Amningshelvetet fortsätter

Så, amningshelvetet eskalerade ännu efter långa inlägget, och när jag till slut balanserade på gränsen för vad jag klarade av, så gjorde jag ett till försök med amnings-bröstvårtsskydd-grejerna.

Och de fungerade! Det gjorde inte mera ont! Jag behövde inte mera spänna mig som en stålfjäder! Jag kunde koncentrera mig på annat! Jag kunde till och med gå omkring i lägenheten medan jag ammade! Kunde leka med Kia. Allt var möjligt. Enda prioritet hade varit att få amningen att funkka. Nu skulle jag så småningom kunna ta mig an nya utmaningar.

Eller.. Alltså.. Så trodde jag. Så kändes det. Lite, lite tveksam var jag kanske till det faktum att barnet klarade sig allt längre stunder utan mjölk. Några gånger blev jag tvungen att väcka honom. Men han var rätt så nöjd och åt långa stunder, och jag tänkte naivt att nog klagar han väl om något är fel.

Men rådgivningen gav inte riktigt samma glädjebudskap. Han hade gått upp 25 g på den tid som han borde ha gått upp närmare 200. Han började anta en lite gulaktig ton. Vägningen efter att jag ammat visade att han fått i sig 10 ml mjölk när den önskade mängden skulle ha varit kring 80. Och hans långa amningsmellanrum berodde troligen på att han blivit så trött av att inte få tillräckligt mat att han inte orkade äta oftare.

Vi fick ta en runda via Jorv för att kolla upp gulheten (den var inte alarmerande, sade blodprovet, men självklart måste ju matintaget öka), och fick både på rådgivningen och på Jorv råd, tips och förmaningar.

Så nu har han ammats med två timmars mellanrum i ett och ett halvt dygn, och det är det som gäller det kommande dygnet också (med skillnaden att mellanrummet kan få gå upp till tre timmar ibland, i nödfall). Dessutom får han tilläggsmjölk.Två timmars mellanrum betyder i praktiken att jag spenderar varannan timme med att amma, och varannan timme med att städa undan efter föregående och förbereda mig för nästa amning. Jag har inte sovit många minuter på ganska länge.

Vi var på rådgivningen idag igen för viktkoll (ingen förändring ännu, men så är det också omöjligt att på ett dygn, med olika vågar, olika länge sedan senaste amning etc dra några slutsatser), och ska dit igen imorgon. Jag hoppas, hoppas att det svänger snart!

Mitt humör varierar. Jag skriver inlägg medan jag ammar, och ett blogginlägg tar längre tid än en amning. När jag började på det här var jag helt förtvivlad. När jag fortsatte några timmar senare tyckte jag att det var en spännande utmaning och var säker på att det snart blir bra. Nu har jag ramlat ned till trött och ganska uppgiven. Och mitt fokus har skiftat. I början var jag mest bara ledsen över vad det här betyder för mig i form av ännu mer amningsstress och sömnlösa nätter, och för resten av familjen i form av sömnlösa nätter för dem också samt en negligerad Kia. Nu har min oro skiftat fokus och jag börjar på riktigt vara orolig för lillebrors välmående, och för hur det här ska sluta. Kommer jag att kunna amma? Det gör fortfarande ont. Amningsskydden som jag ännu använder första minuten, tar bort knivfilisen, men skruvstädsfiilisen och smärtan finns kvar genom hela amningen. Och med all den här oron och sömnlösheten i kroppen (+ att jag lätt glömmer bort att äta själv), så är det väl ett mirakel om mina bröst återupptar mjölkproduktionen. 

Men just nu känns det nog som om jag kunde ta till flaskan (tutt-) genast bara lillebror skulle börja orka vara något mer än ett sovande, och ibland ätande och sovande, paket.