Sömn-sömn-sömn

Ni vet skräckfilmer. Det finns alltid en scen där hjälten tror sig ha besegrat fienden/vampyren/den sjuhövdade draken och drar en suck av lättnad och börjar förbereda sig för ett underbart liv utan hot och faror, medan den uppmärksamma publiken ser hur det besegrade vidundret försiktigt rör på en klo.. öppnar ett öga.. och så fortsätter kampen.

Nu vill jag ju inte gärna jämföra min underbara dotter med ett blodtörstigt vidunder, men det är onekligen lite samma känsla när man tror att hon äntligen somnat, och sedan i ögonvrån ser henne sakta börja röra på sig.

Jag förstår inte hur så mycket av ens tankar kan kretsa endast och enbart kring ett barns sömn. När somnar hon? När vaknar hon igen? Vad kommer det att innebära för resten av dygnets sömnrytm?

Jag beställde boken Unihiekkaa etsimässä* för en dryg vecka sedan när jag höll på att gå riktigt sönder. Den kom för några dagar sedan, och verkar riktigt bra, men jag insåg att ju större problem med barnets sömn man har, desto svårare är det ju att hitta en stund att läsa boken. Min första tanke var ju att läsa boken på kvällarna efter att Kia somnat, men det går ju inte, eftersom hon vägrar somna innan precis all verksamhet har upphört i lägenheten.

Men jag tror jag ska skära ned på sömn-klagandet. Det kan ännu bli mycket, mycket värre.

*Unihiekkaa etsimässä - Ratkaisuja vauvan ja taaperon unipulmiin. Anna Keski-Rahkonen och Minna Nalbantoglu