Vi är ännu här

Vi är kvar på Jorv ännu. Lite frustrerande, men känns helt okej faktist. Allt är nämligen så gott som okej. Vi är egentligen bara här för att ännu i ett dygn kolla att det inte blir dåligt igen. Kanylen togs ju bort redan igår, och sladden som på foten mäter pulsen och blodets syresättning behöver vara på bara till natten, så det betyder att jag kan röra mig runt i rummet med Viggo utan två sladdar som trasslar in sig i precis allting och dessutom i varandra. Han får inte längre antibiotika, och inte heller Panadol, temperaturen tas nu någon gång nu och då, för att kolla att inte febern kommer tillbaka, men i och med att den inte gör det så blir det inte så ofta. Det känns nästan konstigt att sköterskorna inte längre springer här stup i kvarten med någon läkemedelsspruta med något som han ska få i sig, och också jätteskönt att det verkar betyda att vi inte måste syssla med någon medicinering när vi sen kommer hem.

Dessutom kanske krämpan är definierad. Idag hade det plötsligt, utan någon som helst förvarning, dykt upp hudutslag över halva Viggo. "Vauvarokko!" hojtade läkaren lyckligt (tredagarsfeber). 3-4 dagar ganska hög feber, och sen efter det hudutslag över hela kroppen. Går om av sig själv. Inte roligt på en enmånadskläpp som har svårt att klara febern, men annars helt ofarligt.

Men läkaren konsulterade två andra läkarkolleger varav den första var ytterst skeptisk och den andra konstaterade att det mycket väl kan vara tredagarsfeber, men att det i stort sett lika väl kan vara något annat. (Till exempel kan det tänkas att Viggo är allergisk mot antibiotikan.) Om några veckor tas det test för att se om han har tredagarsfeber-antikroppar, och har han det så vet vi att det var det han hade.

Mitt största orosmoment är då fortfarande det där ätandet, och fortfarande verkar jag vara den enda som tar någon större stress för det, så jag borde säkert också sluta stressa. Vad de antagligen försöker säga åt mig är att det inte är så farligt om han äter för lite några dagar, men jag är ju ännu fast i rumban från förra gången som han åt för lite, då han var kring 10 dagar gammal och det faktist var ganska illa.

Kia och Joppe har varit och hälsat på idag. Kia och jag åt "middag" på Jorvs cafe (var sin halvljummen hotdog, en äggrispastej, en glass åt Kia och en Alexandersbakelse åt mig var vad vi lyckades plocka ihop åt oss). Det var skönt att få ägna sig åt sitt äldre barn en stund. Lite frustrerande är ändå att alltid, också i Kia-stunderna, måsta hålla ett halvt öga på klockan och fundera när det är dags för Viggo att äta nästa gång. Jag tror att vi snart får introducera flaskan i Viggos liv. Tror amningen börjar fungera tillräckligt bra för det.