Klaga-klaga-klaga

Den här sista veckan före BF måste jag medge att jag haft lite svårt att frammana den där gravideuforin som varit ständigt närvarande i många månader nu. Det är liksom inte så himla roligt mera. Det gör hela tiden ont eller är obekvämt någonstans. Det är jobbigt att stå, sitta och ligga. Det är jobbigt att ställa sig upp, det är jobbigt att sätta sig ned, och när man ligger är det riktigt extremt jobbigt att vända sig från ena sidan till den andra. Att gå är i princip helt okej, men då har vi ju det där pissbråttet som slår till efter ganska få meter.

Magen är enorm och ivägen hela tiden. Fastnar i bordshörn, i dörrar och i andra människor. Också de större gravidkläderna börjar vara för små. Det börjar bli svårt att sova ordentligt på nätterna, så istället sover jag bort större delen av dagen. Aptiten är inte den bästa, så jag äter väl mest choko och mår kanske inte, om vi ska vara fullständigt uppriktiga här vid tangentbordet, så bra av det.

Förlossningen ser jag inte heller särskilt mycket fram emot. Trots att den förra inte innehöll en enda orsak till trauma, så är det många saker som känns motigare den här gången, och de flesta av dem handlar om det där med kontrollen. Innan Kia föddes trodde jag att jag är så långt man kan komma från kontrollfreak, och jag inväntade också förlossningen med den fullständigt trygga vetskapen om att jag har noll koll på när den händer och hur den kommer att gå och att jag därför inte behöver oroa mig det minsta.

Efter att Kia föddes har jag hittat kontrollfreaken i mig själv, och nu står den där och hojtar osakligheter i mitt bakhuvud för att den är så frustrerad på att inte veta exakt när det är dags den här gången eller exakt vad som kommer att hända. Den avslappnade coola typ jag var sommaren 2011 var också rätt så nyfiken på hela konceptet, medan kontrollfreaken som regerar nu inte är det minsta nyfiken, för nyfikenhet antyder att något kunde gå annorlunda än hur den tänkt sig, och sånt kan inte en kontrollfreak tolerera.

Borde det inte vara precis tvärtom? att kontrollfreaken skulle ha varit med redan första gången men då lärt sig att den inte har någon som helst funktion, och sen dragit dit pepparn växer? Men kontrollfreakar är inte helt ointelligenta varelser. De lägger ut osynliga hållhakar och klamrar sig fast och hittar nya ställen att sticka upp sina fula trynen på. Avslappnade coola hang-arounds har aldrig haft förståndet att göra så, så de är lätta för en beräknande kontrollfreak att knuffa ur boet.

Och sen börjar ju spädbarnstiden. En del av mig börjar lite slappna av. Den blir knappast så hemsk som jag under mina dystraste stunder tänkt mig. Visst; sömnlösheten och den där hopplösa känslan när barnet bara skriker och man inte kan göra något åt det blir säkert jobbigare än vad jag just nu minns dem, men det där myllret av negativa tankar i mitt eget huvud blir säkert mycket lugnare den här gången. Men en annan del av mig inser också att kontrollfreaken har ett starkare grepp om mig också här. Redan nu har jag större krav på mig själv än innan Kia föddes. Bland alla krav på vad jag ska och inte ska göra denna gång finns också kravet att inte ta lika mycket stress som senast.. Jag går alltså på riktigt omkring och kräver att jag ska lyckas med något som jag samtidigt kräver att jag inte ska anstränga mig för. Herregud så mycket fel man kan ha i huvu!

Klaga klaga klaga. Tjat tjat tjat. Gnälll!

Tack! Det här var befriande! Hoppas ni fortfarande mår bra!

En vecka gammal magbild.

Kias rum ommöblerat.

Babygymmet testat.

Sängen ihopskruvad. Det här är ingen arrangerad bild, Kia skruvade på riktigt in alla 8 skruvar själv, hjälpte före det till med att trycka in tappar på lämpliga ställen och skrattade åt att "mamma hjälper ju inte till alls!"