"Laurenzia, kära Laurenzia min" nynnar jag tyst för mig själv medan jag vandrar i en djupt guppande gång varv efter varv runt soffbordet. Viggos armar viftar omkring medan han verkar försöka rista in sina initialer i min halspulsåder med sina naglar. Digiboxens klocka står på 03:23, och Viggo har varit vaken i tre timmar. Det är mer än han någonsin är vaken i sträck på dagarna.
Nå, vaken och vaken. Han har somnat flera gånger under våra soffbordspromenader, men varje gång jag försöker sätta eller lägga mig ned så vaknar han och hojtar missnöjt, och då har jag ändå för flera timmar sedan frångått målsättningen att han skulle sova i sin låda, och accepterat att han kunde få sova på mig.
Det går inte ännu att se något mönster. Det går inte ännu att säga något om nästa natt utgående från hur den förra var. Åtminstone är det det jag desperat intalar mig, för OM det går att utläsa något mönster så säger det mönstret att Viggos natt börjar vid fyra-tiden på morgonkvisten och att han före det firar sina vaknaste timmar under dygnet.
Och de stunder då han sover och jag också kan sova. Då drömmer jag att jag ammar honom. Det har flera gånger hänt att jag drömt att han just precis ätit färdigt och att det är dags att lägga honom stt sova, då jag vaknar av att det är dags för honom att börja äta på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar