Alltså, problemen är ju två; dels det att han inte får i sig tillräckligt och tappar i vikt, och dels det att amningen gör ont på mig.
Vi börjar med det senare. Det gör inte mera katastrofalt ont, inte mera så att jag gnyr mig igenom hela processen. Såren har inte läkt, men de blir inte heller större. Men amningen är fortfarande i högsta grad obekväm och ett stressmoment. Jag står ut en dag i taget, men skulle inte vilja ha det såhär länge. En positiv grej är att jag några gånger upplevt stunder då det inte gör ont, och jag lever i hoppet om att de sakta men säkert blir fler och så småningom är i majoritet. En annan positiv grej är att det här är ett problem som inte innebär så mycket grubblande. Eller visst, jag kan ju grubbla på hur länge det kommer att göra ont, men jag behöver aldrig grubbla på OM det gör ont, för det känner jag ju.
Med "får-han-i-sig-tillräckligt-mat-??"-utmaningen är det värre, för det vet vi ju inte sådär på rak arm. Hur ofta borde han äta? Hur länge borde han äta? Slutar han äta för att han är mätt (=good thing) eller för att han är för trött (=bad thing)? Målet att han skulle komma upp till sin födslovikt nåddes på måndag, vilket var en stor lättnad, men då hade vi också kämpat rätt hårt, och rätt mycket utan att så att säga fråga honom. Vi har väckt honom både dagtid och nattetid så att han ska hinna äta varannan (dag) / var tredje (natt) timme. Vi har kört med extra blöjbyten mitt i amningarna, extra rumptvätt nu och då, elak avklädning och annat sånt där som finns på listan över saker små babysar inte är särskilt förtjusta i, för att få honom att vakna till och äta lite mer. Full belysning på natten för att han ska bli så pigg som möjligt. Allt det här hör till grejer som vi i allra högsta grad gärna skulle sluta med både för vår skull och för hans. I och med att vi uppnådde födslovikten fick vi slopa nattväckningen, men efter att han sovit i fem och en halv timme, medan jag vaknat varje halvtimme och oroligt funderat att sover han ÄNNU, så väckte jag honom ändå. (Jag vill ju kunna njuta av ett barn som sover över fem timmar i sträck på nätterna, men jag gissar att i det skede som jag kan börja njuta av det så har det gått om...)
Får han i sig tillräckligt? Har han ätit färdigt nu? Verkar han tröttare än normalt? Sover han mer idag än igår? Verkar han gulare igen?
Lättad kan jag konstatera att läget med båda matproblemen alltså är lite bättre nu än förra veckan, och det skymtar en ljusning vid horisonten, men oron är ännu enorm och kommer knappast att släppa i första taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar