Ja, jag ville med förra inlägget ju lätta upp stämningen lite. Inte bara klaga hela tiden, utan visa att jag också klarar av att glädja mig och njuta av fina stunder.
Men jag är ju alldeles tillräckligt vidskeplig, så jag borde ha insett att inget bra kan komma av ett positivt inlägg.
För sen blev natten riktigt hemsk igen. Inte nog med att Viggo vakade till tre-tiden; när han äntligen somnat ovanpå Joppe vaknade istället Kia och kunde inte somna om ensam.
Men det är egentligen inte så mycket sömnlösheten. Som sagt har jag fått sova helt hyfsat några nätter, så några bakslagsnätter orkar jag med. Det är mera den fysiska smärtan i överkroppen av allt bärande och vaggande och ammande. Det är frustrationen över att Viggo nu verkar ha ytterst specifika krav på förhållandena som han kan tänka sig att somna i. (Var det inte med första barnet man skulle hålla på och fixa och trixa i oändlighet? Skulle inte andra barnet bara gå att lämna i ett hörn och glömma bort tills hen plötsligt tydligen somnat? Nehej.. så naiv jag varit, igen.) Och så är det irritationen över att han redan verkar ha vuxit ur sin låda, så han kan inte sova i den ens om han skulle gå med på det. Och jag skulle inte riktigt ännu villa flytta in honom i Kias rum, där sängen finns.
Nåja, såklart skulle ovanstående knappast kännas så katastrofalt om jag skulle vara utvilad och pigg, så nog har väl tröttheten sin roll i det här också.
Nu har jag fått klaga igen, så nu hoppas jag att ironin fungerar åt andra hållet också och att Viggolivet blir skrattretande enkelt det kommande dygnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar