Sjunde veckan - back on track

Efter en jobbig sjätte vecka börjar vi nu i och med sjunde veckan vara på rätt spår igen, och själv åker jag jojo mellan att tycka att det är underbart just precis nu och att det skulle vara så skönt om han bara snabbt kunde bli äldre, större och mindre sårbar. 
Man kan väl bara vara tacksam för att tiden går just med den takt den gör vare sig jag vill det eller inte.

Förra veckan var vi på rådgivning, och kunde konstatera
1. Att Viggo gått upp 400g på mindre än en vecka = jag kan härmed konstatera att jag inte mera hittar någon orsak attstressa över hans ätande.
2. Att han är lika lång och väger lika mycket som Kia gjorde när hon var 3 månader.

Annars var rådgivningsbesöket inte så givande. Viggo ville helst sova, och fick han inte det så ville han istället äta. I och med att han inte ens fick det så var han ganska arg... Läkarbesöket där Viggos färdigheter skulle kollas gick alltså mest ut på att läkaren först förgäves försökte få Viggo att göra rätt saker, och sedan fågade mig; Lyfter han huvudet då han ligger på mage? Jo. Följer han föremål med blicken? Ja. Ok. Bra.

Några märkbara helt nya färdigheter harväl inte dykt upp på Viggos repertoar, men det mestablir  liksom mera. Mera ögonkontakt, mera glada flin, mera prat, mera vaken helt enkelt. Vakenperioden går mycket ut på att titta på saker. Titta på när jag hänger tvätt, till exempel. Med Kia väntade jag alltid att hon skulle somna om jag ville göra något husligt. Med Viggo försöker jag i mån av möjlighet göra tvärtom. "Om du ändå måste töma diskmaskinen så kan du lika bra göra det med en gnällig unge bredvid dig." Bästa städtipset jag någonsin hört. Dessutom tycker Viggo än så länge att T-skjortor eller strumpor eller smutsiga tallrikar är lika spännande att titta på som vilken leksak som helst.

Andra saker Viggo förhållandevis ofta får uppleva i vaket tillstånd är bland annat;
- titta på Kia som sjunger för honom
- titta på leksaker i babygymmet
- titta på leksaker som random familjemedlem visar för honom
- titta på spännande skuggor på väggarna
- titta på när resten av familjen äter
- titta på ansikten som pratar med honom (vi umgås nog med honom också.. han hänger inte bara med som åskådare...)

Amningen har förresten börjat fungera. Amningsgreppet är sämre än någonsin, men tydligen har jag anpassat mig, för det gör inte just ont mera.
Och nattsömnen börjar arta sig. När han en gång somnat till natten så sover han i allmänhet rätt bra. Bäst hittills är natten då han åt bara en gång mellan 12 på natten och halv nie på morgonen och sov resten av tiden. Hoppas på fler sådana!