Löfteslistan - mammamyspys

"aldrig bli sådär äckligt mamma-mys-pysig (=inget VI när jag talar om barnet, inga prutt-hurtiga pepp-kommentarer"

Det här skulle bli mycket enklare att skriva om om jag skulle ha ett klart minne av vad jag egentligen menade med mamma-mys-pysig.. Men vi kan ta några plock:

Angående det där om att tala om VI när man menar barnet (typ: vi har lärt oss att gå);

Utdrag ur min dagbok, fredag 15.7.2011 (dvs. då Kia var 5 dagar gammal):
"Jag har redan brutit en av mina starkaste "aldrig-principer": jag har redan börjat vi:a barnet: Vi ska ännu äta lite, men vi har hicka.."

Men det finns olika grader av vi:ande.
1. Borde vi byta blöja? --> det är i och för sig bara barnets blöja som ska bytas, och det är bara föräldern som gör jobbet (åtminstone i början) men båda parterna är i högsta grad inblandade.
2. Ska vi äta lite? (gällande amning) Det är bara barnet som äter, men mamman är igen i allra högsta grad inblandad.
3. Vi har lärt oss gå, Vi är på lite gnälligt humör idag, Vi har varit sjuka (trots att det bara är barnet som har varit det). Det är den här sista graden av vi:ande som jag är lite allergisk mot, fast jag har gjort mig skyldig till den någon gång själv. Men jag kan ändå förstå vi:andet. För precis som i de andra fallen så är man ju som förälder hemskt mycket med i det mesta som händer. Man kanske inte själv har varit sjuk, men barnets sjukdom har gjort att man vakat på nätterna, haft ångbastu i badrummet för att öppna slemmiga luftvägar, tvättat nedspydda kläder... Man kanske inte själv är gnällig, men barnets gnällighet har påverkat hela dagen. Man kanske redan har kunnat gå i 30 år, men man är minst lika förundrad och stolt över barnets nya färdighet som barnet själv.


Angående pepp-kommentarer:
Jag avsåg säkert sådana där Njut-nu-av-den-här-tiden-för-det-är-den-BÄSTA-tiden-kommentarerna, och visst, jag kan intyga att hittills har tanken på att utbrista något sådant inte ens dykt upp som ett dåligt skämt i min vildaste fantasi. Tvärtom kommer jag på mig själv med att kasta medlidsamma blickar på höggravida eller nyblivna föräldrar och tröstande bedyra: Det blir nog bättre. Det går nog över. Håll ut!
Det är kanske inte heller så bra.


För övrigt har jag börjat ana att den där avskyvärda mamma-mys-pysigheten är något som finns bara i en rätt så avlägsen betraktares ögon.