Farsdag och könsroller

Jag höll på att låta bli att skriva det här inlägget, men så beslöt jag mig istället för att stänga av självkritiken ett tag och köra på.

Det är ju farsdag snart, och det syns i teman som lyfts upp, i kolumner, på bloggar (också här, ju!)...

Det började redan med slakteriskandalen och "korv-framkallar-cancer-nyheten" för någon vecka sedan, och det undrades i ett bloggflöde nära mig om den traditionella farsdagsmiddagen nu är hotad.

Det började där, för jag blir så evinnerligt trött på de där stereotypierna. På farsdag måste man äta korv, för det är det alla riktiga män egentligen tycker bäst om. Vad man äter på morsdag har inte så stor betydelse, men det viktiga är att man då äter på restaurang så att kvinnan åtminstone en dag per år slipper stå i köket. Inget fel i att gilla korv, och inget fel i att äta på restaurang, men måste folk hålla på och mata de där stereotypierna vid varje tillfälle som ges.

Jag vill inte racka ner på Kias dagis, för det är ett superdagis, men nu när jag började tänka på det så kunde jag inte låta bli att reflektera över att morsdagsfirandena har gått ut på att mödrarna med till tårar rörda ögon sitter och tittar på då de små barnen sjunger vackra sånger, medan farsdagsfirandet har gått ut på att barnen och papporna tillsammans utför fysiska aktiviteter.

I Efter nio intervjudes Fredrik Smulter idag, och fick bland annat frågan "Varifrån har din manlighet kommit? Var har du lärt dig hur man ska vara som man?" (hela intervjun handlade om manlighet, och hela programmet om testosteron, så mot den bakgrunden var frågan väl egentligen närmast naturlig..).

Ja.. Manliga förebilder är så himla viktiga och det är så fruktansvärt viktigt att män lär sig hur man är en riktig karl, och det käns som om könsrollerna befästs allt starkare för varje dag som går trots att de problematiseras och ifrågasätts mer och mer och nästa gång jag ser någon tycka att genustramset gått för långt och att vi måste låta män vara män och kvinnor vara kvinnor så spyr jag.

Min irritation handlar inte bara om just farsdag. Jag kan inte förneka (såhär inför er.. för Kia försöker jag tappert dölja det) att det irriterar mig att Kia varje dag vill ha något "fint" på sig (åtminstone ljusrött, helst klänning), att hon härom dagen konstaterade om någon dagiskompis att "honom vill jag inte leka med för han är pojke" och att när jag för någon vecka sedan skaffade lite fler bilar till billådan så hann hon vara himla glad i fyra sekunder innan hon plötsligt oroligt frågade att nog är väl någon av bilarna en flicka. (Efter att vi diskuterat saken och jag förklarat att bilar väl nu i allmänhet är bilar och inte flickor eller pojkar, men att det är hennes bilar och att det är fritt fram för henne att låtsas att de är vad hon vill, så blev hon glad igen och leker riktigt ivrigt med dem ibland.)

Någon skulle kanske ta det där som ett bevis på att flickor helt enkelt har en naturlig fallenhet för ljusrött, för att vara fina, för att undvika pojkbaciller och för att inte kunna leka med leksaker som de inte är säkra på att är flickleksaker. Jag ser det som ett bevis på att vi har SÅ mycket mer arbete att göra för att motarbeta snäva könsroller.

Farsdagsinläggen i flödet har också handlat om att Pappor inte behöver ett fars dags-grattis (innehållande en massa statistik (från Sverige)), om att det gör de visst! (men de inläggen hittar jag inte nu), om mera pappa-relaterad statistik och om huruvida farsdag (eller morsdag för den delen) ska firas på dagis eller inte.

Och i allt det där statistikläsandet blir jag så sur på myndigheter och beslutsfattare. Visst borde säkert de flesta män skärpa sig och åta sig/kräva att få ta större ansvar för barn och hem, och visst borde säkert de flesta kvinnor skärpa sig och kräva/tillåta männen att göra det, men faktum är också att till exempel det finländska föräldradagpenningssystemet inte direkt lockar föräldrar att dela jämnt på dagarna.

Angående mors- och farsdagsfirandet har jag egentligen ingen jättestark åsikt. "Föräldradagarna" på dagis vill jag inte avstå ifrån, tvärtom skulle det vara roligt med fler, men de behöver inte för min del kopplas till just fars- och morsdagar och behöver inte alls vara könsindelade. Morsdags- och farsdagskort är ju också helt kul, men sådana kan man ju vid behov pyssla hemma. Mest hoppas jag att fars- och morsdagar fortsättningsvis kunde vara dagar som man får fira just precis så mycket eller lite som man (familjen/mamman/pappan) själv vill.

Jag blir själv ofta lite stressad inför morsdag, just för att jag tycker att könsrollerna och framförallt då föräldrarollerna hypas extra mycket just då och dethär med skillnader i mamma- och papparollerna blir så extra tydliga. Mammor anses ofta extra värda att firas eftersom de statistiskt sett drar ett större lass i hemmet med såväl barnskötsel som hushållssysslor. Själv ser jag kanske det där mer som ett personligt misslyckande (i de fall det stämmer in på oss, vilket inte är alla) än som något jag förtjänar blommor och hyllningar för. 

(Jag brukar uppvakta mina föräldrar genom att i allmänhet glömma bort hela dagen och sedan vid 9-tiden på kvällen skicka ett ångerfullt grattis-textmeddelande. Jag hoppas de tycker detta är helt okej..)