Överlägset bättre folk

Under en promenad idag mötte jag en kille som på långt håll hojtade:

Anteeks, rouva! Saanko häiritä? (Jag minns nu inte om han faktist kallade mig rouva, men eftersom jag skuffade på en barnvagn så är det knappast omöjligt.)

Han behövde pengar och höll ett långt anförande om varför. Under hela hans monolog kämpade jag med mitt ansikte för att inte avslöja min sinnesstämning; lätt road skepsism samt djup fascination.

Grejen är att jag stötte på samma kille för ca ett halvt år sedan och fick höra en mycket liknande historia. Det som imponerade på mig var att de två relativt långa berättelserna var uppbyggda enligt exakt samma upplägg. Är han mycket välrutinerad? Gör han det här varje vecka?

Först har vi inledningen; berättelsen om varför han inte har några pengar.
(Förra gången hade han - måste han i ärlighetens namn medge - supit upp varenda cent under helgen. Denna gång hade han - var han tvungen att erkänna - druckit så mycket att han tappat såväl minnet som plånboken, och med den alla sina kort, så han kom inte åt sina fyrk.)

Sen kommer räddningen, som dock hägrar några dagar i framtiden...
(Förra gången var det en kompis som skulle betala tillbaka ett stort lån, men först om några dagar. Denna gång var det såklart de nya korten som han skulle fixa, men det skulle ju lyckas först nästa vecka.)

... så han måste överleva nu i några dagar. Men han har en plan!
(Förra gången hade han några tomflaskor som han skulle panta. Denna gång var det visst någo bonuspoäng och ett specialerbjudande han spanat in på Prisma.)

.. men den räckte inte hela vägen, så nu var han ännu tvungen att tigga ihop lite pengar så att han skulle överleva.
(Förra gången har jag för mig att han skulle klara sig med 2€. Den här gången hade det stigit till 10€.)

Jag gav honom de 5, 10 och 20 cents mynt som jag hade i plåboken. Högst antagligen behövde han ju pengar, oberoende av hur mycket av hans historia som var uppdiktad och hur mycket som stämde, och jag kände att jag kunde betala honom några slantar för arbetet med att dikta ihop och återge historien.


Överlägset bättre folk, då?

Killen avbröt sig riktigt i början av sin monolog med att hoppfullt fråga: Oothan suomalainen?!
Och jag svarade: Suomenruotsalainen.

Orsaken till förtydligandet var naturligtvis att genast från början ge en förklaring till att min del av diskussionen skulle komma att föras på lite knagglig finska trots att jag just intygat att jag är finländare (för jag utgår ifrån att orsaken till hans fråga var att han ville veta om han talade med någon som skulle förstå vad han hade att säga), men efteråt insåg jag att jag måste ha framstått som ett praktexempel på överlägsen näsan-i-vädret snobb. Nej jag är verkligen ingen vanlig sorglig finne. Jag är minsann finlandssvensk.
Och efter att ha funderat en stund kom jag fram till att exakt samma ordväxling ägde rum senast vi sågs. (Nu, precis som då konstaterade han godvilligt att: Ei haittaa!)

Men jag lovar dyrt och heligt att jag nu genast ska sluta komma med dylika förtydliganden.