Februari är slut!

Vi har ett bröd hemma som är bäst före 29.2. Det gör mig förvirrad.

Men imorgon är det första mars, och februari är slut.
Jag HAR bloggat varje dag, även om några av inläggen nästan varit fuskinlägg.. Men å andra sidan finns det dagar då jag bloggat tre gånger..
Jag har inte orkat leta fram en bild riktigt varje dag. Det blir ju mest bara Kia, och hon figurerar på bild alldeles tillräckligt annars också här.
Jag har fuskat mycket med min sockerstrejk, men har nog ändå lyckats dra ned på skräpmaten ordentligt.
De där för tråkiga och/eller hemliga februarilöftena har jag glömt bort.

På det hela taget godkänd februari. Imorgon ska jag köpa ett mignon-ägg!

Löfteslistan - klädkriser igen

"aldrig välja kläder på basis av barnets kön" och "aldrig påstå att mitt barn ska/inte får klä sig/bete sig på ett visst sätt på grund av kön".

Det senare löftet har hittills varit enkelt att hålla, och jag har svårt att tänka mig att det skulle vara hemskt svårt för mig att låta bli att högt påstå något om hur flickor eller pojkar borde bete sig. Men jag har märkt att jag har otroligt mycket förutfattade meningar som jag måste arbeta bort så att de inte lyser igenom också i det som jag faktist säger.

Det tidigare löftet är jag inte säker på. Kia har i sitt klädskåp en hel del "flickiga" kläder, men också en del pojkiga. I klädbutikerna och loppisarna har en massa pojkiga kläder fått bli kvar på hyllorna, men samma sak gäller tonvis flickiga kläder.
Jag tror att jag inte kan svara på frågan om det att Kia är en flicka har påverkat klädvalet, om vi inte någon gång får ett barn till som råkar vara en pojke.

Jag antar att jag för varje år (månad) som går kommer att ha allt mindre att säga till om. Redan nu har Kia börjat välja sina strumpor själv och jag gissar att det inte tar länge innan hon börjar ha åsikter om vilket av klädskåpets innehåll hon ska ha på sig utöver det. Men några år till är det väl nog jag (och Joppe, ifall han börjar visa intresse för det) som bestämmer hurudana kläder hon har i sitt klädskåp.
(Och nej, jag har inte tänkt hindra henne om hon vill ha ljusröda volangklänningar, och jag har inte tänkt fylla hennes klädskåp med bara mörkblått, mörkbrunt och mörkgrönt så att hon inte ska ha andra alternativ. Men jag hoppas att hon ska våga blanda fritt, och jag tänker se till att hon har möjlighet till det.)

Varför jag tycker att det här är viktigt? Det tar vi i ett annat inlägg.

Föräldraledigheter

Jag skulle vilja skriva om mina tankar kring föräldraledigheten, som debatterades i två timmar på TV igår, men jag blev så uttråkad av att de alla verkade vara av i stort sett samma åsikt, så jag orkade inte titta på debatten mer än korta stumpar här och där, och som en följd av det är jag pinsamt dåligt insatt i vilka modeller som diskuteras för tillfället och vad sannolikheten är att någon större förändring sker inom en överskådlig framtid.

Men det irriterar mig att hela debatten överlag (inte bara på TV) verkar handla om småsaker: Ska ledigheten kvoteras mycket eller litet? Är vårdledigheten en stor kvinnofälla eller en liten kvinnofälla? Är det jätteviktigt eller bara lite viktigt att fler pappor stannar hemma med sina barn? Är sankari-isä-reklamen (http://m.youtube.com/#/watch?v=qV7f4SrZS48&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3DqV7f4SrZS48&gl=SE) direkt osmaklig eller bara lite sorglig?

Vad jag tycker själv? Jag gillar 6+6+6-modellen, som alltså går ut på att föräldrarna har 6 månader var att ta ut och så har de 6 månader som de får fördela hur de vill. De sammanlagt 18 månader måste inte tas ut efter varandra, utan ska tas ut innan barnet fyllt 3, vilket torde göra det lättare att vara hemma med barnet tills det fyllt 3 och ändå dela på föräldraledigheten. Nu är föräldraledigheten ca 10 månader, varav 4 är mammans och de övriga 6 kan fördelas hur föräldrarna vill. Månaderna kan tas ut under barnets första 14 månader (ungefär).)
18 månader är lättare att dela på än 10 månader, eftersom det blir en längre tid för båda. 3 års tid att ta ut föräldraledigheten ger mer flexibilitet än 14 månader.
Modellen uppmuntrar på riktigt pappor att bli hemma med barnen (och mammor att låta dem bli det), men också i situationer där det på riktigt inte är möjligt (eller åtminstone inte praktist) att pappan är hemma så är mammans ledighet längre än nu.

Vad hände egentligen med den här modellen? Den rann ut i sanden, men varför?
Kanske jag måste se debatten i alla fall.

Löfteslistan - mammamyspys

"aldrig bli sådär äckligt mamma-mys-pysig (=inget VI när jag talar om barnet, inga prutt-hurtiga pepp-kommentarer"

Det här skulle bli mycket enklare att skriva om om jag skulle ha ett klart minne av vad jag egentligen menade med mamma-mys-pysig.. Men vi kan ta några plock:

Angående det där om att tala om VI när man menar barnet (typ: vi har lärt oss att gå);

Utdrag ur min dagbok, fredag 15.7.2011 (dvs. då Kia var 5 dagar gammal):
"Jag har redan brutit en av mina starkaste "aldrig-principer": jag har redan börjat vi:a barnet: Vi ska ännu äta lite, men vi har hicka.."

Men det finns olika grader av vi:ande.
1. Borde vi byta blöja? --> det är i och för sig bara barnets blöja som ska bytas, och det är bara föräldern som gör jobbet (åtminstone i början) men båda parterna är i högsta grad inblandade.
2. Ska vi äta lite? (gällande amning) Det är bara barnet som äter, men mamman är igen i allra högsta grad inblandad.
3. Vi har lärt oss gå, Vi är på lite gnälligt humör idag, Vi har varit sjuka (trots att det bara är barnet som har varit det). Det är den här sista graden av vi:ande som jag är lite allergisk mot, fast jag har gjort mig skyldig till den någon gång själv. Men jag kan ändå förstå vi:andet. För precis som i de andra fallen så är man ju som förälder hemskt mycket med i det mesta som händer. Man kanske inte själv har varit sjuk, men barnets sjukdom har gjort att man vakat på nätterna, haft ångbastu i badrummet för att öppna slemmiga luftvägar, tvättat nedspydda kläder... Man kanske inte själv är gnällig, men barnets gnällighet har påverkat hela dagen. Man kanske redan har kunnat gå i 30 år, men man är minst lika förundrad och stolt över barnets nya färdighet som barnet själv.


Angående pepp-kommentarer:
Jag avsåg säkert sådana där Njut-nu-av-den-här-tiden-för-det-är-den-BÄSTA-tiden-kommentarerna, och visst, jag kan intyga att hittills har tanken på att utbrista något sådant inte ens dykt upp som ett dåligt skämt i min vildaste fantasi. Tvärtom kommer jag på mig själv med att kasta medlidsamma blickar på höggravida eller nyblivna föräldrar och tröstande bedyra: Det blir nog bättre. Det går nog över. Håll ut!
Det är kanske inte heller så bra.


För övrigt har jag börjat ana att den där avskyvärda mamma-mys-pysigheten är något som finns bara i en rätt så avlägsen betraktares ögon.

Första hjälpen-svammel

Idag har jag uppdaterat mina första hjälpen kunskaper, vilket innebär att det lilla röd-vita plastkortet i min plånbok är i kraft i tre år till. förhoppningsvis innebär det också att jag har lite bättre förutsättningar att hjälpa någon som skadat sig.

Första hjälpen kunskaper hör till de där få sakerna som man övar och övar men innerligt hoppas att man aldrig kommer att behöva på riktigt.

Jag kommer inte ihåg andelerna och procenterna, så det här blir långt ifrån en informativ historia, men på förra första hjälpen kursen jag deltog i så talades det om att det är en rätt liten, men nog helt okej andel av befolkningen som har någon form av första hjälpen utbildning. Av dem är det en mycket liten andel som klarar av att använda de där kunskaperna i en riktig nödsituation. Jag är tyvärr nästan övertygad om att jag inte hör till den andelen.

Om jag i en annars lugn sinnesstämning skulle råka stöta på en person som har ett stort, men "prydligt" sår i handleden på just det där stället där man alltid övar tryckförband, och ifall det skulle råka ligga ett prydligt ihoprullat tryckförband bredvid, så då tror jag att jag skulle klara av att göra de nödvändiga åtgärderna. Men ifall situationen är lite mer kaotisk, eller offren lite fler, eller skadan "fulare" eller på ett annat ställe, eller något annat i situationen värre, så är jag rädd att jag skulle låsa mig totalt och bara komma ihåg det där som jag skrämt lärde mig de första gångerna jag gick kursen: "Du måste veta EXAKT hur du ska hjälpa, för annars kommer du, oberoende av situation, att göra ett MISSTAG som förvärrar skadan och sen är det DITT FEL om patienten får livslånga skador eller i värsta fall dör!"

Men jag kan stilla näsblod! Det har jag övat många många gånger. Om jag fortsätter öva andra första hjälpen-grejer så kanske jag någon gång kan hjälpa någon med allvarligare problem.

Våruppföljning 2

Utsikt över parken kl. 7:40. Klart, minus 9º.
Sedan förra veckan har det skett en minskning i snömängden, men den är nog påverkad av människor.
I buskarna har kvittret klart ökat.

Söndagens

Dagens slapphet: Joppe och Kia åkte till Grani för att simma.  Jag blev kvar hemma och sov till tie.

Dagens frustration: Man skulle ju tro att en promenad med barnvagn i ett så underbart väder som det var idag,  längs den idylliska Mattby-stranden, skulle göra en glad och lycklig och harmonisk.
Men nej! Jag var arg som ett bi! För jag hade för mycket kläder på mig och fick hett. För vagnen skumpade och hoppade i den gropiga snön och var tung att både skuffa och styra. Och den där vagnhuvan (heter det så? ) ville inte hållas uppfälld, utan ramlade sakta men säkert bakåt så jag måste skjuta fram den var tionde meter.  Jag blev tvungen att påminna mig om att Kia låg i vagnen för att inte skuffa ut den i något djupt dike.
Men visst var det fint väder!

Dagens mest vemodiga: Vintersemestern är slut. Jag har inget emot att gå på jobb imorgon, men skulle inte vilja föra Kia till dagis.

Dagens åhå: Imorgon är idag igår. Inlägget hann bli "gårdagens".

Löfteslistan - hoplopkalas

"Aldrig ordna dyra och onödiga hoplop-typs kalas"

Kia har fyllt år en gång. Vi kände inget stort behov av att ordna kalaset på HopLop..

För några år sedan (antagligen ungefär då jag funderade på den här listan) var det en del diskussion om barnkalas och hur de blir dyrare och fancygare och coolare hela tiden och hur man som förälder kan känna press på att man också måste gå med i spiralen.

Jag tyckte det lät jobbigt.

Det jag INTE hade tänkt på var att ett HopLop-typs kalas betyder att man slipper städa före kalaset, man slipper baka kakor och köpa godis. Man slipper hitta på program för en bunt sockeryra barn, och man slipper städa efteråt. HopLop-kalas behöver alltså tydligen inte alls handla om coolhet. Det kan handla om att komma enkelt undan.

Principen står fast, men vi får se om den gör det ännu om 10 år.

Ingen bild idag, men om du vill kan du skapa en själv i din fantasi. Bilden ska innehålla ballonger, serpentiner och 15 stycken 8-åringar som skpringer omkring utklädda till sjörövare och river ned väggarna.

Matvrak

Det finns småbarnsföräldrar som inte får äta en enda hel måltid på typ fem år. Jag hör inte till dem. Inte alls.

Jag börjar med att äta vad jag tycker att jag behöver. Efter det äter jag upp de rester som annars skulle bli en alldeles för liten portion att spara. Senast i det här skedet anser Kia sig ha ätit färdigt, och då sätter jag också i mig den överblivna maten på hennes tallrik.

Jag avskyr att slänga mat.

Blurp.

Lördagens

Dagens återseende: Att sova hos sina morföräldrar är tydligen inget man behöver hetsa upp sig för.  Kvällen hade gått bra,  Kia hade somnat bra och sedan sovit som en stock till halv nie.
Men idag har hon nog varit en ovanligt missnöjd liten tjej.

Dagens misstag: Jag stack mig in i det lokala köpcentret och märkte att det tydligen var något stort familjeståhej på gång.  Helt omöjligt att ta sig fram genom folkmassan.  Barnvagnar kors och tvärs,  en prutthurtig TV-kändis som stod på en scen och roade publiken, orangea ballonger,  sockervadd proppfulla caféer och en lång kö som ringlade sig genom allt detta (vad den ringlade sig mot vet jag inte, och jag ides inte ställa mig i den för att ta reda på).
Jag lade till ett löfte till min lista: aldrig delta i sådana spektakel med Kia.
Men jag lyckades ändå (genom min avsky och förfäran) lägga märke till att alla barn verkade nöjda och glada. Ingen låg på golvet och sparkade och skrek för att den inte orkade köa, ingen liten klepp gick omkring och grät för att den tappat sin pappa.. Ett litet barn låg i sin vagn och sov gott mitt i oljudet.
Så kanske jag får återkomma om något år och meddela att jag brutit löftet.

Dagens äventyr: I parken finns en bil som har ett litet utrymme dit man kan ta sig om man är tillräckligt liten.  Idag vågade Kia krypa in dit. När hon märkte att jag inte ville komma efter blev hon lite sur.

Löfteslistan - scouting

"klara av att inspirera barnet att villa bli scout och villa stanna kvar i scoutingen"

Det här löftet kunde lika gärna heta "låta bli att pressa mitt barn att bli och stanna kvar i scoutingen om hen inte vill".

För det som gjort mig ledsen under mina år som scoutledare är att se de där ungarna som helt tydligt inte trivs speciellt bra, men ändå kommer på möte efter möte och läger efter läger, för mamma eller pappa hade så kul när de var med att de helt enkelt inte kan förstå att barnet kanske inte tycker att det är så kul.

En del av de här barnen kunde dessutom ha hur kul som helst om de skulle få vara med i någon annan kår, men mamma eller pappa har såklart uppfattningen att den egna kåren är bäst, och därför ska barnet gå där. Nu är de här barnen verkligen inte många, men de finns, och jag vill inte att Kia ska måsta bli ett sånt barn.

Men jag vill ju att hon VILL vara scout, för det är på riktigt världens bästa hobby. Både just precis då när man är mitt inne i äventyret och sen när man 10 år senare börjar inse hur svindlande mycket man lärt sig; inte bara om knopar och stormlyktor och första hjälpen, utan också om samarbete, organisering och ledarskap. Bland annat.

Nåja.. Det är över sex år kvar innan jag ens kan börja avgöra hur jag klarat löftet. Tills dess får hon hänga med på familjeläger en gång per år. Om hon vill.

Tomt hus

Dagens inköp: vi åkte till Masku och inhandlade en bäddsoffa till Kias rum. En sagosoffa. Det tar ju några veckor innan vi får hem den, så vi har tid att fundera ut i vilket hörn vi ska ställa den.

Dagens ovanligaste: Kia sover över hos sina morföräldrar. Hon har gjort det en gång tidigare, men det är ett halvt år sedan, och då hade vi psyksjuka och orkade inte vara nervösa.
Joppe och jag har ätit en fyra-rätters middag på Vespa och sedan drällt framför TVn.
Mycket-mycket konstig känsla att vara ensamma hemma.

Torsdag

Dagens paus: scoutmöte

Dagens utflykt: Moisö. Där var det soligt och snöigt. Fast Kia inte varit där på länge (någon enstaka gång sedan september) så kom hon helt tydligt ihåg stället, och visste bland annat att bland allt bråte i farstun finns också en hel del bollar.

Dagens avslöjande: den här "dagens"-följetongen är sen bara en vintersemester-grej, som inte nödvändigtvis ens överlever så länge. 

Dagens foto: är upp-och-ned. Lyckat.

Löfteslistan - godis*

"Inte låta barnet äta godis innan hen fyllt typ fem"

Hittills har det hållit, men nog äter hon ju godis innan hon är fem nog.

Hemma har hon inte ännu fått just någo godsaker över huvudtaget. Om vi äter nåt sånt när hon är med så får hon nåt annat som hon tycker om, och det har hon varit nöjd med. (Men för det mesta väntar vi tills hon sover innan vi plockar fram godisskålarna och muffinsarna..)

På dagis får hon äta vad de andra barnen äter, så där har hon hittills fått smaka på åtminstone Runebergstårta, våfflor och bulle.

Då när jag funderade på det här och tänkte att det inte ska få vara nåt godis innan barnet är fem så hade jag på något sätt bilden av att efter att barnet fått smaka på nåt sött så går det liksom inte att stoppa mer. Sen äter barnet aldrig något annat. Senare insåg jag att det ju är ganska många år som man som förälder har möjlighet att påverka mängden tillfällen då barnet bjuds på sötsaker och mängden sötsaker som barnet då får äta, så det kanske inte är ett så viktigt löfte. Jag tror ändå vi försöker fortsätta hålla det här hemma så länge som möjligt.


*Jag talade aldrig om godis innan jag började hänga med Joppe. Fortfarande känns det utomordentligt fånigt. Karkki har däremot också börjat kännas fel, och karameller är ju långt och tråkigt. Så nu känner jag mig vilsen och hemlös när det gäller ordvalet.

Slalom!

Dagens bästa: Slalom i Sappee!
Dagens mest uppiggande: Solen! Den blå himlen! Det underbara vädret!
Dagens obekvämaste: Mina slalomkängor.
Dagens godaste: Nakkiperunat.
Dagens stora Tack! går till mamma som vaktade Kia under tiden.

Dagens

Dagens hurtigaste: Jag steg upp 6:30 och tog mig till Haglunds simhall och simmade.

Dagens dyraste men godaste: Köpte morgonmål åt mig på picnic; en semla och en smootie. Det var sjukt gott, men 8,10 € kan man väl inte betala för sin frukost?

Dagens onödigaste: 1,5-års-läkarbesöket på rådgivningen.
För det första blev vi lite sura över läkarens språkkunskaper. Jag tycker det är förståeligt och förlåtligt att inte alla finländska läkare talar svenska, men om man tänkt vägra tala svenska så kunde man kanske låta bli att skylta med svenska-kunskaper på sin namnbricka? (och antagligen lyfta språktillägg för det)
Sen verkade läkaren nu inte annars heller så intresserad av att förklara saker, utan verkade mest se oss som personer som förväntas förse henne med information så att hon kan göra de behövliga anteckningarna i databasen. Naturligtvis får man ställa frågor, men det är i allmänhet först efteråt man kommer på dem, och det finns en del frågor man tycker att man kanske inte borde behöva komma på själv. Det där med pratet till exempel. Läkaren frågade om Kia pratar, och vi sade att hon inte gör det. Läkaren antecknade detta och gick sedan vidare till nästa fråga. Eftersom vi inte har oroat oss speciellt mycket för det så kom vi inte på att fråga om saken, men efteråt började vi fundera på vad det liksom innebär att hon inte pratar ännu. I vilket skede borde vi börja oroa oss och vad händer sen? Det här tycker man kanske att hon kunde ha nämnt något om - ens i förbifarten - självmant.
Det är väl liksom inte meningen att ens känsla efter rådgivningsläkarbesöket är att man så fort man kommer hem borde boka tid till en annan läkare (jag svalde impulsen att skriva RIKTIG läkare) för att kolla upp de grejer som blev oklara.
(Jag har en känsla av att hälsovårdare och läkare på rådgivningen får ta emot väldigt mycket kritik, så jag vill poängtera att hälsovårdaren som vi var på "vanlig" 1,5-års-kontroll hos för en månad sedan var helt sjukt bra!)

Men väntrummet var kul, för där fanns färgpennor.

Löfteslistan - lämpligt farliga saker

"Aldrig hindra barnet att göra lämpligt farliga saker"

Här har vi ett till löfte i raden av enkla löften att hålla. "Lämpligt farligt" är ju igen upp till mig själv att definiera..

Sådär överlag är det nog ganska få saker jag hindrar Kia att göra.

Däremot hjälper jag henne alldeles för mycket, vilket kan ha samma effekt som att hindra henne. Så fort jag är med och hjälper henne att göra en sak som kunde ha varit lite farlig om hon gjort den själv så är den ju inte farlig mera. Hon har till exempel aldrig haft tillfälle att ramla i en trappa, eftersom jag alltid är där och hjälper henne att klättra uppåt eller nedåt.

Dagens

Dagens bästa: Cilla och Maya på besök!
Dagens underhållning: Kia som kollade på nån naturfilm om ugglor (ugglorna var såklart coola, men det var Kia som stod för underhållningen).
Dagens roligaste: tornbygge med jättekuberna.
Dagens service: Keittiökaveri-kassarna som dök upp utanför vår dörr. Den här veckan behöver vi inte stå i butiken och fundera vad vi ska äta.
Dagens sämsta: näsblod (Kia hade skött sin andel under natten. Jag ville inte vara sämre så jag körde ett pass på dagen.)
Dagens outfit:

Löfteslistan - katastrofer

"alltid ta alla katastrofer med ett visst lugn"

När det gäller det här löftet har jag ju gjort det ganska lätt för mig själv, eftersom jag låter mig själv bestämma vad som räknas som en katastrof, och hur mycket "ett visst lugn" är.

Så jo, jag har hållit det :)

Sen kan man ju fråga sig om det är en bra sak. Hur pedagogiskt är det och stå och gapskratta samtidigt som man försöker säga att "Nej, man får inte göra så" när man märker att ens barn står och ritar på skåpdörren?

Våruppföljning

Idag har jag längtat efter våren. Så jag bestämde mig för att inled uppföljningsprojekt med ett foto i veckan. Våren kommer knappast snabbare av det, men det känns bättre. Senast på sjätte bilden borde man väl märka en helt klar förändring.

18.2. Utsikt över parken. Lätt snöfall. 0ºC.

Löfteslistan - frukost

Idag kan jag göra som alla riktiga bloggare och blogga om och fotografera min frukost. (Joppe föreslog att jag också skulle nämna att jag också har simmat och joggat, och nu när jag ju gjorde det så måste jag erkänna att jag inte har joggat).

Jag har aldrig varit en morgonmålsmänniska, men hösten 2010 tänkte jag att jag skulle testa.  På kort tid blev jag piggare,  började må bättre och gick lämpligt mycket ned i vikt.

Så jag bestämde mig tydligen för att göra morgonmålet till en vana.

Jag tror att jag klarade löftet ganska bra så länge jag var hemma, men efter att jag började jobba så har jag nog skippat vardags-morgonmålet.
När jag plitade ned löftet så trodde jag att det handlade om hur tidigt man orkar stiga upp, men det är inte det som är hindret. Att stiga upp och äta morgonmål innan Kia vaknat går inte, eftersom hon vaknar om man försöker, och att äta morgonmål efter att hon vaknat känns jobbigt eftersom hon själv äter först på dagis.

Så.. har inte hållit detta löfte heller, och är inte heller denna gång upprörd över min karaktärsbrist.

Dagisrapport

Det är nu lite över sex veckor sedan Kia började på dagis.  Trots att det ju såklart var lite jobbigt i början så har det gått bättre än jag någonsin hade trott.

Att bli lämnad: Kia gnäller lite när man börjar säga att hon ska ha en bra dag och att vi ses på eftermiddagen,  men hon gråter inte mera, utan kastar sig i famnen på närmaste skötare och pekar alltid ivrigt inåt mot morgonmålsbordet. Ibland undrar jag om hon mest gnäller för att hon vill att man ska gå iväg och få det överstökat.

Kaninen: Vi har inte glömt kaninen hemma sedan den där olyckliga måndagen i början.  I allmänhet bor den på dagis,  men till exempel nu har den fått komma hem för sportlovsveckan. Hon bär inte mera omkring på den hela tiden,  men verkar nog ha koll på var hon lämnat den, och den ska vara med när hon sover dagssömn. Så på insidan av vår ytterdörr hänger en lapp där det står KANIN, så att vi säkert ska komma ihåg den när den varit hemma.

Kompisar: Det foto av dagisgruppen som Kia fick för några veckor sedan är i flitig användning.  Vi pekar och tittar och det är sjukt bra också för mig,  för jag har lärt mig namnen på de flesta av barnen. Kias dagis består av 25 barn i åldern 1-6 år (den yngsta nu är nån månad yngre än Kia). Barnen är inte indelade i grupper på basis av ålder, utan delas in i grupper utgående från vad som fungerar bäst enligt situation. Det är helt sjukt bra!  Kia trivs jättebra med de äldre barnen och är mycket intresserad av att följa med dem och se vad de sysslar med.  De äldre barnen verkar i allmänhet också tycka om att ha de yngre med. Sen verkar hon också känna stark gemenskap med de mer jämnåriga barnen, men hon blir klart ängsligare de dagar som de äldre barnen är borta.

Språket: När Kia varit där i en vecka så frågade jag hennes egen skötare hur det funkkar med finskan och då sade hon lite tveksamt att hon brukar säga de mest centrala grejerna på svenska också, så att Kia säkert skulle förstå. Bara några dagar senare meddelade personalen att Kia helt klart förstår de där mest centrala grejerna på finska, och nu har det i flera veckor verkat som om hon förstår finska lika bra som svenska. 
Pratar gör hon ju inte ännu på någondera språket, och det kan ju hända att det kommer att ta ännu längre för henne att börja tala än om hon skulle gå i svenskt dagis.

Nu är hon ledig en vecka.  Får se hur det går efter det.

Kaos i köket och näsblodspremiär

Idag skulle vi äta skinkfrestelse till middag. Det blev inte riktigt så. Istället fick Kia nudlar och Joppe beställde pizza (åt mig också). Skinkfrestelsen låg i ugnen och vägrade bli färdig under tiden. Egentligen tror jag att vi var ganska nöjda över lösningen alla tre.
Dessutom befann sig alla mindre glas och muggar i diskmaskinen, så Kia fick dricka ur ett av våra största dricksglas. Hon klarade det förvånansvärt bra.

Senare bevisade hon att hon nog på något sätt är släkt med mig genom att få näsblod. Det var lite utmanande att övertyga henne om att jag ville hålla en näsduk mot hennes näsa och att hon inte skulle hoppa omkring i soffan. Lyckligtvis slutade det blöda ganska snabbt.

Paradoxen

Ikväll har det gått upp för mig att det är omöjligt att skriva ett blogginlägg där man förklarar att man på grund av fredagsfiilis inte har tänkt blogga ikväll.

Löfteslistan - barnmat

Jag förstår inte hur jag ens tyckte det var en bra id'e att lova att alltid laga barnmaten själv istället för att köpa burkar. Och jag undrar hur jag hade tänkt mig att det skulle lyckas.

Vårt matlagningsintresse är ganska nära noll, och innan vi här för några månader sedan började laga mat för Kias skull så försökte vi nog så ofta som möjligt komma riktigt enkelt undan. Så det funkkar inte med "men det är så ENKELT med hemlagad barnmat, för det är ju bara att laga samma mat som man lagar åt sig själv, och lämna bort det som barnet inte kan äta från hens portion", för det är inte så lätt att börja plocka bort barnovänliga ingredienser från en fryspizza...

Nej, Kia åt nog mestadels burkmat från 6-13 månaders ålder. Hon fick nästan alltid någon plockmat också, men procentuellt blev nog den andelen väldigt liten.

Vad jag hade för betänkligheter mot burkmat då jag skrev in löftet på listan minns jag inte. Antagligen nåt om att hemgjord mat i största allmänhet är bättre på alla sätt.

Jag har fortfarande vissa betänkligheter mot burkmat: den luktar i allmänhet ganska illa, det blir en massa burkar som måste bäras hem från butiken, diskas och torkas och sorteras och till slut bäras ut igen, och så har jag inte ens vågat räkna vad skillnaden i pris kan tänkas bli.

Men jag har helt tappat bort den där tanken om att hemlagad mat är bättre på alla sätt. Den KAN vara det, men om man är så fantasilös och handikappad i köket som jag är så är det nog inte alls en självklarhet.

De senaste månaderna har vi nog för det allra mesta lagat mat åt hela familjen, men nångång nu och då (en gång varannan vecka kanske) blir det en burk åt Kia i alla fall. Oftast då av lättja eller för att vi har brottom, men ibland också för att om hon får en burk nu och då så kanske hon går med på att äta dem nu och då i fortsättningen också.

I brist på ny matbild kommer här en av de äldsta bilderna på Kia som äter..

Bilden

Jag lovade en bild om dagen, och för att Kia inte ska behöva figurera på varenda bild så kompenserar jag med en bild på mig själv.

Man kan ju konstatera att mitt utseende inte genomgår en lika snabb och fascinerande utveckling som Kias (lyckligtvis), men att mitt hår igen nått höstack-stadiet.

Löfteslistan - tygblöjor

Vi kan ju börja med att konstatera att åtminstone Joppe säkert har suttit och fnissat åt tanken på mig användandes tygblöjor. Men han vet ju vad jag menar, så kanske vi kan släppa det, ok?

Under Kias första veckor kändes allt nytt och osäkert och tygblöjorna konstiga, men efter ungefär en månad kom jag igång med tygblöjorna och sen rullade det på väldigt bra ända fram tills Kia var ca 11 månader, dvs. till sommaren. Hon hade engångsblöja på nätterna och de gånger som Joppe bytt på henne, men annars var det tygblöja som gällde.

Men sen blev det sommar och vi åkte omkring, bodde på Moisö och i Vasa och det kändes enklare att gå över till engångsblöjor. Efter det blev det flyttrumba och vi var utan tvättmaskin ett tag. Och sen började jag jobba. Sen kändes det svårt att återgå till tygblöjorna. De är svåra att få på på ett barn som vant sig vid att det är helt okej att studsa omkring under blöjbytet. Det kändes jobbigt att hitta på var man ska förvara de smutsiga blöjorna innan man hinner tvätta dem. Tygblöjor blir ett större paket än vanliga blöjor och innebär att en massa kläder plötsligt inte mera passar. + en massa andra dåliga orsaker.

För någon månad sedan försökte jag införa en-tygblöja-om-dagen-rutin, men ganska snabbt märkte jag att Kias hy inte mådde så bra av det (i princip är tygblöjor skonsammare för hyn än engångsblöjor, bl.a. för att de inte innehåller samma enorma mängd kemikalier, men tygblöjor är ofta våtare än engångsblöjor. Man kan i och för sig utrusta dem med en kuivaliina, eller helt enkelt se till att man byter blöja oftare, men det kändes för jobbigt).

Så det här är ett löfte som jag gärna skulle ha hållit lite bättre. (Speciellt med tanke på att vi i allmänhet inte behöver ta hand om kakkablöjor, så där har vi liksom blivit av med den kanske bästa av de dåliga orsakerna till att inte använda tygblöjor.)

Löfteslistan - stress

Aldrig vara stressad - Hahahahaha! Hur tänkte jag där?
Aldrig bli arg på mitt barn för att jag är stressad. - Tja.. Det är kanske lite en definitionsfråga. Hittills har jag nog klarar löftet förhållandevis bra, tycker jag, men jag gissar att det här är något som kommer att bli svårare och svårare tills barnet flyttar hemifrån.

Min tanke här var väl att det rätt sällan är barnet som har brottom, utan man själv som planerat sin tid dåligt eller försökt klämma in för mycket på för kort tid. Åtminstone ett litet barn sätter inte hinder i ens tidtabell med avsikt. Och för det allra mesta så skulle det antagligen finnas ett effektivare sätt att skynda på barnet än att bli arg och gräla. Och oftast så gör det faktist inte så mycket om man blir några minuter efter i sin tidtabell.

Men.. Man kanske inte orkar planera sin tid så jäkla smart varenda gång, och ibland kanske man mår bättre av att få göra de där grejerna som man klämt in, också om det finns en risk för stress. Och när man en gång är stressad så orkar eller hinner man kanske inte hitta på den där kreativa och perfekta lösningen som gör alla glada.

Man får misslyckas ibland.

Det är alltså inte ett löfte jag är rädd för att bryta, men också här finns tankar som jag gärna påminner mig om ibland.

Idag har vi tagit en fullständigt stressfri pulk-promenad till butiken för att inhandla hallonsylt. Kia och Joppe skuffade och drog med gemensamma krafter korgen genom butiken.

Att laga mat med Kia

Mission: Makaroner med köttfärs+diversegrönsaker-sås.

Utförande: Vi började med att skära grönsaker. Kia fick en morot så hon skulle hålla sig ifrån kniven och skalaren. Hon tog moroten och placerade den i sin sko. Moroten var så stor att den stack ut ur skon och hon kunde tugga på den. Jag förklarade för henne att man inte ska förvara mat i sina skor, men det krävdes ytterligare några försök med paprikabitar innan hon gick med på att hålla med mig.

Vi fortsatte vid spisen. Kia drog ut kastruller ur kastrullskåpet och kokade fantasisoppa. Vid undanstädandet märkte jag att hon utöver fantasi-ingredienser också lagt i en halväten morotsbit och sin söndertuggade zuccini.

När hon tröttnat på kastrullsoppan ville hon akut upp i min famn. Det var dags att krydda maten, så hon fick sitta i min famn en stund och titta på, men när hon ganska snart blev för tung och bökig lyfte jag ner kryddlådan åt henne på golvet så hon skulle ha nåt att pyssla med. (Det nästvärsta som kunde hända är väl att hon skulle lyckas öppna burkarna och hälla ut kryddorna på golvet. Sånt klarar dammsugaren. Det värsta som kunde hända är väl att hon skulle lyckas få upp burkarna och hälla kryddorna i sig själv. Det skulle garanterat göra henne väldigt olycklig, men hon skulle knappast hinna få i sig en skadlig mängd.)

Följande gång jag slet min uppmärksamhet från såskastrullen på spisen såg det ut så här:

Sen lekte vi rada-kryddburkar-ut-och-in-ur-kryddburkslådan en stund tills vi lyckades enas om att de skulle vara i lådan och att jag fick lyfta upp den tillbaka på hyllan.

Jag fortsatt koncentrera mig på såsen ett tag, men märkte plötsligt att Kia tyckt att det här var en bra stund att måla om i köket. (Syns tyvärr inte så bra på bilden.)

Just precis i den stunden kom Joppe hem och berättade åt Kia att man inte ska rita på skåpdörrarna. Det är därför hon ser så förnärmad ut.

Sen var pastan färdig.

Huomenta!

Som en effekt av att Kia går på dagis så försöker jag lära mig att hälsa med Huomenta när jag möter folk om morgnarna. På den korta vägen till dagis repeterar jag för mig själv: Huomenta! Huomenta! Huomenta! Sen kliver vi in på dagis och möts av ett Huomenta! och jag svarar - varje gång och utan någon som helst tvekan på ordet - Mooi!

Varje gång får jag en ytterst finkänslig och knappt märkbar sträng blick som säger "vi försöker faktiskt uppfostra en massa små barn till samhällsdugliga medborgare så det vore trevligt om ens föräldrarna kunde uppföra sig".

Jag funderade på det här medan jag väntade på bussen. Den kom, jag klev på.
- Huomenta! lät det artigt från chauffören.
- Mooi! svarade jag.

Löfteslistan - aldrig köpa plastleksaker

- sket sig!

Jag har inte köpt enorma mängder leksaker alls åt Kia, men största delen av dem jag köpt har ju nog varit av plast. Plastleksaker är färggranna och roliga och har ofta knappar man kan trycka på och hjul man kan snurra på och grejer som säger Pip.

Det stör mig inte särskilt mycket att jag brutit löftet och det var ju nog annars också ett löfte som jag visste att jag inte en skulle försöka hålla. Men lite tänker jag ju ibland att barn skapar sina egna leksaker och därför inte behöver FÅ sådana (de saker Kia leker ivrigast med har hon i allmänhet inte hittat i sin leksakslåda), och att det finns alldeles för mycket plast som skeppas från fabriker i ena ändan världen till soptippar i den andra utan att göra någon nytta däremellan.

Löfteslistan

Under min graviditeten skrev jag en lång lista på löften om hurudan jag skulle vara som mamma. Det var såklart inte på fullaste allvar. Jag tror inte där finns ett enda löfte som jag trodde att jag skulle kunna hålla någon längre tid. Men det var löften som jag tänkte att jag skulle vilja kunna hålla, och det säger ju redan en hel del.

Listan ser ut såhär:
- aldrig köpa plastleksaker
- aldrig bli arg på mitt barn för att jag är stressad
- aldrig låta mitt barn få för många presenter vid jul och födelsedag
- aldrig vara stressad
- alltid använda tygblöjor
- alltid laga barnmaten själv, inte köpa barnmatsburkar
- alltid stiga upp i vettig tid på morgnarna och laga morgonmål (tillägg nu: åt mig själv, misstänker jag att var grejen som behövde lovas här)
- alltid ta alla katastrofer med ett visst lugn (tillägg nu: med katastrofer menas här alltså snarast typ omkullvälta blomkrukor eller sönderklippta gardiner, inte allvarliga skador eller liknande)
- aldrig hindra barnet att göra lämpligt farliga saker
- inte låta barnet äta godis innan hen fyllt typ 5
- klara av att inspirera barnet att villa bli scout och villa stanna kvar i scoutingen
- aldrig ordna dyra onödiga hoplop-typs kalas
- aldrig bli sådär äckligt mamma-mys-pysig (=inget VI när jag talar om barnet, inga prutt-hurtiga pepp-kommentarer
- aldrig välja kläder på basis av barnets kön
- aldrig påstå att mitt barn ska/inte får klä sig/bete sig på ett visst sätt på grund av kön
- babysimma!
- visserligen kanske nog med rätta anse att jag (och Joppe) är de som vet vad som funkkar bäst för vårt barn, men aldrig använda det som argument för hur barnet borde behandlas i en grupp (tillägg nu: eller alltså snarare: aldrig använda det som argument för hur resten av gruppen borde behandlas)


Det var listan. Nu får ni vänta på senare inlägg för att få höra vilka löften jag redan brutit, vilka jag insett att jag inte ens vill hålla och vilka jag ännu klamrar mig fast i med mer eller mindre beslutsamhet.

Gammal, orelaterad bild.

Bra bok om barn(s sömn)

Den här boken läser jag om kvällarna. Den hjälper också mig att sova. (Den är alltså inte alls tråkig! Det är inte det.)

Kia har inga sömnproblem att tala om för tillfället, men det betyder ju att jag nu har ork att läsa boken, vilket jag kanske inte skulle ha om hon skulle hålla mig vaken om nätterna.

Jag gillar den här boken, för det är den första sakliga text jag hittat om ämnet. Söker man på nätet drunknar man lätt i de hetsiga debatterna där alla "sömnskolor" betraktas som värsta formen av barnmisshandel av såväl dem som är emot sömnskolor helt och hållet, och av alla som förespråkar någon annan sömnskola. De som inte alls sömnskolat sina barn betraktas i lika hög grad som barnmisshandlare av dem som gjort det. Det är svårt att sila fram de opartiska texterna som baserar sig på någon form av objektiva antaganden från de högst subjektiva "jag tycker såhär och jag har rätt"-åsikterna.

Men den här boken är helt opartisk, tar upp fakta och forskning, och utgår från att alla människor är olika och att alla kan och får tänka själv. Fast den ju huvudsakligen handlar om sömn så märker jag att den ger mig mycket också på andra plan.

Kläd-dilemma

Vi hade några presentkort till Stockmann, och Kia behövde mera byxor, så jag bestämde mig för att utnyttja det ena problemet för att lösa det andra.

Misstanke 1: Stocka har lite dyrare och "bättre" kläder än the random klädbutik.
Misstanke 2: ..och det syns också i klädernas kvalitet, bekvämlighet och - naturligtvis - könsneutralitet.

Åtminstone beträffande det sista hade jag väl så fel man kan ha, för en lång stund gick jag omkring och undrade om det fanns ett enda klädesplagg som inte direkt avslöjade vilken sort det var tänkt för.

Jag har tidigare ryckt på axlarna och tyckt att än sen då? Man kan ju köpa vilka kläder man vill åt sitt barn och helt enkelt skita i vad klädtillverkaren eller marknadsföraren ursprungligen hade tänkt sig.

Men.. Det är just det man inte riktigt kan. För det finns inte riktigt något mellanting mellan det ljusrött, glittrigt, krusidulliga och det "mörkblå-vit-rutiga-kragskjortsaktiga med brun stickad gubbväst"iga. Det är antingen eller.

Och jag har ingenting emot lite ljusrött, men jag vill sen ha nåt mer neutralt att balansera upp det med.

Nåja, efter mycket sökande hittade jag några plagg som fick duga, och sen gick jag till the random klädbutik i närheten och hittade massvis med färgglada och häftiga kläder. I den butiken står det dock Made in Bangladesh i de flesta kläderna, och jag drabbas direkt av misstankar om exploatering, rejält underbetalda arbetare och usla förhållanden.

Jag tror det är bäst att jag återgår till att köpa Kias kläder på loppis.

Muminpoesi

Idag var det föräldramorgonmål på Kias dagis. Det betyder att föräldrarna får vara med och äta morgonmål med barnen, får träffa varandra och hinner prata lite mer med personalen än under vanliga morgnar. Det var riktigt kul, också om det åtminstone såhär första gången kändes ganska konstigt att inte riktigt veta hur man ska bete sig med sitt eget barn.

Ost? Brukar hon få ost? Blir deras smörgåsdiskussioner i fortsättningen hemskt jobbiga om hon nu får ost om hon inte brukar få det.
Fruktsallad? Äter hon månne det?
Matningshjälp? Brukar de hjälpa henne att äta.
Osv.

Igår hade barnen, Runebergsdagen till ära, skrivit "dikter". De hade var och en fått välja en bild av ett stort urval tidningsutklippbilder, och så hade de sagt något om bilderna som någon ur personalen plitat ned på ett papper. Dikterna hängde på väggen i tamburen. Där fanns många riktigt fina, och några riktigt rörande små dikter.

Kias dikt gjorde mig glad!

Lånat inlägg

Jag har några planer inför dagens blogginlägg, men för den händelse att jag fastnar framför Holmes NYC och sedan inte orkar författa nåt så kommer här ett fuskinlägg: en serie av: http://basse.ratata.fi/blogg/article-47904-75847-upp-pa-barrikaderna
(Fast ni har säkert redan sett den på facebook..)

Äter, äter inte

Jag har haft lite dåligt samvete efter att jag i 1,5-årsinlägget skrev att Kia äter i stort sett allt som vi bjuder åt henne.

För för det första utelämnade jag ju det faktum att det finns en massa saker hon inte egentligen blivit bjuden på, antingen för att det är mat som vi inte själva äter, eller för att vi helt utgått från att hon inte skulle äta det. Svamp, räkor, märkbart kryddad mat, couscous, sallad, sparris, nötter, inälvor, sushi...

Och för det andra finns det en massa massa saker hon nog smakar på och kanske tuggar på en stund, men sen spottar ut och alltid lämnar ifall det finns något godare på tallriken. Bland annat de flesta sorters kött, men jag antar att det beror på brist på lämpliga tänder.

Och så har vi till exempel den där gröten.. Kväll efter kväll efter kväll fiskar hon bara upp fruktpuren från tallriken och rynkar på näsan om hon råkar få ens lite gröt med på skeden, och sen just den där kvällen när man tänkt att nu lagar jag bara en liten portion eftersom hon ändå inte äter den, så slevar hon i sig varje milligram och sitter sen och tittar snopet på den toma talriken.

Det här är ju med största sannolikhet ytterst naturligt för småbarn.. barn.. folk.. Men jag ville nu bara poängtera det, så att jag inte går omkring och sprider osanningar och förskönar mina egna minnen.

Äggigt, äggigt

Min moster har riktiga hönor, som värper riktiga ägg. Som är olika stora, och olika färg, och prickiga. Jag är helt fascinerad.
Jag köpte några (= mamma köpte och jag stal några av henne), och nu har jag äggstress. För det känns som om alla ägganvändningsområden jag kommer på liksom är under deras värdighet.

En äventyrlig dag

När man jobbar glömmer man (tydligen) hur lätt det är att få en hel dag att gå med en 1,5-åring.
Igår försökte jag komma på nåt kul som vi kunde göra idag, men det visade sig vara helt onödigt. Vi har lekt i parken, gått till butiken, tvättat byk, lagat soppa och bäddat. Hur spännande som helst! Kvällens absoluta höjdpunkt var att gå och gräva fram bilen för att kunna fara på babysim imorgon. Ingen av oss har saknat extra underhållning.

Medan Kia sov gick jag en lång promenad längs stranden och längtade efter öppet vatten.

Veckorapport

På måndag fick Kia stanna hemma. Hon hade hostat hela veckoslutet och var inte helt pigg, och jag hade annars också planerat att ha en ledig dag. Kia ville gå ut, men vi nöjde oss med att kika ut genom fönstret.

På tisdag var det dagisdag för Kia och jobbdag för mig (och Joppe). Om det hände nåt speciellt minns jag det inte, och det finns en reell risk att nedanstående bild är knäppt på onsdag.

På onsdag hände desto mer: Joppe klev upp tidigare än man vill tänka på ch åkte iväg till London. Kia lämnades på dagis utan mer än alldeles lite gnäll, och på jobbet blev jag tvungen att fotografera nedanstående grej för att kunna mejla FiSScs sjöråd för att fråga vad det var. Vet du?

Min mamma var snäll och hämtade Kia, eftersom det blir så korta jobbdagar de dagar man både ska föra och hämta Kia (eftersom vi har brukat hämta henne senast kl.15). Och som en bieffekt av det blev jag bjuden på siskonkorvsoppa! Snart ska jag lära mig göra sånt själv också.

Torsdag blev till stor del som onsdag. Kia kastade sig i famnen på närmaste dagispersonal, gnydde lite ledset åt mig men vinkade sedan glatt i fönstret. Jag hade inga mystiska manicker att fota på jobbet men var troligen nog ändå borttappad med något, och efter arbetsdagen tog jag mig igen till mina föräldrar för att plocka upp Kia och bli bjuden på mat.

Idag har jag jobbat hemifrån. Under tiden har Kia besökt biblioteket och ställt till med kalabalik. Högst antagligen blev hon rädd för att hon skulle bli lämnad där, för hon gallskrek precis hela tiden och totalvägrade lämna vagnen. På hemvägen (precis som på ditvägen) hade hon sen nog suttit och sjungit och babblat i sin vagn hur glatt som helst. De hade stuckit sig in i Prisma för att köpa mjölk, och jag blev riktigt lättad över att jag inte råkat på dem då jag själv var i Prisma i samma ärende. Den situationen vet jag inte hur jag skulle hantera. Gömma mig bakom närmaste hylla innan Kia skulle få syn på mig?

På kvällen åt vi avocadopasta (om man lämnar bort 3/4 av ingredienserna så blir det en alldeles utmärkt måltid för Kia) och dammsög vardagsrummet. Kia gillar att dammsuga. Bilden är ju nu misslyckad in so many ways, men med god fantasi kan man skönja en del av det bråta som Kia radat på dammsugaren. Skor, pennor.. hon hittar alltid något som av någon anledning ska få åka runt på dammsugareSjälv sprang hon omkring och skrattade och tjöt och röjde golvet med snöspade.

Dessutom har vi Skype:at med Joppe. Kia pekade glatt och lyssnade förvånat och gav iPaden en enorm, blöt puss, men jag är inte helt säker på att hon förstod skillnaden mellan bilden av en rörlig och pratande pappa och de filmsnuttar av henne själv som vi brukar titta på ibland.

Imorgon ska vi försöka hitta på nåt kul, och sen dyker Joppe upp sentsent på kvällen. Hurra!

Februarilöften

Nu har jag gått och lovat mig själv alltför många grejer igen.. Att jag aldrig lär mig.

I februari:
- ett blogginlägg (med bild) per dag
- bortsett från några runebergstårtor, en fastlagsbulle och traditionsenliga (sedan ett år tillbaka) alla-hjärtans-dag-alexandersbakelser blir det sötsaksstrejk! (Och nu kan jag tänka mig att jag i och med alla mina undantag lät lite väl tillåtande, men vi behöver kanske inte gå in på hur stor skillnad det ändå är från min diet det senaste halvåret.) SÅ JOPPE: ingen god fudge från London sen!
- familje-diskussionsforum-strejk. Det kan bli det svåraste löftet av dem alla. Jag har blivit riktigt beroende av att gotta mig åt hur många korkade åsikter det finns.
- dessutom en lång lista löften som antingen är lite för personliga eller lite för tråkiga (eller båda två) för den här listan.

Det här var inte dagens blogginlägg-med-bild. Det kåmer straxt!