Kias enorma glädje över att bli storasyster, min graviditets-eufori, och det faktum att det största delen av året är en evinnerligt lång evighet till november gjorde att jag glömde de tankarna.
Men så plötsligt var det början av november och jag räknade att vi bara har tre "normala" veckoslut kvar före BF-veckoslutet. Kia är fortfarande sjukt förväntansfull, jag är fortfarande mestadels graviditets-euforisk, men onekligen, hur man än vänder och vrider på saken, så kommer vårt liv snart-snart att se ganska annorlunda ut. Jag är inte säker på att det är möjligt, antagligen förtränger jag minnena, men det känns som om jag bävar mer inför den här förändringen än jag gjorde före Kia föddes. OM minnet stämmer så kan det kanske bero på att vi nu är tre istället för två som "drabbas" av förändringen, samt att innan Kia föddes gick jag ändå och bar på övertygelsen om att jag var på väg mot det bästa som någonsin hänt mig, medan jag nu vet att den förändringen också var något av det tyngsta som någonsin hänt mig. Och det påverkar ju nu, fast jag är ganska säker på att det blir lättare den här gången.
Jag har få bloggläsare, och ni kanske inte vill kommentera, men en ganska stor procent av er som jag vet att åtminstone sporadiskt läser min blogg är två-barns-föräldrar, och jag är JÄTTEnyfiken på att höra vad ni hade för tankar inför barn nummer två. Kanske ni kan mejla mig, om ni inte vill kommentera.. :)
För eftersom jag alltid (fram till 2011) utgått ifrån att det där med att få barn ÄR nästan endast himlastormande underbart, och eftersom jag då utgått ifrån att personer som redan har barn vet det, så har jag utgått ifrån att det inte finns någon som helt tveksamhet eller blandade känslor inför barn nummer två. Efter 2011 har jag ju lite annan syn på det hela, men lite förvirrad är jag ännu. Vad känner jag egentligen? Vad borde jag egentligen känna? Kommer jag att klara av att släppa de negativaste tankarna och bara älska-älska-älska det lilla knytet vilkorslöst från första stund, eller kommer jag tvärtom att gräva ned mig i bitterhet över att jag inte slapp de negativaste tankarna den här gången heller?
Men alltså, nog väntar jag också, såklart. Tanken att "lillebror kan födas vilken dag som helst nu" (som Kia hade berättat på dagis igår) skrämmer ju mig lite. Han får gärna vänta till sin BF. Men då skulle han gärna kunna komma, så att vi sen skulle få komma igång med vårt nya liv. Blandade känslor och tveksamhet, men väldigt mycket nyfikenhet och förväntan! Det blir spännande!
Här var det dåligt samvete som gällde ofta. Kasper förtjänar ju att ha oss båda för sig själv! Försökte alltid jobba bort dom tankarna med att intala mig att en lillebror nog kommer att uppskattas jättemycket längre fram! Kasper var ju så liten och beroende av oss och våra famnar då ännu.
SvaraRaderaJo, på många sätt tror jag att det att Kia redan är fyra kan underlätta på många sätt. Men å andra sidan är hon (och vi också) rätt så vana vid att hon får en massa tid och uppmärksamhet. Jag är lite orolig för att det inte blir lätt för någon av oss att vänja sig av med det. :) Tacktack för svaret!
RaderaJag hade siktat in mig på att de första månaderna som tvåbarnsförälder skulle bli grymt tungt, eftersom det var så jobbigt när Saga var baby. Men så visade sig Liam ha bättre amningsfärdigheter än Saga, och dessutom var sommaren sval så han sov bra. De fem första månaderna som tvåbarnsförälder blev lättare än de fem första som enbarnsförälder så all min oro var helt onödig.
SvaraRaderaJag oroar mig lite för exakt motsatt situation, eftersom allt var väldigt enkelt med Kia (utom i mitt eget huvud, men det hade liksom ganska lite med saken att göra), så eventuellt har vi en liten verklighetschock framför oss... Meeen, man ska ju inte bekymra sig för mycket på förhand... (Fast det väl är just det jag annars också gör, så lite fler orosmoment har väl inte så stor betydelse...)
RaderaJag är ju lite långsam med att reagera så jag hade mest bara praktiska tankar över hur det skulle fungera med två små barn, tills jag låg på Jorv med barn nr 2 bredvid mig och inväntade besök av en nybliven storasyster. Just precis då drabbades jag av stor ånger och "vad har jag gjort?" Det kändes som om jag skulle ha varit otrogen, minst.
SvaraRaderaSen gick det ju rätt bra, och för det mesta har jag känt att det nog var rätt ändå, och att barnen haft mycket sällskap av varandra.
Just nu är de lite i otakt, i synnerhet om de finns potentiella kompisar i närheten, men jag räknar med att åldersskillnaden som det senaste året känts som större än någonsin kommer att jämna ut sig igen lite om något år (hoppas jag)
"Senast när de båda tagit sig ut på andra sidan puberteten", tänkte jag säga, men det är kanske lite mer än "något" år det.
Raderajag hoppas det inte tar fullt så länge, jag tänkte mera att det räcker med att den yngre kommer upp igen ur sin djupdykning så åldersskillnaden minskar tillbaka till 2 år (just nu tror jag den ligger på kring 4 år)
RaderaJag hann aldrig fundera mycket på saken (eller kanske jag bara tar allt som det kommer, vet inte). Det enda jag oroade mig för på förhand var om man kan älska det andra barnet lika mycket som det första. Finns det liksom lika mycket plats i hjärtat för båda två? Svaret kom fort, då det andra barnet var där. Ja, man kan. Och känslorna kan komma snabbare än med det första.
SvaraRaderaJag tror inte du behöver oroa dig om den delade uppmärksamheten. Åtminstone hos oss var början riktigt lätt. Tilda visste ju knappt vad som hände och följde lätt med vart vi än ville gå med Maya. Maya fick sin uppmärksamhet (jag bad också de närmaste mänskorna att först hälsa på henne, istället för att genast gulla med den mindre), men hon förstod också snabbt att Tilda ibland behöver mat och famn och att det ändå inte utesluter henne helt. Vi var ju där ändå. Jag tror att delandet kommer så där lämpligt långsamt in i bilden, så att både föräldrar och syskon hinner vänja sig vid det. Med två barn hinner man ganska bra ännu med båda två. Nu kan ingen av oss ens tänka sig hur det skulle vara med bara ett barn i familjen (för att citera Maya: då jag var riktigt riktigt liten... ja, då var Tilda ännu mindre).