Åtta-veckorsmyten, framtidstro, hopp och kärlek

Igår blev Viggo en månad! Eftersom min fiilis inte är lika "här och nu är gott att vara" som den var iförrgår (men inte heller lika desperat som den var igår) så har jag räknat: en tredjedel av tiden till tre månadersdagen, en sjättedel till halvårsdagen, om ett år är han över ett år! Jag har också läst blogginlägg från tiden då Kia var 4-9 månader och längtat. Visst hade jag riktigt deppiga perioder då också, och visst fanns det mycket som var skitjobbigt, men tänk så mycket roligare det är med en lite äldre baby.

För ca en vecka sedan hälsade vi på en bekant familj med en nio månaders baby som nyligen lärt sig gå.

"Nauttikaa tästä ajasta! Nauttikaa!" Uppmanade babyns mamma oss med en desperat blick. Jag fick liknande kommentarer när Kia var i samma ålder, och då stressade de mig något ofantligt. Nu log jag bara vänligt och lät kommentaren passera. Alltså nej, jag kan ju inte veta vilken horrorunge det ännu kan bli av Viggo, men jag vet att jag inte gillar spädistiden och så länge det går tänker jag tro på att det blir roligare sen, också med det här barnet.

Och i och med det insåg jag vilket fantastiskt år 2016 har potential att bli. Bättre och bättre för varje dag, i princip. Såklart med ups and downs, men sådär i medeltal. (Jag kan ju inte skriva det där utan att direkt bli rädd för hur felbevisad jag kan bli. Ett år är en lång tid och hinner innehålla många tragedier på såväl personliga som världsliga plan. Men låtom oss ta ut glädjen i förskott så den inte går förlorad).

Men åttaveckorsmilstolpen får jag nog ge upp redan nu, tror jag. Det var medan jag väntade Kia som jag i olika sammanhang stötte på två olika människor som sade att de första åtta veckorna var ett enda virrvarr, men att det sen lättade och har varit härligt sedan dess. En gång är ingen gång, men två gånger är alla gånger, så jag utgick ju ifrån att så skulle det vara också för mig.

Jag tror att bakgrunden till de åtta veckorna är att det är ungefär i det skedet som amningen börjat funkka, eller som man accepterat att den inte funkkar och fått flaskan att funkka istället. Det är ungefär då som sömnen aningen börjat stabilisera sig. Det är då som spädbarnsgråten i allmänhet börjar avta. Det är då man med ganska stor säkerhet kan räkna med genuina leenden, ögonkontakt och pratljud. Det är klart att många av dessa kan ha kommit tidigare, och en del av dem kanske man ännu kämpar med, men vid 8 veckor börjar i allmänhet majoriteten av det där vara under kontroll.

Min första stora kris med Kia kom just åttonde veckan, när jag insåg att det inte gällde mig, för ingen av de där grejerna var någonsin jobbiga med henne, utan mina bekymmer handlade om helt andra saker. Med Viggo kommer ju problematiken närmare, men jag  vågar ändå inte tro på någon drastisk vändpunkt, och tror att jag mest blir besviken om jag går och hoppas på det.

Men nej, allt är inte bara skit nu heller. Ibland känner jag en mystisk ömhet för det där lilla livet. Ja, inte mystisk om man tänker sig att kärleken till ens barn kommer vällande, självklar och överväldigande, i förlossningssalen, men nog mystisk om man tänkt sig att det för mig kan ta många månader, kanske år, innan jag är i det stadiet.