Detta har hänt - del 1

Jag insåg att det idag är på dagen ett år sedan jag satt och stirrade på graviditetstestet och försökte förstå vad det sade åt mig. Årsdagen tänker jag fira med att blogga lite om hur det var att vara gravid.

Första tredjedelen var ganska jobbig. Jag var trött och mådde illa och fick kväljningar av det mesta i matväg (utom hamburgare). Jag var också akut orolig för att jag inte levde tillräckligt hälsosamt och gick omkring och tyckte att jag måste skärpa mig (vilket var lite fånigt, eftersom jag aldrig levt så hälsosamt som då). Jag tyckte väldigt synd om mig själv, men kunde inte ens ägna mig åt lite hederligt jomande eftersom så få visste att jag var gravid. Såhär i efterhand antar jag att det var väldigt bra så.
Jag hade galet svårt att tro på att jag faktist var gravid. Rådgivningsbesöken kändes pinsamma, för jag var ju inte gravid på riktigt. Fram till första ultran var jag nästan övertygad om att det hela bara var ett stort pinsamt missförstånd mellan mig och min kropp.

Resten av graviditeten var sedan så lätt och njutbar att någon antagligen borde komma och slå mig, för så bra får man väl inte ha det. Jag trivdes med min mage, orkade göra allt jag ville och njöt av att ha en orsak att ta det lugnt ibland. Jag hann aldrig bli sådär innerligt trött på att vara gravid och kom aldrig till skedet då jag bara längtade efter förlossningen för att få slippa ur det hela (och att längta efter förlossningen för att få träffa barnet var inte heller aktuellt eftersom jag fortfarande inte riktigt trodde på att det fanns ett). Som tur bryr sig förlossningar inte om sånt, så den kom i alla fall.

Mer om det senare, kanske.


Sista bilden på gravidmagen.