lutade mot Joppe och försökte uthärda en värk sade det flosch och fostervattnet rann ut i en stor pöl på golvet.

Vid "förundersökningen" konstaterades att jag var 5-6 cm öppen. Värkarna var fruktansvärda och jag skjutsades med rullstol genom korridorerna till förlossningssalen. Där möttes jag av lustgas. Åh! Lustgas! Härligt! Hjälpte nu inte mycket, men tog åtminstone udden ur värkarna. Ca 8 cm öppen och jag fick spinalbedövning. Innan den egentligen ens hunnit bita var jag 10 cm öppen.

Vid första förlossningen fick jag epiduralbedövning, spinalbedövning vid den andra, båda har tagit bort sgs all smärta ur krystfasen. Både mycket lättad eller aningen besviken får jag alltså konstatera att jag trots att jag fött två barn inte har någon aning om hur ont det gör att klämma ut ett barn. (Jag vet bara hur ohemult ont det gör att komma till det skedet, och det är nu inte på något sätt angenämt det heller.)

Nåja, vid det här skedet var klockan alltså ca kvart före åtta, och vi hade varit på Jorv bara i ca en timme. "Tää lapsi syntyy IHAN kohta" sade barnmorskan och uppmanade Joppe att mer eller mindre stå med fingret på "kalla på läkaren (eller vem det nu är man kallar på)-knappen" så att han kunde trycka på den så fort barnet fötts.

Jag var ganska glad och liksom imponerad. Snart skulle det här vara över! Snart skulle barnet finnas! Senare skulle jag kunna förundra mig över att barnet fötts bara en timme efter att vi kommit in till Jorv!

25 minuter senare tog barnmorskans skift slut. Hon var tydligt lite snopen över att hon haft fel angående förlossningens hastighet. Ytterligare en halv timme senare var barnet fortfarande inte fött, och folk började verka lite nervösa. Krystvärkarna kom rätt sällan, och babyn hann glida tillbaka nästan lika mycket mellan värkarna som jag lyckades klämma honom utåt under dem. Förlossningssalen svämmades stundvis över av folk. Barnmorskan, barnmorskestuderanden som hade varit med hela tiden, en extra barnmorska, förlossningsläkaren som stack sig in med jämna mellanrum, kanske ännu någon som jag glömt.

Jag var mest störd. IGEN!? Det var samma sak förra gången. Är det jag som bara är så svag och ynklig att jag helt enkelt bara inte orkar pusha tillräckligt? "Hördu skitunge, nu kommer du uuuut!" röt jag inom mig, men det gjorde han inte.

När läkaren äntligen började tala om sugklocka så kändes det som en lättnad. Och mycket riktigt var ungen född fem minuter senare, kl. 20:53. Lycka och tårar. Han fanns! Förlossningen var över!

När han lades på min mage kände jag att han kändes tyngre än jag väntat mig. Nyfödda barn är ju alltid så otroligt små att man inte kan förstå att en människa kan vara så liten, så det kändes ganska underligt att tycka att han inte var det. 4,136 kg och 54 cent.. Över 1 kg mer, och 5 cm längre än Kia var. Kanske inte så konstigt då...

På många sätt alltså en väldigt likadan förlossning som den förra, bortsett från att vissa delar av den gick väldigt mycket snabbare.

Min dåliga fiilis över att jag inte "orkat" klämma ut barnet på egen hand underlättades lite av meningen i sjukhusets förlossningsredogörelse; "Äiti työntää hyvin." Det var inte mitt fel! I did what i could! Skönt.