Sjukhusrapport och femte veckan-delay

Om man bortser från det sista rätt jobbiga dygnet så har den femte veckan av viggolivet varit riktigt skoj. Riktigt sådär att jag lite lutat mig tillbaka och njutit av den här tiden (för den är så kort). Jag var så ivrig att jag började på fem-veckors inlägget för flera dagar sedan. Det blev långt och intressant (åtminstone alltså för mig), men jag kommer inte åt det här från sjukhuset, så det får vänta tills jag kommer hem.

Här på sjukhuset rullar dygnet på. Viggos krämpa är inte lokaliserad trots alla världens tester, vilket kanske kan tyda på att det är en virusinfektion, vilket då kanske är en bra sak? Min okunskap på det här området är hisnande...

Jag kan inte heller avgöra om han blir bättre eller sämre (men personalen verkar lugna och det känns ju lovande). Febern hålls i schack med läkemedel, näringsintaget tryggas med dropp (men han äter som en häst, så det är inte säkert att det är nödvändigt för mer än typ mitt psykiska välmående), och vad-det-nu-sen-är bekämpas med antibiotika.
Han är alltså på det hela taget i relativt ok skick, men skulle antagligen inte vara det utan läkemedlena, så säg nu sen...

Om man vill plocka något positivt ur detta (och det vill jag gärna) så är det för det första det att jag ju hinner sova en del mer, och för det andra det att jag hyser en obekräftad förhoppning om att mina sista amningsproblem vilas bort i och med att han ätit lite mer sällan och lite svagare.