Politiskt inkorrekt inlägg om att vara hemma

För ett tag sedan konstaterade Joppe och jag att världens bästa idé skulle vara att vi skulle turas om att gå på jobb/stanna hemma. Varannan dag si, och varannan dag så. Det var mest ett sådant där utopistiskt fantasiförslag, men nu sitter jag här och drömmer om det igen. (Paragrafmässigt är det väl möjligt, men åtminstone nu är det nog inte det i praktiken.)

Det är ju inte så kul att stiga upp tidigt varje morgon, fem dagar i veckan och åka iväg på ett jobb som man i och för sig trivs med, men som ändå innebär stress, plikter och många timmar borta hemifrån - medan ens underbara lilla dotter växer, utvecklas och lär sig saker, upptäcker världen, ler och babblar och vänder sig runt gång-på-gång-på-gång, bara för att hon kan.

Men samtidigt är det ganska tungt att nedspydd och ofräsch sitta på golvet och för brinnkära livet sleva i sig sin redan försenade lunch (mikromat igen, eftersom allt annat tar för länge att göra) medan barnet ligger bredvid och gallskriker och vill ha mat/ren blöja/underhållning. Man känner sig hopplöst ensam och stressad, trots att man har eoner av tid och sällskapet består av världens mest fascinerande person.
Jag längtar efter att diskutera med vuxna människor, jag längtar efter att igen få sköta uppdrag som jag vet att jag är relativt bra på, och jag längtar efter att få koncentrera mig helhjärtat på ett projekt.

Jag vill vara hemma mycket, men jag vill jobba också! Jag vill att Joppe ska få vara hemma mera!

Jag vill nu inte direkt klaga, för inbakat i ovanstående - och framförallt i bakgrunden - finns SÅ många saker att vara lycklig och tacksam över att det är nästan hisnande. Men ni vet; man ska också vara tacksam över att man är frisk och kry och har två ben och fötter att gå med, men visst svär man några tysta svordomar ändå när man drämmer in lilltån i bordsbenet.