Stora och små babyn

Idag hände det för första gången. Kia hade ritat en teckning. Riktigt VAD det föreställde förstod jag aldrig, men hon förklarade att "det är för såna som är fyra, eller tre, eller fem eller sex eller sju, eller så gammal som du e" (och så tittade hon lite andäktigt på mig som om hon tyckte att jag är så hejdlöst gammal att det inte går att räkna så långt..) "eller såna som är åtta eller nie eller tie eller elva"

"Så det är för barn och .. föräldrar?" försökte jag tolka.

"Nej, det är nog för både barn och för alla vuxna, men inte för bebisar!"

Kias enorma iver över att bli storasyster syns inte så tydligt nu. Jag vet inte om hon tröttnat på att det tar så hiskelit länge, om hon insett att småsyskon också för med sig oönskade bieffekter, om hon helt enkelt är skitnervös, eller om det handlar om något helt annat. Hon har också plötsligt blivit klängigare. Dels mammigare, men också pappigare, mormorigare och i största allmänhet kramigare och pussigare. Och hennes favoritlåtsaslek; den självständiga och allsmäktiga storasystern, har fått mycket hård konkurrens av den lilla ytterst osjälvständiga babyn som inte kan säga något annat än "äikki" (som betyder äiti såklart), och helst bara vill vara i famnen eller sno sig runt ens ben hela tiden.

Jag är inte en så stor vän av låtsaslekar alls, men storasystern har varit ganska trevlig att ha att göra med. Den mammiga babyn håller dock på att driva mig till vansinne, och jag undrar oroligt om den riktiga babyns ankomst kommer att plocka fram en ännu ihärdigare låtsasbaby. Det lär ju vara en helt vanlig reaktion, och dessutom något som man som förälder måste uthärda för att det äldre barnet inte ska känna sig osidosatt. (Lite hoppas jag att den riktiga babyn kommer att vara så hjälplös och oföretagsam att den tar död på intresset för att själv vara baby, men mammighet tar den knappast död på.)

Lite orolig nog, för att det här med att dela sina närmaste med en till blir rätt så jobbigt för en fyraåring som är van vid rätt så odelad uppmärksamhet.