Nåja! Jag är ju inte ännu hemma, men min iPad har istället fått komma till sjukhuset, så jag kan leverera fem-veckorsinlägget. Det är ju då alltså huvudsakligen skrivet före hela Jorvrumban, och jag kom till att det är bra så. Sjukligheten påverkade bara sista biten av veckan och inverkade ganska lite på femveckorsfiilisen överlag. Eventuella Jorv-inspirerade traumor och tankar får vi behandla senare.
Bilden blir ändå en sjukhusbild, i brist på andra.
Det tar lite emot att medge det, men visst finns det mycket jag gillar med den här tiden. Inte så att jag inte skulle längta och vänta och räkna dagarna till senare tider. Inte så att jag skulle önska att den här tiden håller på längre. Men det finns stunder, känslor och upplevelser som jag skulle vilja kunna spara på burk och kunna plocka fram senare. Och tänk vad härligt om man kunde dela upp det lite. Sprida ut det jämnare över en längre tid. Ett barn är 0-2 månader i högst 62 dagar. Också om det under vilken som helst annan tidsperiod låter som riktigt skrattretande kort tid, så känns den ganska evig när man är mitt inne i den. Vår lilla familj kommer att ha fått uppleva 0-2 månaders åldrar i sammanlagt 124 dygn. Jag tycker inte att det är för lite. Det grämer mig inte det minsta att vi redan avklarat 97 av de dygnen. Men jag skulle gärna spara några av dem. Lite sådär som man kan spara semesterdagar och ta ut senare, skulle jag gärna spara några av dessa dagar, så att man kunde ta ut en dag här och en dag där senare i livet. (Det är kanske det barnbarn finns till för, förresten.)
Några av de där stunderna just nu, som jag gärna skulle lägga in i den där "spara för framtiden"-burken:
- Det att den där babyn är så liten, lätt och behändig. Ryms så bra i famnen. Skrynklar ihop sig till ett härligt litet knyte. Samtidigt väntar jag nog på tiden då barnet har koll på sitt huvud själv. Han kommer inte att vara lika liten och lätt då, men desto mer behändig att kånka på.
- Viggo har börjat gripa tag i saker. Inte sådär att han medvetet skulle sträcka sig efter något, men inte heller bara det där riktigt första reflexmässiga gripa-tag-i-lillfinger-gripandet. Om det råkar vara en hårtofs eller ens hals så gör det lätt ganska ont, men det finns också något ganska gulligt med ett barn som gripit tag i ens skjorta. Som ett tidigt förstadium till en kram.
- Jag kan inte förneka att jag gillar när han sover, vilket han gör rätt så mycket. Dels för att sovande barn är så härliga att se på, dels för att man själv får en stunds vila då. Jag gillar också när han är vaken och pigg, för då är han ganska glad. Lite jobbigt är dock ännu mellanskedet, för han är alltid världens argaste när han vaknar. Som om hela världen skulle ha skymfat honom djupt. Som om det var världens största orättvisa att han måste sova, och världens största fräckhet att han nu inte mera får göra det. Hungrig, arg, ensam. (Ensam skulle han ju genast märka att han inte är om han skulle öppna ögonen, menmen..)
- Och sen var det då igen copy-paste av alla tidigare veckors bra grejer. Blir fortfarande lycklig av att han nyser med hela kroppen, av hans roliga miner, av att han börjat göra andra ljud än gråt och skrik, av leendena och av ögonkontakten.
Det negativa då? Det som jag längtar bort ifrån? Klart att det finns, men det får vara oältat den här gången. Vi tar det igen någon senare vecka istället.
Men en lite otippad grej kan jag nämna; spädbarn betyder en kraftig ökning av handtvättandet. Tror jag tvättar händerna två eller till och med tre gånger oftare än vanligt, med allt blöjbytande och bröstpumpsdiskande etc. Mina händer börjar bli torra som sandpapper och är i det skick då vanlig bassalva inte mera räcker.
Ett klart mönster för Viggos eget dygn, går ju inte ännu att se, men ungefär såhär ser MIN dag ut:
8:30-9:30-tiden; Vi vaknar. Viggo är arg. Vill ha mat. Får det också. Sedan morgontvätt (både hans och min) och efter det påklädning och morgonmål (för mig, ju). På förmiddagen är han i allmänhet ganska vaken och pigg.
Efter förmiddagspiggheten sover han bort största delen av dagen, med amningspauser med två-två-komma-fem timmars mellanrum. Under tiden försöker jag fixa hemma, uträtta ärenden, hänga med Kia om det är en sån dag, sova själv (hah..). Eftersom det varit så infernaliskt kallt har vi inte vågat oss ut mycket, men såfort det blir lite varmare planerar jag vagnpromenader. Amningen tar i allmänhet en halv-en timme, så sist och slutligen är stunderna mellan amningarna ganska korta.
Eftermddagen innehåller i allmänhet en pigg och vaken period, och kvällen innehåller likaså en vaken, men dock rätt så missnöjd period. Amningen sker rätt ofta.
Ca kl.21 tar vi kvällsprocedur; D-vitamin, yrande för att ställa i ordning för natten (jag), kvällstvätt (vi båda), amning... Den ultimata ordningen har vi inte hittat ännu, så det blir mycket missnöje också.
Ca 21-ca 9 är det ju sen "natt", men det är nog mer min definition än Viggos. Under den perioden har han i allmänhet minst en längre vakenperiod (i allmänhet vaken tre-fyra timmar i sträck) och minst en längre sömnperiod (ca 3 timmar), och sammanlagt äter han i allmänhet då kl.21, ca kl.9 och 3 gånger till däremellan. Min egen sammanlagda sömnmängd blir i allmänhet något mellan fem och sex timmar, ibland sju och i något riktigt enstaka fall lyxiga åtta. Dagtid har jag ännu inte hittat tiden att sova (därav hah:et tidigare), men jag tror ännu på att det kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar