- den där underbart mjuka, nästan duniga babyhuden
- den där lilla lilla människan som somnar i ens famn och sen sover i timtal på ens mage
- de där underbara grimaserna
- hur babyn gör allt den gör med hela kroppen, nysningar, gäspningar, gråt.. armar, ben, minspel
- ögonen, som i början inte syntes just alls, men som nu syns flera timmar om dagen (eller natten) - och den nyfikna, förundrade och skeptiska blicken
- fingrarna som i början bara var ben och skinnskrutt, som nu plötsligt har fått utfyllnad också, och blivit riktiga fingrar
Att senare se tillbaka på och tänka "thank God it's over":
- amningshelvetet* (amning överlag kan jag ha en positivare inställning till, men nu syftar jag uttryckligen på helvetesdelen av den)
- det att man aldrig kan ha någon aning om hur nästa natt, nästa dag, eller ens nästa timme, kommer att se ut
*Förra natten var den värsta hittills. Helt förtvivlad var jag. Men idag har varit bästa dagen hittills. Känner att det blir smärtsammare igen nu när dagen går mot sitt slut, men hoppas-HOPPAS att natten ändå blir lättare än den förra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar