Allra käraste Kia

Jonej, mina tankar är nog denna vecka ganska insnöade på bara amning och vikt och tilläggsmjölk och bekymmer. Jag återkommer säkert till det ännu många gånger, men just nu ska jag ändå blogga om något helt annat.

Kia.

Plötsligt är hon förvånansvärt tung att lyfta.

Den första dagen hemma tror jag vi sade "Kia akta!", "Kia var försiktig!", "Kia, nu måste du lugna ner dig lite!" säkert åtta gånger i minuten. Efter det konstaterade vi att vi helt enkelt får lov att sluta med det. Men, okej, hon VAR väldigt hoppsig och hispig i början, vilket man ju kan förstå. Jag tror att hon nu har anpassat sin hoppighet och vi vår nervositet

I början var hon hemskt bekymrad varje gång babyn grät. Var hon själv i närheten så trodde hon ofta att det var hennes fel och blev själv olycklig. En gång satt hon och viskade någon ramsa vid matbordet. "Jag viskar för att förra gången jag sjöng såhär så började lillabror gråta, så jag tror han är rädd för den." Hon var också lite bekymrad över att han inte log mot henne.

Nu kommer hon och kramar honom om han gråter. Sen fortsätter hon med sitt och bryr sig inte desto vidare.

Hon är jättestolt över att vara storasyster, jätteförtjust i lillebror, och har inte ännu rynkat på näsan åt att det är så många saker vi inte kan göra med henne just i stunden "för att lillebror.." 

Helt tydligt har det varit mycket för henne att grubbla på, och jag grubblar på hur hon grubblar. Hur känns det att bli storasyster? Det är ju säkert på många sätt lika omvälvande att få ett syskon som att få ett barn, men med skillnaden att man kanske har en naturligare förmåga att anpassa sig när man är fyra än när man är 35.

Jag saknar henne. 

Alltså jag träffar ju henne lika mycket som tidigare. Men jag har inte just tid för henne. En av de roligaste stunderna de senaste veckorna var den timme jag var ute i parken med henne på tumis förra lördagen.

Sist och slutligen verkar hon inte ha någo problem att acceptera att min tid för henne är begränsad, men själv gråter jag lite för mig själv över att inte kunna vara med henne mera. Läsa för henne oftare. Jag kan inte ännu påstå att jag saknar låtsaslekarna, men jag kunde kanske till och med genomlida en sån nu och då utan att få nippor.

"Sov medan babyn sover." eller "Lek med storasyster medan babyn sover.". Båda lika nödvändiga. Båda lika svåra.