Privilegierad

Jag satt vaken på sängkanten en stund mitt i natten igår. (Ja, sanningen är ju den att jag behövde kissa, men trodde att wc:n var upptagen.. Efter att jag suttit där på sängkanten ganska länge och hunnit bli både riktigt kissnödig och lite irriterad insåg jag att Joppe satt i soffan och läste, och att wcn var hur ledig som helst.)

Jag satt där på sängkanten och tänkte på världsliga problem, med "svåra livsval" och besvär med att analysera och tolka andra människor. Jag satt och ältade saker, helt enkelt.

Plötsligt märkte jag att det ösregnade utanför fönstret och att trädtopparna vajade kraftigt i en mörk och kall och regnig novembernattsblåst. Där satt jag på insidan och njöt av att veta att jag bor på ett ställe där inomhustemperaturen bryr sig ganska lite om vad utomhustemperaturen sysslar med, och där det aldrig är särskilt vått oberoende av hur mycket det regnar på utsidan. (Och ifall någondera av dessa inte funkkar som det ska, så är det ett allvarligt problem som utan vidare ska åtgärdas av ett husbolag.)

Det är ju inte en självklarhet för alla, precis. Det fanns en tid när det inte var en självklarhet för någon. Det finns länder där det inte är en självklarhet för någon, och också här och nu, i Finland, idag, finns det människor som inte har det så bra ställt alls. För en stund levde jag mig in i hur det skulle kännas att vara där på utsidan och försöka hitta skydd och värme åt mig själv och min familj. Nu är jag ju faktist scout och gör sånt ibland. Ganska sällan i november, men ändå. Men då är det självvalt, fullständigt frivilligt, och en del av ett äventyr som jag vet att inom en bestämd framtid kommer att sluta med att jag får återvända till tryggheten och värmen. Så det är såklart inte jämförbart.

Jag insåg att det här ältandet och grubblandet och självömkandet som jag ägnar mig åt i någon form på så gott som daglig basis kanske inte alls skulle finnas om jag inte skulle leva det här trygga, varma och torra livet. De årslånga funderingarna kring om jag gjort rätt beslut i livet, vad det ska bli av mig när jag blir stor, huruvida jag är lycklig eller inte och huruvida det alls är ett problem.. De skulle inte finnas.

Självklart egentligen, och ingen helt ny insikt, men en viktig påminnelse just där och då.

När jag sen vaknade till nyheten om terrordåden i Paris, och kände en sorg hugga tag i bröstet på mig, kom samma insikt smygande igen. Vad KONSTIGT, att det finns människor som jag, som aldrig behöver frysa, som aldrig behöver bli mer våt än att jag klarar mig tills jag fått byta kläder, som aldrig behöver vara hungrig, och som i princip aldrig behöver vara rädd för att något ont ska hända mig. 

Hur är det möjligt? Hur kan jag gå tillväga för att dela med mig av den tryggheten? Till alla världens miljardtals människor? Eller ens några av dem?