Och jag svarade enligt standard modell: Helt ok. Hon har mått jättebra! Jovisst, nog klarar jag mig. - . - . Nej, inte kan jag komma på nåt just nu. Tack och hej!
Nu medger jag att jag ur beskrivningen lämnade bort en broschyr jag fick om att introducera riktig mat, samt läkarbesöket (som är en upprepning av frågorna + lite koll på att vissa kroppsdelar sitter där de ska och fungerar som det är meningen).
Jag tycker absolut att det är bra att rådgivningen finns och att man med jämna mellanrum får kolla upp att allt är som det ska (och att man får hjälp om det inte är det), men jag tror att det borde gå att få ut mer av rådgivningen än vad vi hittills fått.
Mycket är säkert vårt eget fel. Man borde antagligen fråga mer, tala mer och berätta mer. Att jag - som är helt galet osäker på vad jag ska göra och hur det ska vara - aldrig hittar på något att fråga om är ju bara dumt, och också om jag säkert inte mår sämre än vilken annan förälder som helst så skulle det knappast vara helt onödigt om jag ens någon gång skulle prata om de dagar då det känns riktigt bottenjobbigt att vara mamma.
På väg hem från rådgivningen funderade jag på varför det känns så svårt att fråga och fundera och kom på en del självklara orsaker, som att bara ca varannat besök går till vår "egen" rådgivningstant (det får heta tant här.. jag har ännu inte stött på eller ens hört talas om någon manlig sådan) så det känns som om ingen riktigt har koll på oss.
Men så märkte jag också att jag har ganska djupt rotade fördomar mot rådgivningstanter. Jag tänker mig att de följer nedplitade rekommendationer, och att allt som inte nämns i de rekommendationerna är grejer som de inte ens får diskutera, och att det därför egentligen är ganska onödigt att tala med dem alls, eftersom rekommendationer går att läsa på nätet.
Till exempel går vi just nu och funderar ganska mycket på BLW-metoden (baby-led-weaning, d.v.s. hoppa över purestadiet och låta barnet äta fast föda från början), men trots att vi på besöket berörde ämnet mat så kom jag mig inte för att diskutera mina tankar, för jag misstänkte att rådgivningstanter måste följa de rekommendationer som råder just nu, och de rekommendationerna säger: "Pure-mat!"
Kanske jag ska ge dem en chans och nästa gång testa om det går att prata med dem.
En lite kul grej var att jag fick rådet att testa oljebehandla Kias hårbotten för att få bort mjölkskorven "så att hennes hår börjar växa lite bättre".
(Imorgon-fyra-månader-gamla-Kia väger 6,2 kg och är 62(komma sju, muahahaha)cm lång*)
* Mätningen av små barn går alltså till så att de läggs på ett "måttbräde". Föräldern håller huvudet på plats och rådgivningstanten drar ut foten tills hon uppskattar att benet är rakt och så läser hon av måttet. Det här är gruvligt inexakt och beror ju helt på hur hårt föräldern vågar hålla i huvudet och hur hårt rådgivningstanten vågar dra i foten. Därför tycker jag det är lite gulligt varje gång de ger sig på att ange längden med millimeters noggrannhet.
Haha! Det är tydligen helt lika i Olars som i Alberga! Jag har dock haft den där frågvisa attityden då vi besökt rådgivningen, och gått därifrån surmulen för hälsovårdaren har ändå inte kunnat ge någo vettiga svar... som när vi var i samma situation som ni och frågade om BLW metoden. Hälsovårdaren hade antagligen inte hört om den för hon sa bara någo allmänt att många också ger fingermat och det går ju bra. Alltså wtf? Hälsovårdarens uppgift borde ju vara att självmant informera om olika metoder och vid behov hänvisa till bra nätsidor som ger mer info! Slutsatsen för oss var att vi googlade säkert tiotals timmar för att läsa om olika människors erfarenheter om det.
SvaraRaderaVi har som du kanske vet varit nöjda med BLW. Vi kommer säkert att köra samma stil med nummer 2 ifall amningen funkar i ett halvt år. Jag tror det är det man mest måste fundera på, vill man fortsätta helamma eller är man jätteivrig att ge fast mat? Det var nog helt toppen att se Sagas iver då hennes första kontakt med fast mat var att "jess, något roligt jag får undersöka".
Jo det är just det jag funderar på. Fortsätta helamma ännu två månader till? (Det, plus att jag funderar på att vi borde ge oss in på det där tiotalstimmars googlandet. Har ni någo sidor ni rekommenderar?)
SvaraRaderaKia är redan nu helt enormt intresserad av vad vi äter och följer väldigt noga med vad som händer (och slickar sig om munnen när jag äter glass), så det känns som om det skulle vara kul att låta henne smaka så småningom (inte på glassen såklart), menmen..
Man kan börja BLW tidigare än vid 6 mån, någonstans fanns en lista på egenskaper som barnet måste uppfylla. Minns jag rätt var det fråga om att man kan sitta själv med stöd (för att inte maten ska fastna i halsen, man ska alltså se till att ungen är upprätt när den äter), vara intresserad av mat (vilket tydligen Kia är)... var det månne något mer? Jag kommer nog int ihåg vad vi hittade men inga super-sidor i alla fall. Så där sammanfattningsvis så kan man säga att dom som skrev om sina erfarenheter var nöjda med att de hade testat, alla hade inte fullföljt det men varit nöjda ändå.
SvaraRaderaDet finns ju en bok om det, kanske du kan råka hitta den på någon bibba? Jag har inte läst den så jag vet int om den är bra.
Jo, jag har också sett listan. Tycker en grej var att man ska ha tänder för att kunna tugga maten, men någon annanstans läste jag att det funkkar lika utan, eftersom maten ändå är ganska mjuk. Men okej, låter bra! Ska börja googla.
SvaraRaderaTack för tipsen (och inspirationen)!