Mitt 2011

Egentligen borde jag nöja mig med det här. En beskrivande bild och möjligast lite svammel. Men det finns så mycket jag vill säga, så jag trashar det hela och snarvlar på.

Vintern


Snö, snö, snö. Och jag älskade det! Det kändes såklart lite osolidariskt. Det fanns människor som slet natt och dag med att röja bort snöälendet och grät tårar av blod över snön som bara föll och föll och föll. Egnahemshusägare skottade snö tills ryggarna kroknade. Bilberoende människor svor ve och förbannelse över dåliga vägar och insnöade bilar. Och själv strosade jag omkring, bortskämd bussåkande höghusboare som jag är, och älskade det. Har ett minne av att jag tjatade på Joppe att vi skulle åka ut till Moisö någon söndag så att jag skulle få skotta snö.
Men vi rår ju inte över vädret - lyckligtvis - så kanske det bara är bra att det fanns någon som njöt av det också. Visst?

Våren


Det som präglade min vår var väl nog mitt politiska uppvaknande. Före det hade jag varit nästan demonstrativt ointresserad av politik, men så kom Timo Soini och hans 38 sannfinländska riksdagsledamöter och jag insåg att nu är det dags också för mig att ta mitt ansvar och börja jobba för tolerans och öppenhet. Jag minns hur jag promenerade hem från Annika mitt under valvakan och fick telefonsamtalet av Joppe om att sannfinländarna just då ledde rösträkningen. Han lät uppgiven och jag skyndade på mina steg. Det här var en tragedi och jag ville inte vara ensam. Ville inte att han skulle vara ensam.
Men nu när jag skriver det här inser jag att mer än ett halvt år har gått och jag har fotfarandet inte gjort nåt. Att jag sitter hemma i min ensamhet och tänker toleranta tankar hjälper knappast nån.

Försommaren


Det kan hända att månaderna som gått förskönat minnet, men i vilket fall som helst ser jag maj och juni 2011 som de skönaste månaderna i mitt liv (hittills). För första gången på mycket länge hade jag en helt tom kalender. Min todo-lista var kort och hade rubriken: "om jag ids". Jag var lyckligt lottad och slapp i stort sett alla graviditetsbesvär som många kvinnor plågas av under de sista månaderna. Jag promenerade, simmade, läste, njöt av solen, hade tid! Vi gjorde utflykter och tog det lugnt. Väntade, men åtminstone jag hade ingen brådska.

Sensommaren och hösten


Kia, Kia, Kia. Underbara unge! Det finns inte en cell i mig som önskar att hon inte skulle finnas. Ändå är min bild av hösten en enda lång räcka av gråa, regniga dagar fyllda av en hopplös osäkerhet och ett enormt självförakt. Det är svårt att få det att gå ihop. Lyckan och deppigheten. Men jag tror, sådär på ett filosofiskt plan, att jag om några år, när tiden förskönat minnet, kommer att tycka att deppigheten var en viktig del av lyckan.
Kia, Kia, Kia. Underbara unge!


Ja, dessutom har vi ju gift oss.

Blåmärken

Det där med en baby som sparkar en i magen var ganska spännande under graviditeten.
Men när barnet befinner sig på utsidan och närmar sig ett halvt års ålder så börjar det redan vara ganska smärtsamt.
Hur jag än lägger Kia i förhållande till mig själv, och hur jag än försöker bygga skyddsvallar av täcken och dynor så lyckas hon alltid på något konstigt sätt förflytta sig och vrida sig så att hon kan ligga och sparka mig och borra in sina sylvassa tånaglar djupt i mitt skinn.
Det blir nog aldrig någon "samsovare" av mig.

Längtan efter äppelmos

Det som gör julen för mig är lugnet, tryggheten och tystnaden (inte med det sagt att det måste vara tyst, men det är skillnad på trevliga, lugna, trygga, bekanta ljud och ständigt stressigt surr).
Dessutom god mat och choklad.

Allt det här finns också hos svärföräldrarna i Vasa, så det har gått hur bra som helst att fira julen där.

Men det är ju så klart också skönt att fira jul med mina egna föräldrar och syskon (speciellt som min syster och jag alternerar i kors och inte på länge har firat jul tillsammans).
Och det finns en sak som jag längtar mig sjuk efter när jag äter julmat någon annanstans än hemma; ÄPPELMOS.

Därför ser jag mycket fram emot extra-julmiddagen hos mina föräldrar ikväll.

Första smakbiten

Idag fick Kia smaka på mat för första gången. Kokt morot i stavar. Det blev nu inte den succ'e jag räknat med, men när jag sedan tänkte efter så kom jag fram till att det bara var idiotiskt av mig att räkna med en succ'e, och att det antagligen gick just precis som det borde.
Kia var inte speciellt intresserad av moroten, utan skulle mycket hellre ha undersökt min smoothie eller Joppes smörgås. Några gånger plockade hon upp en morotsstav och ungefär tre gånger förde hon den till munnen och slickade på den, men så fort hon märkte att den smakade något så slutade hon och slängde staven på golvet.
En miss var kanske att vi gjorde experimentet på förmiddagen, för då brukar hon äta så ofta att det är svårt att hitta en stund då hon inte mera är helmätt efter senaste amning men inte heller redan vrålhungrig igen.

Julen 2011

Årets julkortspyssel:


Årets julklappspapper:

(Det visade sig svårare än jag tänkt mig. Först inser man att man inte vill packa in julklappar i katastrofnyheter eller dödsannonser. Sen märker man att man sitter och letar efter den perfekta artikeln för var och en, och när man hittat den gäller det att passa in den så att det är den som blir överst på paketet. Och sen funderar man om mottagaren alls förstår grejen. Hur länge, till exempel, tycker Joppe att det är lite smågulligt att jag tror att allt som ens lite luktar Österbotten intresserar honom bara för att han råkar vara född i Vasa?)

Årets julbageri:

- Mjuk pepparkaka - god, men kan nog bli bättre. Ska testa ett annat recept nästa gång
- Kolasnittar - enkla och goda
- Finska pinnar - godast efter några dagar
- Chokladsnittar - var ganska skorp-aktiga i början; godast efter några dagar när de mjuknat lite.
- Chokladcookies - godast meda de ännu var lite varma, men helt okej också senare.

Årets firerier:

Vi åkte upp till Vasa på onsdag. Eftersom jag är en människa som alltid gör allt i sista minuten så var det himla skönt, för nu blev sista minuten flera dagar före julafton istället för natten före. Vi bodde hos Joppes föräldrar, och Kia kom direkt överens med både farföräldrar och hundarna.

På torsdag och fredag rände vi kring stan. Jag sökte klänning till festen och så hade vi sedvanlig café-träff med Joppes kompisar.

Julafton var lugn och trevlig. En familjebekant hälsade på med sin rottweiler. Världens häftigaste hund. Stor som ett hus och minst sagt respektingivande. Kia verkade inte riktigt förstå att hela hunden var en enda varelse. Hon verkade bara uppfatta svansen som med jämna mellanrum viftade förbi. Senare på eftermiddagen hälsade vi på Joppes farmor som blev glad över att träffa Kia.

På kvällen åt vi för mycket mat och öppnade julklappar. Kia fick ett paket att kämpa med själv medan jag öppnade resten. Hon verkade riktigt ivrig, också om hon ju nog inte förstod var själva presenten började och pappret slutade. Jag var lite orolig för att hon skulle få jobbigt många julklappar, men tycker att det blev en riktigt passlig mängd, och verkligt fina presenter.

Kia ser alltid rätt så bekymrad ut så fort någon riktar en stor kamera mot henne.

På juldagen åkte vi iväg till Maxmo för att äta jullunch hos Joppes moster med några kusiner och mormor (Joppes alltså) på plats. Joppes mormor är en riktig krut-tant. Och varje gång vi träffas plirar hon misstänksamt på mig och säger "Å itt förstaar tu naa åv va ja säjr?" (Jag måste medge att det finns tillfällen när jag litar på att det fungerar att le och nicka, men för det mesta hänger jag nog med!). Kia tyckte det var galet skoj med så mycket människor, och hon umgicks flitigt med alla. När vi kom därifrån var hon så slut att hon sov i nästan fyra timmar.

På annandagen kom Dagmar och förde med sig önskemålet att folk skulle hållas hemma. Vi följde villigt rådet och stannade inne hela dagen.
Och idag har vi då tillbringat största delen av dagen på väg hemåt.

Det var jätteskönt att hälsa på hos svärföräldrarna några dagar. Det fanns alltid någon som mer än gärna underhöll Kia om vi behövde eller ville göra något annat en stund. Dessutom är det en underbart avslappnad stämning i det där huset. Och så finns det alltid en hund i närheten om man behöver hund-terapi.

Kia är underbart social just nu. Trivs med alla hon träffar och är inte rädd för någon, så det passade extra bra. Nu är jag bara lite rädd för att hon kommer att lära sig att det ska vara så att precis alla tittar på henne precis hela tiden.

Olli och Kia är ganska jämngamla och kommer rätt bra överens när de får umgås oövervakat (vilket de inte får..) Olli slickar Kia i ansiktet och hon drar honom i svansen. Den äldre hunden, Eddi, är inte speciellt intresserad av Kia (eller nedlåter sig åtminstone inte till att visa det) men låter henne godvilligt dra honom i pälsen ändå.

Hemma

Idag har vi susat fram över de österbottniska slätterna, genom de Birkaländska skogarna och längs de gruvligt breda sydfinländska motorvägarna.
Under resan lyssnade vi på den cd-skiva som Kia fått i julklapp på en ABC-station på vägen upp några dagar tidigare. CD-skivan innehöll bland annat låten Apsin kesän ABC och en lång berättelse om apan Apsi som bosatt sig i ett högt torn vid en byggnad som varje dag besöktes av tusentals bilburna människor som stannade där för att äta, tanka bilen, göra uppköp etc. Hmmm... Var det månne någon som försökt baka in lite smygmarknadsföring i julklappen?

Nu har vi installerat oss i vårt kaos-hem och försäkrat oss om att Joppes kajak överlevde gårdagens storm. Kia har somnat (men jag misstänker att hon vaknar kl.21:17 pigg som ett piggsvin).

(jag hade fel, hon vaknade nu)

Brudfrämmor och bestmän

Jag levde i tron att brudfrämmornas och bestmännens funktion var att fungera som moraliskt stöd under vigseln och se till att ingendera av huvudrollsinnehavarna rymmer.
Men nu inser jag att man har dem för att de ska fixa festen.

Sängen

Här i Vasa sover Kia i en resesäng som har någon sorts nät istället för spjälor. Om man drar med naglarna mot det åstadkommer man ett spännande ljud.

rrattrrattrrattattattatt

På nätterna vaknar jag med någon-några timmars mellanrum av det ljudet.

Ljudet ger mig flashbacks från min ljuva ungdom när jag hade en hamster som ägnade nätterna åt att försöka gnaga sönder gallret på buren. (Då bestämde jag mig för att aldrig mer ha ett djur som måste vara inburat. Tänkte inte på att det kan innebära liknande bekymmer att ha barn...)

Här ett "öva-använda-iPaden-foto".

iPad

Jag fick en spännande ny leksak i julklapp. Just nu håller jag på att pina Joppe gråhårig med att (med hans hjälp) försöka lära mig använda den.

Finlands soligaste stad

I Vasa är det alltid fint väder! Den övertygelsen håller jag fast vid, även om det finns dagar, som till exempel idag, då man får använda rätt mycket fantasi för att få det att stämma.

Men det är nog en bra stad! Tidigare i år har den försett mig med en vigselring och idag hittade jag också min klänning här. Enda nackdelen med staden är att den är felsvängd i förhållande till mitt lokalsinne. Väderstrecken följer någo egna lagar här.

Vi ska fira jul i Vasa med svärsläkt och hundar. Vi kom hit i förrgår, och jag måste säga att det känns riktigt overkligt att inte alls julstressa fast det är jul imorgon. I allmänhet består mina nätter före jul av hysterisk pepparkakshusbakning och knäck-kokning.

Dessutom finns här choko!

Mycket eller litet

Jag har inte riktigt hunnit blogga på ett tag. På kvällarna har jag till fullo utnyttjat Kias insomningsproblem till att själv slå rot i sovrummet och på dagarna har det varit kexfabrik och julstress.

Men jag har funderat på en massa saker som jag tänkt att jag ska blogga om.
Det där med julgubben, till exempel. Ska Kia tro på honom? Hittills har jag inte tyckt att det är någon större vits med det, men efter lite studier på Stockmanns leksaksavdelning har jag insett att det kan vara praktist också. Det lilla barnet som i vanliga fall skulle skrika sig blå om att hon måste få varannan sak hon ser kan nu enkelt lugnas ned med ett lugnt konstaterande om att man kan tipsa julgubben. Det hjälper ju inte att tjata på mamma när det är någon annan som hämtar klapparna, liksom.

Men nä. Om inte hennes far har avvikande åsikt så får det bli med jultomten som med gud. Hon får tro om hon tror.

(Jag höll på att skriva "om hon vill", men tro har väl inte så mycket med vilja att göra.)

De där namnen

Jag börjar så småningom pynja på de där julkortena som ska skickas i år. (Ja, jag vet att alla vettiga människor skickade iväg dem igår, men det blev nu inte av..)
Och nu har jag problem med det där med vad vi heter. När heter jag Gunzi och när är jag Gunilla. Och den där karln som jag gift mig med; Joppe? Jocke? Joakim?? (För att inte tala om Jopi, men Jopi-gänget brukar få vara utan julkort, så det är lugnt.)

Det är så många saker som kan gå så fel. Som tur är det knappast någon annan som bryr sig.

Loppistankar

Idag har jag bland annat funderat på om det faktist finns någon som med mindre än två veckor kvar till jul skulle betala 1€ för en scout-julkalender med alla luckor öppnade.

Ifall det finns någon här nu som blev jättebegeistrad och VILL HA så är det bara att styra stegen mot Olars loppis och fynda.

Jag får lite blandade känslor av att gå på loppis. Ofta hittar man ju riktigt bra saker, och det känns ju bra att kunna stå emot lite av den där konsumtionshysterin genom att köpa begagnade grejer, och så försöker jag påminna mig själv om att det som jag tycker är skräp kan vara hur värdefullt som helst för någon annan, och försöker låta bli att alltför mycket irritera mig på riktigt onödigt skräp som till exempel tidigare nämnda använda adventskalender..

Men samtidigt påminner loppisarna mig om hur otroligt mycket onödiga saker det finns. Ett ständigt flöde från fabrik till soptipp, via butiker och folks hem, och ibland då också via loppisar och andra folks hem, men onekligen alltid i slutändan soptippen.

Jag ska aldrig mera köpa något i hela mitt liv!

EDIT: efter syrrans kommentar känner jag mig tvungen att tillägga att adventskalendern alltså var från i år. För en riktigt gammal scout-julkalender kunde jag faktist tänka mig att betala nåt.

Hänt

Den senaste dryga veckan har det hänt en massa skoj.

Förra måndagen var vi på inflyttnings-lillajuls-självständighets-glögg hos Johan och Riikka. Jag åt kopiösa mängder pepparkaka med mögelost. Måste ju kompensera för förra julen då mögelost hörde till det förbjudna området. Kia fick prova sin vinterhalare, men jag tror vi konstaterade att den var för varm för en utfärd som mestadels företas i 20 grader varm bil.

På tisdag stack Joppe iväg på traditionsenlig självständighetspaddling, och trots att jag inte fick paddla själv så kändes det uppfriskande att någon annan fick det. På kvällen åt vi självständighetsmiddag hos Bergers. Kia slocknade på golvet efter bara några minuter självständighetsbal, men vaknade ganska snart för att hålla koll på 1,5 år gamla Eddie.

På fredag var det dags för rådgivning. Kia fick tre vaccinationer (två sprutor och en sliskig vätska som hon skulle svälja). Första gången hon skulle få en spruta (när hon var 3 månader gammal) var jag otroligt nervös, men nu kunde jag redan systemet, så det var lugnt. Kia tyckte såklart inte det var lugnt, utan var ganska arg och ledsen, men sen fick hon mat och glömde alla sina bekymmer på två sekunder. Den här gången kändes inte rådgivningsbesöket helt värdelöst. Det var intressant att se rådgivaren testa olika reflexer. Jag lärde mig en hel del. Mitt BLW-test utföll däremot som förväntat. Rådgivaren tyckte att man inte kan ge plockmat åt ett sex-månaders barn för "de klarar inte ännu av hand-mun-motoriken". Jag ides inte börja käbbla med henne om att det finns ganska många som bevisligen lyckats med det, utan tänkte bara tyst för mig själv att vi får väl se..

På fredag kväll hade vi vinprovning inför bröllopsfesten och hade bjudit in Annika som vinexpert och Rasse som vindrickar-hjälp. Vi raclettade och smakade på viner och åt cheesecake och höll på att spricka. Kia sov sin vanliga halvtimme vid 21-tiden men skulle sen vara med till det bittra slutet.

I förrgår hälsade vi på Anna och Saga i Kilo. Kia fick tugga på alla Sagas gamla baby-leksaker och fick pröva hennes matstol (medan Saga själv hittade på diverse nya sätt att använda en babysitter på). På hemvägen gick vi via en loppis och jag hittade en massa skoj julklappar som jag sedan nästan inte fick med mig hem.

Och nu ska vi så småningom iväg till scoutstationen på scoutglögg. Ska bli kul att träffa kolleger och scoutkompisar. Dessutom lär Lucia dyka upp.

På gång just nu

- Sitta. Kia satt i en matstol för första gången i förrgår när vi hälsade på Anna och Saga. Det gick riktigt bra, också om hon nu inte orkar sitta speciellt länge ännu. På rådgivningen förra veckan kollades hennes "pareringsreflexer" (dvs. att hon kan räta upp sig med handen om hon håller på att falla åt något håll) och hon klarade sig ganska bra framåt och åt sidorna, men inte ännu bakåt. Hon kan alltså inte sitta ännu, och kommer väl inte att kunna det på ett tag, men det är på gång.

- Fräs. Kia gillar att fräsa åt folk. Speciellt åt Joppe. Men det är alltså alldeles vänligt menade fräsningar och hon blir urlycklig när han fräser tillbaka.


- Gnugg. Allt ska in i munnen och gnidas mot tandköttet så att det hörs i hela lägenheten. Jag antar att det så småningom betyder tänder.

- Den där frisyren.. Jag överväger att sluta med hästsvansmodet. Det kanske ändå är trevligare att hon river mig i håret än att hon försöker klösa upp min halspulsåder.

Mera cheesecake

På torsdag bakade jag nåt som jag trodde skulle bli en lite trist cheesecake. En tråkig variant som man bakar bara tills man hittat de bättre recepten.

Men den var helt galet god!

Recept:

Botten:
200g digestivekex (smulade)
75g rumsvarmt margarin

Fyllning:
300g färskost
2 ägg
1 dl socker
3 lime-frukter (pressade; saften + fruktköttet)

Topping:
300g gräddfil
2 tsk vaniljsocker

Sätt ugnen på 175 grader.
Knåda ihop kexsmulet och margarinet. Tryck ut i en form med löstagbar
botten. Grädda i 10 minuter.
Rör ihop ingredienserna till fyllningen. Häll ut över bottnen. Grädda i 15 minuter.
Höj temperaturen till 225. Rör ihop gräddfil och vaniljsocker. Bred ut
över kakan och grädda i ytterligare 5 minuter.
Låt svalna.

Iskylan

De där tankarna som hinner röra sig i ens huvud under sekunderna från det att man sagt:
"Nu tänker jag kolla om hon ännu lever"
till det att man konstaterat att hon gör det.

Huuu..

Sömn-sömn-sömn

Ni vet skräckfilmer. Det finns alltid en scen där hjälten tror sig ha besegrat fienden/vampyren/den sjuhövdade draken och drar en suck av lättnad och börjar förbereda sig för ett underbart liv utan hot och faror, medan den uppmärksamma publiken ser hur det besegrade vidundret försiktigt rör på en klo.. öppnar ett öga.. och så fortsätter kampen.

Nu vill jag ju inte gärna jämföra min underbara dotter med ett blodtörstigt vidunder, men det är onekligen lite samma känsla när man tror att hon äntligen somnat, och sedan i ögonvrån ser henne sakta börja röra på sig.

Jag förstår inte hur så mycket av ens tankar kan kretsa endast och enbart kring ett barns sömn. När somnar hon? När vaknar hon igen? Vad kommer det att innebära för resten av dygnets sömnrytm?

Jag beställde boken Unihiekkaa etsimässä* för en dryg vecka sedan när jag höll på att gå riktigt sönder. Den kom för några dagar sedan, och verkar riktigt bra, men jag insåg att ju större problem med barnets sömn man har, desto svårare är det ju att hitta en stund att läsa boken. Min första tanke var ju att läsa boken på kvällarna efter att Kia somnat, men det går ju inte, eftersom hon vägrar somna innan precis all verksamhet har upphört i lägenheten.

Men jag tror jag ska skära ned på sömn-klagandet. Det kan ännu bli mycket, mycket värre.

*Unihiekkaa etsimässä - Ratkaisuja vauvan ja taaperon unipulmiin. Anna Keski-Rahkonen och Minna Nalbantoglu

Imponerad

Jag träffade en gammal Mattliden-lärare idag. En lärare som troligen sett flera tusen elever komma och gå. En lärare som jag aldrig själv hade, inte ens som vikarie någon timme.

Ändå hälsade hon glatt på mig och visste vad jag hette (i allmänhet när en lärare känner igen mig trots att jag inte varit hennes elev så tror hon att jag är min syster..). Själv var jag tvungen att googla henne när jag kom hem eftersom jag inte kunde komma på vad hon heter.

Julkorten

Jag tycker jättemycket om att få julkort med bilder av avsändarens barn, husdjur eller krukväxter (det sistnämnda har tyvärr inte ännu hänt).

Ett undantag var ändå en jul för några år sedan när jag fick en julhälsning föreställande ett litet litet sovande barn inpackat i 8 lager kläder och nedstoppat i en bilstol, så att det enda man såg var ett par slutna ögon i ett sovande ansikte. Det här skulle knappast ha varit fel alls, men dessutom hade jag aldrig hört talas om barnet i fråga och min enda kontakt med barnets föräldrar var att jag ett halvt år tidigare hade utbytt två jobbrelaterade mejl med barnets far.

Nå, kanske han läst igenom sin kontaktlista, fastnat för namnet Gunilla och tänkt att det säkert är någon avlägsen moster som blir sårad om hon inte får en bild på barnet och skickat iväg ett foto för säkerhets skull.

Kia kommer inte att pryda våra julkort. Jag funderade på saken ett bra tag, men sen löste Joppe enkelt problemet med att konstatera Noup!
Jag knäppte ändå några julkortsbilder.

Flinterapi

Den här tjejen har jag levt utan i nästan 6 timmar idag. Hon har hängt med sin pappa. Själv har jag dragit ned en tomteluva över öronen, klistrat ett enormt leende i ansiktet och gått omkring i Forum och sagt "saakoollapiparkakkuafårdetvaraenpepparkakahyvääjouluagodjul"
i två och en halv timme.

Det finns få saker som fungerar så bra mot dystert humör som att tvinga på sig ett leende och låtsas vara glad. Ganska snabbt blir man det på riktigt.

Scoutinlägget

Idag har jag följt med två mycket olika scout-relaterade diskussioner.

Den ena handlar om kårens julfest och om hur roligt det var med julfester "då när vi var små" och hur viktigt det är att också de scouter som nu är små får en rolig julfest. Den diskussionen gjorde mig på gott humör.*

Den andra handlar om scoutpolitik, pengar och kommunikation (eller snarast bristen på) på riktigt hög nivå, och den diskussionen är rätt så obehaglig. Kanske mest obehagligt att den måste föras över huvudtaget, och att det verkar som om diskussionsparterna inte ens är helt överens om vad det är de diskuterar.

Och jag har funderat på hur otroligt lite de två diskussionerna påverkas av - eller påverkar - varandra, trots att de på något sätt borde ha allt med varandra att göra.

Det är för de där små (och lite större) scouterna som hela rörelsen finns till, och jag tycker det är så otroligt synd att det ska bråkas så mycket om hur kulisserna ska se ut.

Just nu är jag mammaledig från getingboet och kan betrakta det på lite lite avstånd, men surret ger också mig huvudvärk.

* Det enda jag kommer ihåg från julfesterna när jag var liten (bortsett från de luciatåg som jag vägrade delta i för jag hade sådan rampfeber) var någon form av dragqueen-skönhetstävlings-show som ett gäng unga ledare höll. Där ser man vad man minns.

Sovmorgon

Jag insåg att jag klagat mycket på att Kia somnar så sent på kvällarna (igår kändes 23:30 som lyxigt tidigt), men inte med många ord nämnt den andra sidan; att hon sällan vaknar före 9 på morgonen. Idag sov vi till exempel till 9:40.

Jag har funderat på om jag borde börja väcka henne tidigare för att råda bot på problemen i andra ändan av dagen, men de gånger jag försökt hittills så har det inte haft någon som helst effekt. Ibland för att hon ändå somnar sent på kvällen, men ofta för att hon helt enkelt inte vaknar, trots försöken. Två gånger stod jag idag och pratade högljutt med henne och kittlade henne lite snällt, men hon knep envist fast ögonen och sov vidare.

Nå, imorgon blir det väckningsförsök i alla fall. Annars försover vi oss från babyrytmiken.

Förlåt! Det har blivit lite tunnsått med bilder. Jag ska bättra mig!

EC

Jag funderade länge på om jag faktist vill skriva det här inlägget, eftersom det indirekt handlar bara om kacka och det känns liksom bokstavligen inte rumsrent. Men jag insåg att jag gärna vill ha inlägget för framtida bruk, så om vi kommer överens om att jag skriver det i alla fall, och så får ni helt enkelt låta bli att läsa om ni tycker det är äckligt eller bara i största allmänhet ointressant. Jag lovar att nästa inlägg ska handla om något annat.

EC = elimination communication = blöjfri baby = vessahätäviestintä (som vanligt tar finskan poängen för bäst beskrivande term).

EC handlar så att säga om omvänd potträning. Det är inte barnet som ska lära sig att förstå vad en potta är och hur den ska användas, utan det är föräldrarna som ska lära sig att förstå när barnet har behov och då erbjuda honom/henne en potta, eller liknande, att göra behoven i istället för blöjan. De mest inbitna EC-föräldrarna börjar med detta från barnets första levnadsdag och deras barn har i stort sett aldrig blöja, medan många barn nog har blöja helt som vanligt, men föräldrarna strävar efter att så många som möjligt av blöjorna ska vara onödiga. Som bieffekt lär sig ofta barnet vad det handlar om och förtydligar sina signaler.

Fördelen för barnet är ju att han/hon slipper ha våt blöja (och då i vissa fall slipper ha blöja helt och hållet). Fördelen för föräldrarna är att de slipper tvätta tygblöjor och/eller kan spara in en del på engångsblöjorna. Fördelen för både barn och föräldrar är att blöjavvänjningen (den "riktiga" potträningen) ofta sker mycket tidigare och går mer eller mindre av sig själv. (Nackdelen med metoden är att det kräver en hel del jobb och koncentration, kan orsaka stress och dåligt samvete hos såväl föräldrar som barn, och kan bli lite besvärligt när barnet ska ryckas iväg mitt i någon spännande lek, istället för att han/hon skulle få göra sina behov i blöjan i lugn och ro och leka färdigt.)

Jag läste om EC under graviditeten och tyckte det lät lite småroligt och bestämde mig för att testa på det, men inte ta någon som helst stress ifall det inte fungerar.

Jag har ju klagat en hel del på att jag inte kan tyda Kias signaler, och det gäller såklart också det här, så de första månaderna lät jag EC:andet vara helt och hållet. Jag började lite försiktigt för ca två månader sedan när Kia hade haft samma blöja på sig i några timmar och den ändå var helt torr och jag gissade att det betydde att hon skulle behöva kissa ganska snart. Det visade sig att jag hade rätt. Efter det EC:ade jag sporadiskt vid blöjbyten. Ibland fungerar det, ibland inte.

Det ledde ändå ganska snabbt till att hon helt tydligt började förstå vad det är frågan om. Hon verkar inte tycka det har så stor betydelse om hon kissar i wc:n eller i blöjan (eller på skötbordet), men det tycker jag inte heller, så det är hur ok som helst. Och nu har jag så småningom börjat lyckas tyda hennes kacka-signaler, och Kia och jag har med gemensamma krafter den senaste veckan lyckats undvika fyra kacka-blöjor.

Jag får en sådan där underlig euforisk känsla när det lyckas. Självfortroendehöjande upplevelse. Ett tecken på att jag varit borta från arbetslivet och den vanliga vardagen för länge?

Nu väntar jag med spänning på att se hur det fortsätter. Blir vi bättre på det? Kan vi snart glömma allt vad kacka-blöjor heter? Eller kommer vi att ramla tillbaka till läget då jag inte har någon aning om när hon behöver göra vad?
Jag återkommer med rapport, men lovar att inte göra det för ofta.

Banankaka

Jag hittade ett recept på en sockerfri banankaka, som lär ska vara super att ge åt barn om man vill ge dem något gott men inte vill att de ska äta socker. Jag blev inspirerad och har idag testat det.

Bedömning: Om Kia redan skulle äta "riktig" mat så skulle hon få leva på banankaka resten av veckan, för jag skulle helst slippa äta upp den själv.

Men jag tror ändå jag ska baka den igen sen när hon kan äta av den. Kanske hon tycker det är gott.

Recept:

2 ägg
50 g margarin
1 dl mjölk
3 dl mjöl
1,5 dl bakpulver
3 övermogna bananer, mosade

Vispa äggen pösigt. Smält margarinet och blanda i mjölken. Häll mjölk-margarinblandningen i äggskålen och blanda. Rör i mjöl-bakpulverblandningen. Vänd i de mosade bananerna.
Häll i en smord och bröad form och grädda i ugnen 200 grader i ca 25 minuter.

Telefontant

Jag lider inte direkt av telefonskräck, men nog kanske lite telefonobehag. Jag har en mental snooze-knapp för telefonsamtal; tänker "NU borde jag ringa! men äh, jag väntar fem minuter."

Men idag lyckades jag motivera mig själv att ringa igenom halva min telefonbok på ca en halv timme. Moroten var att ifall jag sköt upp ringandet till senare på kvällen så skulle alla jag försökte nå vara på fest och småberusade, och eftersom de alla är över tio år yngre än jag och har varit mina vargungar så tycker de det är så genant att jag kommer på dem med att dricka annat än saft.

Jag besparar dem mer än gärna den plågan, men känner att jag har fått tant-stämpel.

Hon har tår!

Det här inlägget är knappast intressant för någon annan än mig själv. Men det är MIN blogg!

Kia är inne i en period när hon har riktigt svårt att förstå att det är natt och att man ska sova. Igår somnade hon först efter 12. När hon har tänkt somna idag vet ännu ingen.
Jag är ganska trött på det, för nattningsproceduren äter upp mina kvällar ganska totalt, har gjort det i några månader och kommer väl att göra det i några månader till, och också om Joppe brukar avlösa mig nån halv timme här och där så verkar hon vara fast besluten att bara somna medan hon ammas, och det kan han ju inte fixa, så mentalt är jag ganska fast.
Så lätt frustrerad satt jag här och skrev ett långt mejl, när Joppe ropade att jag skulle komma och titta på Kia, så jag släpade mig suckande till sovrummet.

Och där satt en liten liten människa och drog lyckligt i sina fötter och petade på sina tår och tittade upp på mig med en glatt förvånad min som sade "mamma, mamma! titta! jag har tår!"

Jag tycker fortfarande hon skulle kunna ta och somna. Men hon är ganska söt ändå.

Press

Musiklekledarens sätt att säga "Den här sången kommer vi att sjunga på julfesten!" påminner skrämmande mycket om gymnasielärarnas sätt att säga: "Dethär måste ni kunna i studentexamen!"

Fler genusobservationer

- Igår när jag krängde på Kia en ljusröd body och svor lite över att den var så tight över axlarna kom jag ihåg att Joppe klagat om liknande grejer med andra bodyn, och de har alla varit antingen ljusröda eller annars bara "flickiga". Är det här ett rent sammanträffande, eller börjar "flickor-ska-ha-åtsittande-kläder-som-man-kan-vara-söt-i-medan-pojkar-ska-ha-lösa-kläder-som-är-bra-att-härja-med"-hetsen redan när barnet är storlek 56?? Och är orsaken till att Joppe i allmänhet märkt de tighta kläderna mycket före mig den att jag själv är för van vid fenomenet för att märka det?

- När man beställer tygblöjor på nätet kan man i vissa webbshoppar välja om man vill ha blöjorna i flickfärger eller i pojkfärger. På riktigt!?? Barnet skiter i dem! Vem bryr sig? (Fast i och för sig.. ifall det finns ett "plagg" som påverkar barnets könsidentitet så måste det ju helt enkelt vara just blöjorna.)

- Kias babysimutstyrsel är ett par svarta simbyxor med coola ödlor på). Det här har på riktigt inget att göra med "genustänkande" utan handlar mest om att inte tänka alls. Jag deltog i ett infotillfälle om babysim, och alla de simdräkter som förevisades där som exempel på vad barnet kan ha på sig var simbyxor, så det blev så. Det var först när jag på bassängkanten märkte de volangförsedda simdräkterna på några av de små flickorna som jag insåg att det kanske anses vara skillnad.
(Men faktum är att också många av pojkbabyna har simppare, eftersom de egentligen är mer praktiska (inte att sätta på, men att få att hållas på), så det här var egentligen en antigemusobservation.)

Jaha.. så börjas det

När Kia och hennes moster kom tillbaka från sin numera sedvanliga tisdagspromenad hade Kia tappat en strumpa och i vagnens korg låg en tom ölburk.

Och eftersom min syster inte dricker saker med alkohol i så finns det väl bara en förklaring.

Han är en hon

Jag brukar inte tänka så mycket på vad jag sätter på Kia, men eftersom blått och grönt är mina favoritfärger så blir det ganska mycket sånt. Därför händer det ibland att folk tror att Kia är en pojke. Jag blir alltid lite besvärad och vet inte riktigt hur jag ska reagera.
Jag tar inte illa upp vare sig å Kias eller mina egna vägnar. Men det stör mig att de där blå-röda stereotypierna är så djupt rotade i folk att blått alltid signalerar pojke medan rött skriker flicka. Ibland känns det som om det direkt förväntas att man lägger in nån kod i barnets klädsel så att främmande personer direkt ska veta i vilken grupp de ska placera barnet.
Om jag då rättar personen och påpekar att Kia är en hon så verkar det ju som om jag skulle ha tagit illa upp, och det vill jag inte. Om jag å andra sidan låter det vara så har jag missat en chans att rubba boxarna. (De där boxarna som folk ska tänka utanför, alltså.)


Jag skulle illustrera inlägget med en bild där Kia är klädd som en typisk flicka och en annan där hon är klädd som en typisk pojke. Först blev jag lite irriterad på att det ju inte är någon skillnad mellan bilderna. Hon ser ju precis lika mycket ut som sig själv på båda två. Sen insåg jag att det ju faktist var just det som var min poäng, så det blev ju bra i alla fall.

Bra veckoslut

Kia-fri-timme med Joppe, ost-och-vin, två nätter i sträck utan en enda nattmatning, min första cykeltur på över ett år, babysim, pappas 75-årskaffe, is på vattenpölarna att krossa, en hel del choko = bra veckoslut!

Och Joppe och jag kan fortfarande överraska varandra.
G sitter och stirrar frånvarande ut i luften under kvällsamningen.
J: Vad tänker du på?
G: mummelmummel
J: Va?
G: mummelmumfest
J: Va sa du?
G MuHös julfest
J: Ah.. det var kanske inte det första jag skulle ha gissat.

Överlägset bättre folk

Under en promenad idag mötte jag en kille som på långt håll hojtade:

Anteeks, rouva! Saanko häiritä? (Jag minns nu inte om han faktist kallade mig rouva, men eftersom jag skuffade på en barnvagn så är det knappast omöjligt.)

Han behövde pengar och höll ett långt anförande om varför. Under hela hans monolog kämpade jag med mitt ansikte för att inte avslöja min sinnesstämning; lätt road skepsism samt djup fascination.

Grejen är att jag stötte på samma kille för ca ett halvt år sedan och fick höra en mycket liknande historia. Det som imponerade på mig var att de två relativt långa berättelserna var uppbyggda enligt exakt samma upplägg. Är han mycket välrutinerad? Gör han det här varje vecka?

Först har vi inledningen; berättelsen om varför han inte har några pengar.
(Förra gången hade han - måste han i ärlighetens namn medge - supit upp varenda cent under helgen. Denna gång hade han - var han tvungen att erkänna - druckit så mycket att han tappat såväl minnet som plånboken, och med den alla sina kort, så han kom inte åt sina fyrk.)

Sen kommer räddningen, som dock hägrar några dagar i framtiden...
(Förra gången var det en kompis som skulle betala tillbaka ett stort lån, men först om några dagar. Denna gång var det såklart de nya korten som han skulle fixa, men det skulle ju lyckas först nästa vecka.)

... så han måste överleva nu i några dagar. Men han har en plan!
(Förra gången hade han några tomflaskor som han skulle panta. Denna gång var det visst någo bonuspoäng och ett specialerbjudande han spanat in på Prisma.)

.. men den räckte inte hela vägen, så nu var han ännu tvungen att tigga ihop lite pengar så att han skulle överleva.
(Förra gången har jag för mig att han skulle klara sig med 2€. Den här gången hade det stigit till 10€.)

Jag gav honom de 5, 10 och 20 cents mynt som jag hade i plåboken. Högst antagligen behövde han ju pengar, oberoende av hur mycket av hans historia som var uppdiktad och hur mycket som stämde, och jag kände att jag kunde betala honom några slantar för arbetet med att dikta ihop och återge historien.


Överlägset bättre folk, då?

Killen avbröt sig riktigt i början av sin monolog med att hoppfullt fråga: Oothan suomalainen?!
Och jag svarade: Suomenruotsalainen.

Orsaken till förtydligandet var naturligtvis att genast från början ge en förklaring till att min del av diskussionen skulle komma att föras på lite knagglig finska trots att jag just intygat att jag är finländare (för jag utgår ifrån att orsaken till hans fråga var att han ville veta om han talade med någon som skulle förstå vad han hade att säga), men efteråt insåg jag att jag måste ha framstått som ett praktexempel på överlägsen näsan-i-vädret snobb. Nej jag är verkligen ingen vanlig sorglig finne. Jag är minsann finlandssvensk.
Och efter att ha funderat en stund kom jag fram till att exakt samma ordväxling ägde rum senast vi sågs. (Nu, precis som då konstaterade han godvilligt att: Ei haittaa!)

Men jag lovar dyrt och heligt att jag nu genast ska sluta komma med dylika förtydliganden.

Vänligheten

När jag var gravid hände det att folk erbjöd mig sin plats i bussen och hjälpte mig att bära tunga saker. Under mina fyra månader med barnvagn har jag lärt mig att det finns många människor som är villiga att hjälpa till med att hålla upp dörrar. Ibland får jag till och med gå före i kön i butiken.

Trots all denna vänlighet så var jag inte helt beredd på dagens "telefonvänlighet". Det var jag som ringde. När jag presenterat mig lät det så här i andra ändan linjen:
- Jaså det är du! Vad trevligt att du ringde! Hördu, ska vi göra så att vi lägger på och så ringer jag upp dig. Så behöver du inte betala samtalet, Ja, när du nu är mammaledig och så...

Jag blev ganska förvånad, lite-lite road och en smula rörd.

(Sen är det ju en helt annan sak att hon aldrig ringde tillbaka.)

Friheten

Idag lämnade vi Kia hos mina föräldrar och drog iväg till Iso Omena på hamburgare. Det är första gången som hon barnvaktas sådär på riktigt. Jag hade telefonen bredvid mig hela tiden för att säkert inte missa om den ringde, men jag klarade av att inte ringa och checka hur det gick. Inte ens när vi förlängde vår utflykt med en tur via butiken.

Det kändes konstigt lössläppt och fnissigt att vara någonstans med Joppe utan Kia. Jag tror jag degraderade mig själv från ansvarskännande och stressad småbarnsförälder till avslappnad typ på några minuter.

Men det var ju också himla kul att se henne igen när vi kom tillbaka.

(Vi var alltså borta säkert en hel timme..)

Osammanhängande hum-flum om vår vardag

- Jag försöker lära mig att Kia inte alltid sovit färdigt bara för att hon råkar vakna lite. Hon kan ligga och prata med en en stund och sedan demonstrativt vända bort huvudet och somna om. Ifall jag alltså inte före det - trögfattad som jag är - laddat upp med leksaker och försökt tvinga henne att bli underhållen.

- Kia håller på och lär sig skratta. Just nu är det glada skrik som gäller. Såna kan man bland annat få när man kommer och tar upp henne ur sängen på morgnarna eller när man sjunger nån lämpligt skuttig sång.

- Babyrytmik har vi nu gått på i drygt två månader. De första gångerna blev vi tvugna att gå ut efter 10 minuter eftersom Kia blev olycklig och rädd för alla konstiga ljud och allt ståhej, men nuförtiden tycker hon det är hur kul som helst. Hon ligger och stirrar som förhäxad på gitarren, ser hur lycklig ut som helst när det sjungs tå-ramsor och verkar så småningom förstå att de där andra smurfarna i gänget också är människor. Ibland sjunger vi sjungeligung-sången som går ut på att två mammor tillsammans gungar den ena mammans barn på en filt. Den främmande mamman ska stå i huvudändan, och varje gång jag står där blir jag helt säker på att jag kommer att tappa greppet om filten och det söta barnet som ligger där kommer att störta i golvet med huvudet före.

- Läser man för Kia blir hon i allmänhet lugn och tydligt intresserad. Men tjejen är tyvärr inte dum. Jag har försökt läsa tidningen för henne ibland för att sådär obemärkt lyckas läsa den själv, men då brukar hon inse att jag försöker lura henne. Det ska låta roligt, helst ha en rytm och rimma. Jag ska mejla Hbl och fråga om de skulle idas börja skriva sina nyheter på vers.

ToDo-listan

Det finns en del grejer som jag nu skjutit upp så länge att jag riktigt skäms. Jag tänkte att om jag listar dem i bloggen så kanske jag så småningom får någon av dem gjorda. Dels kanske jag känner av omgivningens press när alla mina två bloggläsare vet att jag har saker att fixa, men framför allt så är jag ju inne här varje dag och blir kanske oftare påmind om dem.

1. Fixa bankkonto åt Kia
2. Kolla upp de där sjuttons KELA-föräldraledighets-grejerna
3. Festbudget
4. ... och festen i största allmänhet, när jag tänker efter.

Skön onsdagförmiddag

Idag tog vi en maratontupplur på förmiddagen för att kompensera för gårdagens sena läggning. Kia gjorde några försök att avsluta tuppluren, men jag låg envist kvar och knep ihop ögonen, och ganska många gånger fungerade det; hon fick tråkigt och somnade om.

Sen åt jag borstj-soppa till lunch för andra dagen i rad och konstaterade lite dystert att den soppa som finns i kylskåpet kommer att räcka ända till fredag och att jag i frysen har soppa för ca 8 luncher till. Varenda gång jag fixar ihop större mängder av nån maträtt hinner jag tröttna på den innan den ens kokat färdigt. Inte så lyckad planering. (Eller så går det som när jag skulle testa på nässlor förra våren och bakade en nässel-feta-paj. Sen drabbades jag av djup nässelskepsism och det tog flera dagar innan jag vågade smaka på den. Den var ju helt galet god, men jag hann ju inte äta ens hälften innan den blev BästFöre.)

Nu sover Kia här bredvid mig och jag tror jag ska försöka pillra kläder på henne och gå till butiken innan hon hinner bli katastrofalt vaken.

Vaken baby

Riktigt trött mamma.

Kias favoritmänniska

Kias favoritmänniska i hela världen är den där trevliga typen som hon möter i tamburen, i badrummet, i hissen.. Spegel-Kia! Spegel-Kia har fått några av Kias hjärtligaste leenden och en hel del totalt nya glada ljud. Och så flirtar de hejdlöst med varandra varje gång de ses. (Utom om någon av dem är på dåligt humör, för då skriker de argt åt varandra en stund istället, tills jag och Spegel-Kias mamma skiljer dem åt.)

Längtan

Morgondimma, frost i gräset, lite skranglig träbrygga, spegelblankt vatten, alldeles tyst, barfota tramp, tyst och stilla plaskande, åtta simtag.

Jag vill simma! Nu! Innan det blir sådär vidrigt vinterbadar-kallt! (Fast det är också skönt såklart, men det hinner man med senare.)

På tal om ingenting

Läste ni tidningen idag? (med "tidningen" menar jag, inskränkt som jag är, Hbl)

"Vi kanske hade en sådan läkare tidigare, men den personen slutade i oktober. Men det vill jag inte att ska stå i tidningen, säger överläkaren."

Jag blev litelite upprörd. Jag bestämde mig för att aldrig uppnå en så hög position i samhället att jag blir tvungen att uttala mig i offentligheten (en blogg är offentligheten bara om offentligeheten bryr sig om att läsa den), för jag skulle garanterat, gång på gång, gå i den där fällan; naivt lita på att folk - också journalister - är snälla och vänliga och gör som man ber dem.
(Så dit for den toppkarriär som jag så planerat. Muahahhaha.)

I och för sig ska man väl vara tacksam för att framför allt just journalister inte är så snälla och medgörliga.

Cheesecake-rapport

Alltså den där cheesecaken! Den blev alldeles ohemult god! Chokladcookies i bottnet och helt galet mycket smältost. (Receptet finns här: http://www.cheesecake.nu/lime-choklad) Definitivt high-carb-high-fat. Och spillran som vi räddade från kaoset visade sig vara ganska stor, och jag åt upp största delen av den själv (Joppe var ju på jobb på fredag, och jag lyckades intala mig själv att det är ok att äta cheesecake till morgonmål, lunch-efterrätt och mellanmål).
Nu ska jag försöka ha en cheesecakefri vecka, och ska också låta bli att blogga om det.

Detta har hänt - del 3

Den första tiden med Kia var såklart omtumlande, men det som kanske var konstigast var att en massa saker inte alls kändes så konstiga som jag hade trott. Jag har ingen särdeles stark ödestro, men med Kia kändes det faktist redan från början som att det var m-e-n-i-n-g-e-n. Det kändes alldeles självklart att hon fanns och att hon var vårt barn. Jag behövde inte gå omkring och fundera på om jag kände mig som en mamma eller inte, för Kia gjorde saken alldeles klar för mig. Jag var inte heller så trött som jag hade trott att jag skulle vara, fast jag väl inte sov mer än 8-9 timmar under den första veckan. Hormoner antar jag.

Ungefär det första vi sade när vi kom till Jorv var att vi gärna ville ha ett familjerum, men de hade visst rusning just då, för första natten var Joppe tvungen att åka hem. Jag kände mig ganska ensam och osäker och låg och räknade timmarna tills det skulle bli morgon och han skulle komma tillbaka. På morgonnatten stack en sköterska sig in och sade att Kia är för gul och att det ska tas blodprov på henne. Sen gick hon, och där blev jag och funderade vad tusan det betydde. Var det allvarligt? Skulle hon dö?? Nå, det var ju inte så allvarligt men innebar att hennes hälar användes som nåldyna under hela Jorv-vistelsen. Hon brydde sig inte så mycket, för hon fick en sockerlösning vid varje stick och den gillade hon. (Gulheten beror på att levern inte ännu fungerar som den ska och något ämne som jag aldrig minns namnet på blir kvar i blodet istället för att tas upp av levern. Det kan vara illa om det får pågå för länge, men försvinner ofta av sig själv och är ganska lätt att behandla om det inte gör det.)

Kia gick ner lite för mycket i vikt, så vi matade henne med ersättning ur liten medicinmugg med två timmars mellanrum.

När kvinnan som jag delade rum med åkte hem med sin son byggdes vårt rum om till ett familjerum och sen fick Joppe stanna och det blev mycket roligare att bo på sjukhus. Det var ganska skönt att vara på ett ställe där det var fullkomligt okej att se ut och känna sig som en zombie. Kia var 3 dagar gammal när vi fick åka därifrån, och det kändes också ganska skönt att komma hem.

Sen rullade dagarna och veckorna på. Joppe var hemma de första fyra veckorna och det var otroligt skönt. Vi åkte ut till Moisö en hel del, träffade kompisar och chillade hemma. Under sina fyra första månader har Kia bland annat hunnit med två bröllop (+ en "bara-vigsel"), en polttare, Hanko Sea Kayak Gathering, en tur till Vasa, babyrytmik, babysim samt besök på både Scoutstationen och Winellska skolan.

Kia har också hunnit sova sig igenom några scoutmöten och har fått en superfin kossa!

Cheesecake - försök nr.1

Första cheesecake-försöket resulterade i cheesecake över hela köket och brännskadad fot. Klåp-Gunzi!

Men en liten spillra cheesecake lyckades vi rädda och den svalnar nu på balkongen. Hoppas den ens är god.

Morr.

Fyra månader

Så blev hon fyra månader i alla fall. Det hade jag aldrig trott. Nu menar jag ju inte att jag gått omkring och trott att vi skulle ta livet av henne före det, men jag kunde liksom inte tänka längre än tre månader framåt när hon föddes, och blev liksom kvar där. Tills idag alltså, när jag insåg att det börjar vara dags att skifta om tidsperspektivet lite.





Efter att ha tittat igenom bilderna 8 gånger måste jag medge att jag ser att hon blivit lite äldre sedan hon föddes.

Rådgivningstankar

Vi var ju då alltså på rådgivning igår. Det gick enligt standardprotokoll: Hur går det? Hur har Kia mått? Hur har du mått? Vägning. Mätning. Är det något du undrar? Nästa besök är om en månad, ha det bra tills dess!

Och jag svarade enligt standard modell: Helt ok. Hon har mått jättebra! Jovisst, nog klarar jag mig. - . - . Nej, inte kan jag komma på nåt just nu. Tack och hej!

Nu medger jag att jag ur beskrivningen lämnade bort en broschyr jag fick om att introducera riktig mat, samt läkarbesöket (som är en upprepning av frågorna + lite koll på att vissa kroppsdelar sitter där de ska och fungerar som det är meningen).

Jag tycker absolut att det är bra att rådgivningen finns och att man med jämna mellanrum får kolla upp att allt är som det ska (och att man får hjälp om det inte är det), men jag tror att det borde gå att få ut mer av rådgivningen än vad vi hittills fått.
Mycket är säkert vårt eget fel. Man borde antagligen fråga mer, tala mer och berätta mer. Att jag - som är helt galet osäker på vad jag ska göra och hur det ska vara - aldrig hittar på något att fråga om är ju bara dumt, och också om jag säkert inte mår sämre än vilken annan förälder som helst så skulle det knappast vara helt onödigt om jag ens någon gång skulle prata om de dagar då det känns riktigt bottenjobbigt att vara mamma.

På väg hem från rådgivningen funderade jag på varför det känns så svårt att fråga och fundera och kom på en del självklara orsaker, som att bara ca varannat besök går till vår "egen" rådgivningstant (det får heta tant här.. jag har ännu inte stött på eller ens hört talas om någon manlig sådan) så det känns som om ingen riktigt har koll på oss.

Men så märkte jag också att jag har ganska djupt rotade fördomar mot rådgivningstanter. Jag tänker mig att de följer nedplitade rekommendationer, och att allt som inte nämns i de rekommendationerna är grejer som de inte ens får diskutera, och att det därför egentligen är ganska onödigt att tala med dem alls, eftersom rekommendationer går att läsa på nätet.
Till exempel går vi just nu och funderar ganska mycket på BLW-metoden (baby-led-weaning, d.v.s. hoppa över purestadiet och låta barnet äta fast föda från början), men trots att vi på besöket berörde ämnet mat så kom jag mig inte för att diskutera mina tankar, för jag misstänkte att rådgivningstanter måste följa de rekommendationer som råder just nu, och de rekommendationerna säger: "Pure-mat!"

Kanske jag ska ge dem en chans och nästa gång testa om det går att prata med dem.


En lite kul grej var att jag fick rådet att testa oljebehandla Kias hårbotten för att få bort mjölkskorven "så att hennes hår börjar växa lite bättre".


(Imorgon-fyra-månader-gamla-Kia väger 6,2 kg och är 62(komma sju, muahahaha)cm lång*)

* Mätningen av små barn går alltså till så att de läggs på ett "måttbräde". Föräldern håller huvudet på plats och rådgivningstanten drar ut foten tills hon uppskattar att benet är rakt och så läser hon av måttet. Det här är gruvligt inexakt och beror ju helt på hur hårt föräldern vågar hålla i huvudet och hur hårt rådgivningstanten vågar dra i foten. Därför tycker jag det är lite gulligt varje gång de ger sig på att ange längden med millimeters noggrannhet.

Precis vad jag behövde!

Joppe kom hem, stoppade in Kia i barnvagnen och tog med henne på promenad till Gigantti för att shoppa tangentbord. Jag funderade en stund på att gå med, men konstaterade att jag efter förmiddagspromenad med syrran (ca 5km) och eftermiddagspromenad till rådgivningen (också ca 5 km) har min promenadkvot fylld för idag, så jag blev hemma. Ensam.

Och det är så skönt!

Mängder av de där sakerna som jag tittat på i flera veckor och tänkt att man borde fixa, de är nu fixade! Och jag har hunnit riva morot till middagen! I lugn och ro!

Visst, allt det här är sådant som Joppe skulle ha kunnat göra när som helst, men det finns en charm i att få göra dem själv.

Jag är en mycket bättre människa nu! Eller åtminstone en gladare människa.

Flyttdrömmar

Jag drömmer om att packa in min lilla familj och alla våra saker i en flyttbil och köra iväg med den till ett större hem.

Vi har kommit till stadiet då en alltför stor del av bostadsytan blivit förvaringsutrymme för saker som helt enkelt inte ryms på något vettigt ställe. Det leder till ännu färre vettiga ställen att förvara saker på. Lådor, korgar och högar som tidigare staplades upp längs väggarna avancerar nu långsamt allt längre in mot rummens mitt, eftersom väggarna redan är upptagna.

Snart är vårt hem inget annat än smala gångar mellan jättelika högar och staplar. Som säng får vi lov att använda en madrass som läggs ut ovanpå högarna till natten, och sen gäller det bara att komma ihåg i vilken av lådorna vi satte Kia.

Göra sig av med en del av sakerna?? Nej men det går nog inte!

"Alla mammor lär sig"

Så sa rådgivningstanten åt mig när jag var en en-och-en-halv vecka gammal mamma och oroade mig för att jag inte kunde tyda Kias signaler och inte visste om hon grät för att hon var hungrig och ville ha mat eller om hon grät för att hon uttryckligen INTE var hungrig och önskade att jag skulle sluta truga mat åt henne hela tiden. "ALLA mammor lär sig!"

Jag har haft sån ångest över de orden, för inte har jag ju lärt mig. Är du hungrig Kia? Vill du ha mat? eller är du trött? eller har du ont någonstans?? JAG VET INTE!
Min tröst är att Kia för eller senare kommer att lära sig prata, och sen kanske det blir aningen lättare att förstå? Sen kanske jag också lär mig.

Ge mig KAKA!

Vi ska ju ordna en lite större fest här om ett tag och den fråga som engagerar mig överlägset mest är hurudan kaka vi ska bjuda på. (Vad jag ska ha på mig skulle vara nummer 1, men det ger mig så mycket ångest att jag valt att ignorera det tills vidare och koncentrera mig på kakorna istället). Så nu har jag surfat omkring på en massa kakbloggar och blivit himla sugen på kaka (frågan om festkakan har inte just klarnat, dock). Har bokmärkt tre cheesecakerecept, två cupcake-recept och ett muffinsrecept och undrar nu när tusan jag ska hinna baka dem. Och hur mycket cheesecake månne Joppe kan äta innan det kommer ut genom öronen på honom?

Detta har hänt - del 2

Varning: Inlägget är långt och innehåller en förlossningsberättelse.

Den 30.6 skulle Kia födas. Att hon inte gjorde det förvånade mig inte det minsta, så jag tog det ganska lugnt och lät bli att klättra på väggarna, åtminstone tills jag insåg att Joppes ledighet krympte dag för dag och att han dessutom blir lite odräglig av att måsta vänta.

Så småningom började jag ha lite värkar som kom och försvann och kom igen. På lördag 9.7 klockade jag värkar från 8 på morgonen och höll på att bli lite tokig när det närmade sig kväll utan förändringar åt något som helst håll. Men så småningom började jag avverka smärtlindringsknep i allt snabbare takt och nåt tag vid 2-tiden på natten var jag tvungen att stiga upp och dansa en absurd höftvickardans med ca 4 minuters mellanrum. När vattnet gick tyckte jag att vi kunde fira det med att åka in till Jorv.

Efter en snabb rutinundersökning satt jag mig i bassängen och blev kvar där i nästan 3 timmar. Folk är ju olika och alla smärtlindringsformer passar inte alla, men detta var definitivt min grej (första timmen åtminstone, mot slutet hade bassängen nog ingen effekt mera).
En främmande kvinna stack sig in och meddelade att vår "egen" barnmorska var upptagen på annat håll, så hon skulle ta över ett tag. Hon skyfflade iväg mig till ett rum för undersökning igen, och där promenerade barnmorska nr. 3 in och upprepade samma sak som barnmorska nr. 2 just sagt.
Barnmorska nr. 3 erbjöd mig epidural och jag flämtade ett tacksamt "jo, gärna". Jag ångrar inte epiduralen, men måste nog i efterhand konstatera att den antagligen var nattens mest obehagliga upplevelse. Brännande hettan i kombination med isande kyla och sammandragningar som inte hade artigheten att hålla sig borta under tiden, men framför allt ordern om att jag under inga som helst omständigheter fick röra på mig medan jag fick den. Jag vet inte vad som skulle hända om man skulle råka hoppa till, men just därför var jag minst sagt lite orolig. Men jag klarade mig igenom det också och fick det lugnare ett tag.
Barnmorska nr. 3 meddelade att hennes pass skulle ta slut och en stund senare promenerade barnmorska nr. 4 in. Efter ett tag föreslog hon att jag kunde ta och försöka krysta lite, och i någon timme höll jag sedan på med det utan att egentligen förstå om jag gjorde det för att klämma ut ett barn, eller om vi bara höll på med en liten lätt intro-övning. Barnmorska nr.4 ansåg tydligen ändå att det var det där barnutklämmandet som var viktigt och började visst bli lite orolig över att resultatet lät vänta på sig. Hon tillkallade barnmorska nr. 5 och där stod de sen och utbytte lite bekymrade blickar ibland och muttrade nåt om att de inte alls tyckte om siffrorna på skärmen. Man skulle ju ha kunnat bli lite orolig, men jag orkade faktist inte just då.
Barnmorskorna nr.4 och 5 tillkallade en sugkoppsförsedd läkare och sen gick det snabbt. En bekant beskrev känslan som "flop-flop-flop" (med tillhörande handrörelser).

Jag skrattade, jag grät. Vi hade fått ett barn! VI! hade fått ETT BARN! (Jag insåg först just precis då att jag undermedvetet fortfarande hade tvivlat på att det faktist fanns ett sånt i min mage.)

Kia föddes 10.7 vid 9-tiden, ca 6 timmar efter att vi hade kommit in på Jorv.


Skulle någon på förhand ha upplyst mig om att jag skulle måsta byta barnmorska tre gånger, och att precis varenda en av dem skulle inleda bekantskapen med att beklaga att hon inte talar svenska, så skulle jag ha varit ganska olycklig och nervös, men det var sist och slutligen inget problem. Insåg att det ju faktist är man själv som föder barnet, inte barnmorskan, så det var liksom inte så viktigt, och så var det bara bra att få öva sin finska under lite udda omständigheter.

Strålande service - eller - Långsamma kassan, del 2

Oj, jag blev så glad idag! Stod och köade till kassan i butiken. Ett äldre par som var några steg före mig i kön hade glömt kvar en citron på bandet. När kassakillen märkte det såg han sig vilt omkring och viftade och gestikulerade och ojade sig över deras citron. De syntes ännu genom butiksfönstret; var på väg över gatan en bit bort. Han grabbade tag i citronen, hojtade ett beklagande Anteeksi åt kön och rusade ut på Olars gator för att hinna ifatt dem.

Jag hoppas det inte fanns nån stressad surpuppa i kön som tänker klaga. (Säger jag, mycket medveten om att jag är en ärkesurpuppa när jag är stressad.)

Jämställdhetsinlägget

Trots all strävan efter jämställdhet lever vi fortfarande i ett samhälle där mamman anses vara en lite bättre, lite viktigare och lite riktigare förälder än pappan. Det tycker jag att är alldeles fruktansvärt fel!

Faktist gör det mig så beklämd att jag kom av mig och inte sen heller ids skämta bort det med att tjata om hur diskriminerande det är att det är mitt namn - inte Joppes - som står på precis all onödig blöj-, bokklubbs- och leksaksreklam som ramlar in genom postluckan.

Äsch då.

Fredagsmys??!

Jag måste erkänna en annan av mina laster (utöver den där primtalssysslan):

Ibland när jag har extra tid går jag in på Familjeliv.se och vältrar mig i de absurda diskussionerna.

I en tråd om barns limonad/saft/juice-drickande hittar jag förälder efter förälder som berättar om hur de "lyxar till det" lite under "fredagsmyset", och jag tänker att den dag jag börjar använda ord som fredagsmys så då är det kört (ännu mer kört än nu alltså). Finns det nån gull-motsvarighet till ordet prutthurtig? Pruttgullig?? Fredagsmys kan vara det pruttgulligaste ord som finns.

Här har ni en pruttgullig bild på Kia.


Och nån dag måste jag nog säkert blogga om det där med att ha alldeles för mycket tid samtidigt som man inte hinner med någonting. För att liksom förklara mig.

Politiskt inkorrekt inlägg om att vara hemma

För ett tag sedan konstaterade Joppe och jag att världens bästa idé skulle vara att vi skulle turas om att gå på jobb/stanna hemma. Varannan dag si, och varannan dag så. Det var mest ett sådant där utopistiskt fantasiförslag, men nu sitter jag här och drömmer om det igen. (Paragrafmässigt är det väl möjligt, men åtminstone nu är det nog inte det i praktiken.)

Det är ju inte så kul att stiga upp tidigt varje morgon, fem dagar i veckan och åka iväg på ett jobb som man i och för sig trivs med, men som ändå innebär stress, plikter och många timmar borta hemifrån - medan ens underbara lilla dotter växer, utvecklas och lär sig saker, upptäcker världen, ler och babblar och vänder sig runt gång-på-gång-på-gång, bara för att hon kan.

Men samtidigt är det ganska tungt att nedspydd och ofräsch sitta på golvet och för brinnkära livet sleva i sig sin redan försenade lunch (mikromat igen, eftersom allt annat tar för länge att göra) medan barnet ligger bredvid och gallskriker och vill ha mat/ren blöja/underhållning. Man känner sig hopplöst ensam och stressad, trots att man har eoner av tid och sällskapet består av världens mest fascinerande person.
Jag längtar efter att diskutera med vuxna människor, jag längtar efter att igen få sköta uppdrag som jag vet att jag är relativt bra på, och jag längtar efter att få koncentrera mig helhjärtat på ett projekt.

Jag vill vara hemma mycket, men jag vill jobba också! Jag vill att Joppe ska få vara hemma mera!

Jag vill nu inte direkt klaga, för inbakat i ovanstående - och framförallt i bakgrunden - finns SÅ många saker att vara lycklig och tacksam över att det är nästan hisnande. Men ni vet; man ska också vara tacksam över att man är frisk och kry och har två ben och fötter att gå med, men visst svär man några tysta svordomar ändå när man drämmer in lilltån i bordsbenet.

Den bästa åldern

Vi gick till Iso Omena idag för att inhandla en del nödvändigheter, några onödigheter och en hel massa saker i kategorier där någonstans emellan.

Jag konstaterade att Kia är ett helt utmärkt shoppingsällskap just nu. Hon är nöjd i vagnen hur länge som helst bara vagnhuvan är nedfälld så hon ser nåt och vagnbiet är inom räckhåll så hon har nåt att peta på. När vi tog en tur via leksaksavdelningen (i varje butik som hade en sådan) så tittade hon bara trött på mig och gnydde lite och tyckte det var tråkigt, och när jag råkade köpa en glass åt mig så log hon som om hon tyckte att det är helt underbart att jag äter glass.

När vi shoppat klart träffade vi Kias mormor och promenerade hem tillsammans med henne. Mormor presenterade Kia för en av Olars ärketanter (in a good way) och Kia hade förstånd att vakna och le ljuvt.

Och jag har märkt att jag äntligen slutat gå omkring och hela tiden önska att Kia skulle vara lite äldre. Nu är hon i världens bästa ålder (och jag litar såklart på att "världens bästa ålder" kommer att bli äldre i samma takt som hon). Så nu tänker jag inte mera slå folk (allt för hårt åtminstone) som påstår att jag ska "njuta av spädbarnstiden, den är så kort".

P.s. Joppe var lite upprörd över att jag uppdaterade bloggen typ åtta gånger om dagen hela förra veckan, men ändå inte bloggade om den ultrahäftiga nyheten att Kia igår vände sig från rygg till mage två gånger!

Smart kid

Kia kommer att kunna använda en sån här före mig.

Mera dregel

Jag märker att jag skriver en hel del om dregel just nu, och då kunde det ju tänkas vara viktigt att veta hur det stavas; med e eller ä? med ett g eller två?

Jag googlade lite men blev inte klokare. Lite lustigt tycker jag dock att det är att frågan tydligen engagerar. Jag hittade en diskussionstråd om saken på Familjeliv.se.

Har du nåt leg, ditt fula drägg,
kom hit tillbaks när du fått skägg.

Bokmässan

Vi stack oss in på bokmässan idag. Det var första gången både för Kia och mig. Kia stortrivdes! Hon var pigg och vaken hela tiden. Hon trivdes helt tydligt med alla människor och allt håll-i-gång; sträckte ut armen för att hälsa på folk som gick förbi och var helt tydligt lite förundrad över att inte alla stannade och pratade med henne. När hon var förvisad till vagnen låg hon och drog i vagn-biet, helt tydligt nöjd över att äntligen ha lyckats fånga det efter att bara ha sett det sväva där i vagntaket i några månader.


Själv vet jag inte riktigt. Jag avskyr folkmassor. Fick nästan lite panik i början. Sen lugnade jag ned mig och var bara allmänt frustrerad på alla människor som var ivägen och på alla människor som vi och vår vagn var ivägen för. Men böcker är ju bäst, och i den "finlandssvenska knuten" stötte man ju på en hel del bekant folk (vilket inte alltid behöver vara positivt, men var det denna gång). Så på det hela taget var det nog mera plus än minus i alla fall, och jag tror nog jag kan tänka mig att gå på bokmässa igen. Dessutom skulle det säkert ha funnits en hel del intressanta presentationer/intervjuer/diskussioner, men vi hittade inte riktigt nåt spännande medan vi var där. (Förutom Don Rosa som satt och signerade böcker vid ett bord, inramad av kön som var så lång att den bet sig själv i svansen.)

Men på väg därifrån stack vi oss in i skötrummet (för amning, blöjbyte och bodybyte, eftersom Kia har drägel- och kräk-dag på gång och var rätt så fuktig) och efter det var både Kia och jag sura och griniga (Joppe väntade på utsidan, så han klarade sig bättre). Att få egna barn ökar kanske ens förståelse för skrik och kaos, men mindre nervpåfrestande är det nog ändå inte.



Dagensk skörd:
- Boken Utan som jag ska ta och läsa så fort jag hinner. Tror den kan vara hälsosam att ha läst.
- Bella Barkborres skogsbok. Hittade en massa bekanta i listan på skyldiga till boken, och konstaterade att det är en super bok att antingen ge åt nån som är i lämplig ålder, eller kanske ännu hellre spara tills Kia kan börja intressera sig. Med skogsboken följde boken om Rurik Räka. Någon som missat att jag har R-fel? Lulik Läka, Lulik Läka, Lulik Läka. Nej fy bubblan.
- En vattenflaska för 2,70€. Det är liksom ganska mycket det.
- En cool påse som följde med Utan och som sen fick tjäna som handväska resten av dagen.

Har ni tänkt på - på tal om ingenting - att det imorgon kommer att vara en timme mörkare på kvällen.

Mammor

Jag är 31 år gammal, men fortfarande är min första impuls när något händer och jag behöver hjälp eller råd; Ring mamma!

Nu vet jag ju att mamma inte kan och vet allt och att det ibland kanske är bättre att ringa någon annanstans. Till exempel när det gäller sjukdomsfall och liknande. Leder till impuls nr.2; Ring Joppes mamma!

Senast det här var aktuellt var klockan halv fem på morgonen och jag lyckades kväsa båda impulserna och ringde istället allmänna hälsovårdsnumret. Hjälpen jag fick där var inte lika bra som den jag skulle ha fått av svärmor, men jag tror ändå att det, med tanke på klockslaget, var bättre så.

Tanken att Kia kanske också kommer att lita lika fullt och fast på min möjlighet att hjälpa henne (kanske inte mera när hon är 31, men säkert när hon är typ 7) skrämmer mig ganska mycket. Jag vet ju ingenting om någonting! Finns det nån kurs man kan gå? Såhär blir du en allvetande mamma.
Men kanske hon är tillräckligt förståndig för att istället sätta den tilltron till sin pappa.

I och för sig är hon ett barn av 2000-talet. Hennes första impuls när hon behöver råd eller hjälp kommer i alla sammanhang att vara; Googla.

På gång just nu

..i Kias liv.

Dregel. Det är inte bara det att hon dreglar. Det är det att hon tycker det är galet skoj. Dregelbubblor, spott och ljudliga smackanden. Det är härligt att se att hon är medveten om ljuden hon gör och att hon vet hur hon ska åstadkomma dem, men detta är ju nog en konst jag hoppas att hon också så småningom kommer att lära sig att låta bli att utöva.

Snurrrr. Hon har två gånger rullat över från mage till rygg, och har klarat alla delmomenten i att rulla från rygg till mage, men har inte fått ihop helheten ännu. Hon lever i ständig frustration över att inte få det att lyckas, och jag lever i ständig nervositet för att sen titta åt andra hållet när hon gör det.

Babbel. Hon verkar "prata" mera för varje dag som går. Mest är det ju såklart ääään och guuun. Just nu har hon en period på gång när hon övar på missnöjda ljud. Eller så är hon bara missnöjd helt enkelt.. Det är ju också en möjlighet.

Smaka. Precis som alla andra små människor bekantar hon sig med saker genom att smaka på dem. Hon är ännu i det skedet att hon ofta tar i saken med ena handen och för den andra handen till munnen och smakar på den, men det tar sig.

Här lite blandade bilder:

Vi har inte alltid matchande kläder.

Kia upplevde vår Noux-utflykt ungefär såhär: hemma - sätts i en bilstol - sover - vaknar på en parkeringsplats och lyfts över i en bärsele - sover - vaknar på samma parkeringsplatsen och lyfts tillbaka i bilstolen - sover - hemma.


omnomnom

23:10

Våra nattningsrutiner ser ut såhär:
1. Ca kl.20 inleds kvällstvätt, blöjbyte och pyamas-påsättning (J sköter).
2. Efter det börjar jag amma.
3. Allt mellan tio minuter och fyra timmar senare somnar Kia. (Fast tar det bara 10 minuter är det i allmänhet frågan om en kort tupplur.)

Under dessa i allmänhet flera timmar får jag vara smått kreativ för att hitta på tidsfördriv. Favoritsysselsättningen för tillfället är att spjälka upp klockslagen i primtal (alltså typ 21:06 blir 2 x 3 x 3 x 3 x 3 x 13). Jag kan meddela att mina favoritklockslag är 20:48 (2 x 2 x 2 x 2 x 2 x 2 x 2 x 2 x 2 x 2 x 2) och 23:10 (1 x 2 x 3 x 5 x 7 x 11). 23:10 är däremot inte så kul, för då skulle hon ju faktist int behöva vara vaken mera...

Jag vet inte om jag egentligen täcks erkänna att jag har en så här kufisk sysselsättning, men gjort är gjort, och nu måste jag gå och fortsätta kvällsproceduren, för barnet ligger bredvid sin far och gallskriker.

Detta har hänt - del 1

Jag insåg att det idag är på dagen ett år sedan jag satt och stirrade på graviditetstestet och försökte förstå vad det sade åt mig. Årsdagen tänker jag fira med att blogga lite om hur det var att vara gravid.

Första tredjedelen var ganska jobbig. Jag var trött och mådde illa och fick kväljningar av det mesta i matväg (utom hamburgare). Jag var också akut orolig för att jag inte levde tillräckligt hälsosamt och gick omkring och tyckte att jag måste skärpa mig (vilket var lite fånigt, eftersom jag aldrig levt så hälsosamt som då). Jag tyckte väldigt synd om mig själv, men kunde inte ens ägna mig åt lite hederligt jomande eftersom så få visste att jag var gravid. Såhär i efterhand antar jag att det var väldigt bra så.
Jag hade galet svårt att tro på att jag faktist var gravid. Rådgivningsbesöken kändes pinsamma, för jag var ju inte gravid på riktigt. Fram till första ultran var jag nästan övertygad om att det hela bara var ett stort pinsamt missförstånd mellan mig och min kropp.

Resten av graviditeten var sedan så lätt och njutbar att någon antagligen borde komma och slå mig, för så bra får man väl inte ha det. Jag trivdes med min mage, orkade göra allt jag ville och njöt av att ha en orsak att ta det lugnt ibland. Jag hann aldrig bli sådär innerligt trött på att vara gravid och kom aldrig till skedet då jag bara längtade efter förlossningen för att få slippa ur det hela (och att längta efter förlossningen för att få träffa barnet var inte heller aktuellt eftersom jag fortfarande inte riktigt trodde på att det fanns ett). Som tur bryr sig förlossningar inte om sånt, så den kom i alla fall.

Mer om det senare, kanske.


Sista bilden på gravidmagen.