Att vakna tillsammans med en baby som inte har bråttom med vaknandet är som att vakna bredvid en megafon, tänkte jag skriva, men den liknelsen ger väl rakt motsatt bild mot vad jag ville beskriva.
Att vakna tillsammans med Viggo är som att vakna bredvid en tredimensionell spegel som förstärker alla ens egna intryck till tusen. Det makliga sträääckandet på alla armar och ben i tur och ordning. Det försiktiga öppnandet av ögonen. Knorrandet och gnisslandet och pustandet och mysandet. Jag är en stor vän av gemytliga morgongrymtningar! Så mycket underbarare än de där djupt olyckliga morgongnyendena som man ger ifrån sig om man är tvungen att vakna några timmar tidigare.
Och allt detta alltså vid 9-tiden på morgonen då solen gått upp och morgonpiggare barn hojtar glatt i lekparken nedanför fönstret. SÅ SKÖNT!
Det har såklart en baksida också. Samma mönster som antyder att Viggo är en morgonmysare, antyder att han kommer att gå i sin systers fotspår och inte somna till natten förrän 12-tiden (alltså numera gör hon ju det, men det första dryga halvåret av hennes liv minns jag att vi frustrerat kämpade med de långa kvällarna), vilket känns rätt jobbigt där och då, och extra jobbigt ifall man måste stiga upp tidigt själv, vilket ju till exempel Joppe måste, eller vilket till exempel jag själv måste när jag nästa vecka börjar skärpa mig och ta mitt hemmamamma-ansvar och börjar ta fler av Kias dagismornar.
Men nu är det ledig morgon, och jag njuter! Baksidan med trubblen tar vi ikväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar