Vi är i Vasa

Igår ägnade vi största delen av dagen åt att ta oss till Vasa. 

Det började med att jag gjorde misstaget att sätta på en tvättmaskin på längsta möjliga program. Jag insåg halvvägs in i det att det skulle vara klart samtidigt som vi egentligen redan borde stå på busshållplatsen och signalera åt den annalkande bussen att vi ville åka med. 

Vi lyckades hålla tvättmaskinens tidtabell precis, och gick ut genom dörren ungefär tio sekunder efter att jag hängt upp sista handduken. Men då hade vi ju redan missat bussen.

Det fortsatte med att jag insåg att en fördel med att åka utan Joppe var att han slapp bli sjudundrande irriterad på min oförmåga att packa. Istället för bara en rinkka att bära på ryggen lyckades jag med konststycket att utöver rinkkan stundvis släpa på fem olika små knyten, bland annat sparkbrädet som vi impulsmässigt bestämde oss för att ta med. Själv var jag mest irriterad på att jag också som vanligt lyckats med att packa så att den ergonomiska och smarta rinkkan som jag bar på ryggen vägde mindre än den totalt oergonomiska och besvärliga axelväska som försökte få plats med bredvid.

Jag hade inte bokat tågbiljetter. Först var resan för långt i framtiden för att jag skulle tycka att det var bråttom. Sen var biljetterna ändå redan så dyra att det inte hade så stor betydelse, och till slut, i det avgörande ögonblicket, hittade jag inte mina bankkoder. Så vi travade till biljettkassan på VR och köpte vad som visade sig vara den sista lediga platsen i hela tåget.

Vi hade det lite trångt och bökigt ibland, men med några avstickare till lekvagnen och restaurangvagnen klarade vi oss helt bra. (I Tammerfors klev nästan alla våra medpassagerare av och jag tänkte en stund att vi kanske skulle få lite mera rum, men lika många passagerare klev en kortkort stund senare på igen..). Lite bittert var att jag för en gångs skull hade lyckats ladda upp med massor bra tidsfördriv åt Kia, och en tidning åt mig själv, men pga att vi bokstavligen satt i famnen på varandra så uteslöts de flesta. Kia hade ju hur roligt som helst ändå, och jag insåg för n:te gången att tågtidsfördriven är viktigare för mitt tålamod än för hennes.

Till slut var vi hur som helst i Vasa med våra sex knyten.

Idag har varit en bra dag. Vi sov länge, bakade muffins efter morgonmålet, har såklart klappat en massa hundar och lekte en stund på gården. Kias favoritlek idag har varit att leka "enkku-kerho" vilket passar mig bra, för det enda som egentligen krävs av mig är att jag säger en massa saker på engelska och sen på svenska förklarar vad jag har sagt.

När vi klev ut genom dörren var det en pappa som glatt hälsade "HEI!" 

"Han tror att han känner mig" tänkte jag lite småbesvärat och svarade med ett helt vanligt Hej som skulle låta vänligt, men göra klart för honom att jag inte var vem-han-nu-sen-trodde-att-jag-var.

En pinsamt lång stund senare kände jag igen honom och insåg att han haft rätt och jag fel. Det var en gammal kollega och scoutkompis som mig ovetandes flyttat till Vasa och in i mina svärföräldrars husbolag under sommaren. Till mitt försvar skulle jag vilja säga att om man dyker upp på en gård i fel ända av landet och i helt fel sammanhang så får man finna sig i att inte bli igenkänd, men å andra sidan klarade han av att känna igen mig trots samma missgynnsamma omständigheter. Slutsats; pinsamt. Skärpning, Gunzi

På eftermiddagen tog vi en promenad längs Edvins stig, fick sällskap av fammo och faffa, hade muffinspicknick och beundrade alla mer och mindre fantasifulla skapelser. Jag var här för tio år sedan med Anna, och har ett antal gånger funderat på att ta en tur hit igen. Nu blev det äntligen av.

Dessutom har vi ännu idag hunnit träffa farbror Oskar, Heidi och deras hund.

Ganska fullspäckad dag alltså.. Nu är jag rätt så trött. (Jag dricker ju inte kaffe, men har idag hävt i mig tre koppar te, vilket är någon form av rekord det också..)