Den 30.6 skulle Kia födas. Att hon inte gjorde det förvånade mig inte det minsta, så jag tog det ganska lugnt och lät bli att klättra på väggarna, åtminstone tills jag insåg att Joppes ledighet krympte dag för dag och att han dessutom blir lite odräglig av att måsta vänta.
Så småningom började jag ha lite värkar som kom och försvann och kom igen. På lördag 9.7 klockade jag värkar från 8 på morgonen och höll på att bli lite tokig när det närmade sig kväll utan förändringar åt något som helst håll. Men så småningom började jag avverka smärtlindringsknep i allt snabbare takt och nåt tag vid 2-tiden på natten var jag tvungen att stiga upp och dansa en absurd höftvickardans med ca 4 minuters mellanrum. När vattnet gick tyckte jag att vi kunde fira det med att åka in till Jorv.
Efter en snabb rutinundersökning satt jag mig i bassängen och blev kvar där i nästan 3 timmar. Folk är ju olika och alla smärtlindringsformer passar inte alla, men detta var definitivt min grej (första timmen åtminstone, mot slutet hade bassängen nog ingen effekt mera).
En främmande kvinna stack sig in och meddelade att vår "egen" barnmorska var upptagen på annat håll, så hon skulle ta över ett tag. Hon skyfflade iväg mig till ett rum för undersökning igen, och där promenerade barnmorska nr. 3 in och upprepade samma sak som barnmorska nr. 2 just sagt.
Barnmorska nr. 3 erbjöd mig epidural och jag flämtade ett tacksamt "jo, gärna". Jag ångrar inte epiduralen, men måste nog i efterhand konstatera att den antagligen var nattens mest obehagliga upplevelse. Brännande hettan i kombination med isande kyla och sammandragningar som inte hade artigheten att hålla sig borta under tiden, men framför allt ordern om att jag under inga som helst omständigheter fick röra på mig medan jag fick den. Jag vet inte vad som skulle hända om man skulle råka hoppa till, men just därför var jag minst sagt lite orolig. Men jag klarade mig igenom det också och fick det lugnare ett tag.
Barnmorska nr. 3 meddelade att hennes pass skulle ta slut och en stund senare promenerade barnmorska nr. 4 in. Efter ett tag föreslog hon att jag kunde ta och försöka krysta lite, och i någon timme höll jag sedan på med det utan att egentligen förstå om jag gjorde det för att klämma ut ett barn, eller om vi bara höll på med en liten lätt intro-övning. Barnmorska nr.4 ansåg tydligen ändå att det var det där barnutklämmandet som var viktigt och började visst bli lite orolig över att resultatet lät vänta på sig. Hon tillkallade barnmorska nr. 5 och där stod de sen och utbytte lite bekymrade blickar ibland och muttrade nåt om att de inte alls tyckte om siffrorna på skärmen. Man skulle ju ha kunnat bli lite orolig, men jag orkade faktist inte just då.
Barnmorskorna nr.4 och 5 tillkallade en sugkoppsförsedd läkare och sen gick det snabbt. En bekant beskrev känslan som "flop-flop-flop" (med tillhörande handrörelser).
Jag skrattade, jag grät. Vi hade fått ett barn! VI! hade fått ETT BARN! (Jag insåg först just precis då att jag undermedvetet fortfarande hade tvivlat på att det faktist fanns ett sånt i min mage.)
Kia föddes 10.7 vid 9-tiden, ca 6 timmar efter att vi hade kommit in på Jorv.
Skulle någon på förhand ha upplyst mig om att jag skulle måsta byta barnmorska tre gånger, och att precis varenda en av dem skulle inleda bekantskapen med att beklaga att hon inte talar svenska, så skulle jag ha varit ganska olycklig och nervös, men det var sist och slutligen inget problem. Insåg att det ju faktist är man själv som föder barnet, inte barnmorskan, så det var liksom inte så viktigt, och så var det bara bra att få öva sin finska under lite udda omständigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar