Vaknätter

Barnet har sovit gott och utan avbrott sedan 22-tiden. Klockan är halv två och här sitter jag uppe och ugglar. Har scrollat igenom hela Facebook, alla "mina" bloggar, några månader i min egen blogg, skrivit blogginlägg och också hunnit drabbas av riktigt stark ångest för vad som håller på att hända i samhället. (Ännu fram till förra sommaren och den där sannfinländaren som jag inte ens minns vad han heter, tänkte jag vid varje främlingsfientligt utspel att: "Hjälp! Där överskred hen gränsen rejält! Värre än såhär kan det ju inte bli! Nu måste de där enstaka förvirrade rasisterna inse att den absoluta majoriteten av befolkningen tänker helt olika!" Men efter det har det stegvis bara blivit ännu mycket värre, och nu börjar jag tyvärr pessimistiskt fasa för att det ännu hinner bli RIKTIGT nattsvart innan det vänder.)

Meeen jag skulle alltså inte ägna blogginlänget åt samhällesångest, utan mycket mer ytligt förfasa mig över att jag inte alls sover fast jag skulle få.

Nu grymtas här rastlöst men ganska mysigt bredvid mig, så jag antar att det kan ta en dryg halvtimme till innan jag sover, men sen kanske?

VPHG

Det där var Viggos initialer. Om du gillar gissningslekar kan du ta en paus och gissa vad de står för. Namnen avslöjas i slutet av inlägget. (Vi funderade länge på namngivningsfest med avslöjande med pompa och ståt, men dels skulle vi antingen ha behövt hitta en festlokal eller delat upp festen i mindre bitar för att få ens våra närmaste familjer att rymmas med, och dels drabbades jag ju av rädsla för större folksamlingar.)

Under vår förra Jorv-vistelse blev jag pinsamt medveten om att Viggo inte ännu hette Viggo, för varje gång någon ny typ dök upp inledde hen med ett frågande "Edelmann Poika ?"

Det kändes så fel på så många plan. Det är inte hans namn! Det är inte ett namn överhuvudtaget! Det är fel efternamn! Det är fel språk! Jag har funderat på genusfrågor så mycket så länge att jag skulle föredra "lapsi" framom "poika", om det nu alls ska vara nåt sånt! (feel free to himla med ögonen..)

Ni vet hur man ibland oroar sig för helt irrelevanta saker då man står inför ett riktigt orosmoment? Eller jag vet inte om ni vet.. Men ibland blir det så.. Så där på Jorv, under nattens mörkaste timmar när jag höll ett brännhett trött barn i famnen och inte visste vad som var fel med honom eller hur allvarligt det var, så var en tanke som flög igenom mitt huvud; "Tänk om han dör; då dör han som Edelmann Poika."

När vi sen kom hem grävde jag fram blanketten från magistraten och vi fyllde i den och satt den på posten så fort vi hann. För några dagar sedan damp hans Kela kort in genom postluckan, addresserat till rätt typ. No Edelmann Poika no more.

V - Namn nummer ett (inga större mängder pluspoäng om ni fick det rätt, ifall ni ägnade er åt gissningslek) heter han för att det nu är så han heter.

P - Namn nummer två heter han för att det förekommer i Joppes släkt (bl.a. Hittas det bland J:s egna namn.)

H - Namn nummer tre fick han dels för att namn nummer två kändes klumpigt att avsluta med (Kia har ju bara två namn), och dels för att jag i och med det kunde klämma in ett eget släktnamn i paketet. Min underbara bror heter också så, och en av mig högt respekterad äldre släkting som visste allt om växter och som hade förståndet att spendera sina vintrar i Spanien. Lite som Snusmumriken, typ.

G - Inga stora mängder pluspoäng heller fast ni lyckades gissa vad G:et står för. Det skulle ju vara lite fånigt (men kanske högst rättvist och coolt) om han skulle heta Edelmann när Kia heter Granqvist. Ända sedan vi beslöt oss för att gifta oss och jag väl mer eller mindre som första mening konstaterade "men jag tänker inte byta efternamn" har det varit helt självklart för mig att barnen ändå ska heta Granqvist. I jämställdhetens namn borde jag kanske ändå ha reflekterat över saken, men det känns liksom redigare om de heter som sin pappa, i ett samhälle där det fortfarande är så det brukar vara. Ordning på torpet liksom.

Viggo Paul Hemming Granqvist

Känns bra!

Slask2

"Vilket underbart väder!" tänkte jag medan jag lycklig stod i mina gummistövlar och grävde kanaler genom slask- och ismassorna samt byggde slask-öar mellan vattenpölarna. Kia rände av och an genom vattenmassorna och var Elsa. Jag var såklart Anna, men så länge jag hade vett att svara när hon hojtade på Anna så fick jag ganska långt hållas med mitt grävande.

Efter några "Titta mamma vad jag gör!" , som visade sig handla om grejer som att göra slaskänglar eller crawla genom kanalerna, fick vi konstatera att inte ens dubbel regnutrustning höll vattnet ur kläderna. Så till slut lämnade vi dlaskparadiset bakom oss och klafsade hem.

Varm kakao skulle vara perfekt i det här skedet, men tyvärr är en tetra modersmjölkersättning det närmaste vi kommer mjölk i det här huset just nu.

Hypokondriker

Jag skrev ju att jag är ganska nöjd med viggolivet just nu, men att jag ändå tycker att tiden kunde rusa fortare så att jag snabbare kunde sluta oroa mig för att han ska bli sjuk innan han blivit tillräckligt stor för att klara av det.

Jag tänkte skriva mer om det, för jag märker att jag är lite hysterisk.

Om han sover mer än normalt, om han sover mindre än normalt, om han somnar oftare men sover kortare stunder, om han äter oftare, om han äter mer sällan, om han somnar efter en kort stund när han äter, om han känns lite varm, om han verkar lite gnällig fast han borde vara mätt, om han hostar till, om han rosslar eller knorrar eller grymtar, om han inte har ro att äta, om han har hudutslag, om huden verkar blek, om huden verkar röd...

Hjääälp, nu håller han säkert på att bli sjuk och oj nej voj nej får han månne feber, har han månne snuva som hindrar honom att äta, har han månne ont i halsen, är han månne känslig mot vårt (supersensitiva-oparfymerade-barn-och-allergivänliga) tvättmedel, och tänk om han får RS virus och tänk om vi hamnar in på Jorv igen och hur är det månne med Kia?

Viggo har ett sprucket blodkärl i ögat: Hjääälp! Varför har han ett sprucket blodkärl i ögat!

Viggo spyr mjölk över hela mig för första gången. Jag googlar reflux och rota-vaccin.

Jag håller honom så långt jag bara kan från större mängder folk. Matbutiken måste man ju till ibland, men jag packar in honom i bärsjalen och intalar mig att det är svårt för bobborna att hitta in.

Och bara att gå ut överhuvudtaget är en liten stressfaktor, för spädbarn är så dåliga på att reglera sin kroppstemperatur och tänk om han får för hett eller för kallt. Hjääälp! Hur ska jag veta hur mycket han borde ha på sig?

Men en rannsakan av mig själv säger mig att min hysteri kommer att lätta. ungefär 7.3. Om han inte på riktigt blir sjuk igen, såklart.

Familjens irritationsmoment för stunden

Jag: Viggo somnar alltid i min famn. Förr eller senare tycker jag alltid att det skulle vara enklare och bekvämare om han kunde ligga någon annanstans, så jag flyttar på honom. Då vaknar han alltid och gnäller tills jag tar upp honom i famnen igen, och sen fortsätter han att gnälla en lång stund av bara farten.

Joppe: 300 000 "pikkuleegoja" utspridda över Kias golv.

Kia: Kia är rätt så nöjd just nu, men om en liten stund kommer det att vara "så tråååkigt" att pappa inte läste kvällssaga i evigheter.

Viggo: Varje gång han somnar i en bekväm varm famn blir han flyttad och väckt och ombökad.

Slask

"Varför måste det bli sånt här skit väder när jag äntligen vågar mig ut?" undrade jag bittert medan jag med fara för mitt liv halkade fram över hala isfläckar och genom blöta slaskpölar, med glasögonen suddiga av regndroppar och immiga av fukt.

Sen kom jag på att det just ÄR tack vare skitvädret som jag äntligen vågar mig ut.

Visst, om jag fick välja skulle jag ju hellre ta minus tre och solsken istället för plus tre och regn, men man kan nu inte få allt.

Sjunde veckan - back on track

Efter en jobbig sjätte vecka börjar vi nu i och med sjunde veckan vara på rätt spår igen, och själv åker jag jojo mellan att tycka att det är underbart just precis nu och att det skulle vara så skönt om han bara snabbt kunde bli äldre, större och mindre sårbar. 
Man kan väl bara vara tacksam för att tiden går just med den takt den gör vare sig jag vill det eller inte.

Förra veckan var vi på rådgivning, och kunde konstatera
1. Att Viggo gått upp 400g på mindre än en vecka = jag kan härmed konstatera att jag inte mera hittar någon orsak attstressa över hans ätande.
2. Att han är lika lång och väger lika mycket som Kia gjorde när hon var 3 månader.

Annars var rådgivningsbesöket inte så givande. Viggo ville helst sova, och fick han inte det så ville han istället äta. I och med att han inte ens fick det så var han ganska arg... Läkarbesöket där Viggos färdigheter skulle kollas gick alltså mest ut på att läkaren först förgäves försökte få Viggo att göra rätt saker, och sedan fågade mig; Lyfter han huvudet då han ligger på mage? Jo. Följer han föremål med blicken? Ja. Ok. Bra.

Några märkbara helt nya färdigheter harväl inte dykt upp på Viggos repertoar, men det mestablir  liksom mera. Mera ögonkontakt, mera glada flin, mera prat, mera vaken helt enkelt. Vakenperioden går mycket ut på att titta på saker. Titta på när jag hänger tvätt, till exempel. Med Kia väntade jag alltid att hon skulle somna om jag ville göra något husligt. Med Viggo försöker jag i mån av möjlighet göra tvärtom. "Om du ändå måste töma diskmaskinen så kan du lika bra göra det med en gnällig unge bredvid dig." Bästa städtipset jag någonsin hört. Dessutom tycker Viggo än så länge att T-skjortor eller strumpor eller smutsiga tallrikar är lika spännande att titta på som vilken leksak som helst.

Andra saker Viggo förhållandevis ofta får uppleva i vaket tillstånd är bland annat;
- titta på Kia som sjunger för honom
- titta på leksaker i babygymmet
- titta på leksaker som random familjemedlem visar för honom
- titta på spännande skuggor på väggarna
- titta på när resten av familjen äter
- titta på ansikten som pratar med honom (vi umgås nog med honom också.. han hänger inte bara med som åskådare...)

Amningen har förresten börjat fungera. Amningsgreppet är sämre än någonsin, men tydligen har jag anpassat mig, för det gör inte just ont mera.
Och nattsömnen börjar arta sig. När han en gång somnat till natten så sover han i allmänhet rätt bra. Bäst hittills är natten då han åt bara en gång mellan 12 på natten och halv nie på morgonen och sov resten av tiden. Hoppas på fler sådana!

Morgongrymntningar

Man vet ju aldrig åt vilket håll en drygt en månad gammal människa är på väg beträffande sovvanor, men hittills visar Viggo prov på att precis som resten av familjen gilla att sova länge på morgnarna.

Att vakna tillsammans med en baby som inte har bråttom med vaknandet är som att vakna bredvid en megafon, tänkte jag skriva, men den liknelsen ger väl rakt motsatt bild mot vad jag ville beskriva. 

Att vakna tillsammans med Viggo är som att vakna bredvid en tredimensionell spegel som förstärker alla ens egna intryck till tusen. Det makliga sträääckandet på alla armar och ben i tur och ordning. Det försiktiga öppnandet av ögonen. Knorrandet och gnisslandet och pustandet och mysandet. Jag är en stor vän av gemytliga morgongrymtningar! Så mycket underbarare än de där djupt olyckliga morgongnyendena som man ger ifrån sig om man är tvungen att vakna några timmar tidigare.

Och allt detta alltså vid 9-tiden på morgonen då solen gått upp och morgonpiggare barn hojtar glatt i lekparken nedanför fönstret. SÅ SKÖNT!

Det har såklart en baksida också. Samma mönster som antyder att Viggo är en morgonmysare, antyder att han kommer att gå i sin systers fotspår och inte somna till natten förrän 12-tiden (alltså numera gör hon ju det, men det första dryga halvåret av hennes liv minns jag att vi frustrerat kämpade med de långa kvällarna), vilket känns rätt jobbigt där och då, och extra jobbigt ifall man måste stiga upp tidigt själv, vilket ju till exempel Joppe måste, eller vilket till exempel jag själv måste när jag nästa vecka börjar skärpa mig och ta mitt hemmamamma-ansvar och börjar ta fler av Kias dagismornar.

Men nu är det ledig morgon, och jag njuter! Baksidan med trubblen tar vi ikväll!

Slutgranskning

Imorgon har jag min eftergranskning, och sen är graviditeten helt över och förbi och mitt rådgivningskort kan förpassas till någon lämplig låda där det sen kan ligga och samla damm. Förutsatt att allt är som det ska såklart, men det tror jag nog att det är, sådär förlossningsåterhämntningssett i varje fall. I övriga fall känner jag mig som ett vrak och tycker så fruktansvärt synd om mig själv.

En huvudvärk from hell, en trötthet från samma trakter. Bröstvårtor som innan ursprungliga amningsproblemen lagt sig drabbades av följande prövning; en baby som roar sig med att suga sig fast och sen kasta huvudet bakåt. Gång på gång på gång. Och om greppet lossnar så suger han hastigt in pånytt så att han fångar yttersta delen. Ajaj vad det gör ont. 

Överansträngningsskador o handlederna efter allt bärande och ryggmuskler som för länge sedan slagit knut på sig själva. 

Jag tycker som sagt mycket synd om mig själv. Häver en Burana och hoppas den tröstar mig lite.

Sjätte veckan

Viggo är idag sex veckor gammal, och jag kan ju bara konstatera att den senaste veckan mest varit ganska eländig. Helt och hållet, direkt och indirekt, på grund av att Viggo blev sjuk. Oron över hur det skulle gå. Medlidandet med det lilla trötta febriga knytet. Saknaden efter Kia och Joppe. Besvikelsen och frustrationen. Otillräckligheten. Tröttheten.

Hemåt!

Ingenting är som känslan att komma hem, skrålar någon på radio Vega. Och det passar så perfekt, för vi har just fått papper i handen på att vi får åka hem, och ska bara plocka ihop och sen vandra ut i friheten!

Ses senare, Jorv. Förhoppningsvis inte på mycket länge! (Hoppas, hoppas, håller alla tummar och tår!)

Oron oron

Vi får ju förhoppningsvis åka hem från sjukhuset idag. Det var okej att stanna kvar ett dygn mer än vi räknat med, men måste jag spendera ännu ett dygn i det här rummet så blir jag nog lite tokig.

Samtidigt känns det som en klen tröst att få åka hem, för här i min trötta och Jorv-urledsna morgontimme ser jag redan alla grejer som kommer att göra att vi måste komma tillbaka. 

Förkylning, till exempel. Jag har haft ont i halsen inatt. Snart är jag förkyld. Sen är väl Viggo också det. Visst, babysar får immunförsvar via amningen och blir i regel inte sjuka, men det funkkade ju inte så bra tidigare heller.. Tror inte ens spädisar behöver sjukhusvård för förkylning, men däremot nog om det blir feber, och det är ju klart att det blir, vet jag redan pessimistiskt. 

Spysjuka är sen nästa. Det kommer att gå på dagis och Kia kommer att hämta hem det och Viggo kommer att få det, och kommer att bli i så dåligt skick att vi måste hit igen. Det vet jag också redan pessimistiskt.

Vi är ännu här

Vi är kvar på Jorv ännu. Lite frustrerande, men känns helt okej faktist. Allt är nämligen så gott som okej. Vi är egentligen bara här för att ännu i ett dygn kolla att det inte blir dåligt igen. Kanylen togs ju bort redan igår, och sladden som på foten mäter pulsen och blodets syresättning behöver vara på bara till natten, så det betyder att jag kan röra mig runt i rummet med Viggo utan två sladdar som trasslar in sig i precis allting och dessutom i varandra. Han får inte längre antibiotika, och inte heller Panadol, temperaturen tas nu någon gång nu och då, för att kolla att inte febern kommer tillbaka, men i och med att den inte gör det så blir det inte så ofta. Det känns nästan konstigt att sköterskorna inte längre springer här stup i kvarten med någon läkemedelsspruta med något som han ska få i sig, och också jätteskönt att det verkar betyda att vi inte måste syssla med någon medicinering när vi sen kommer hem.

Dessutom kanske krämpan är definierad. Idag hade det plötsligt, utan någon som helst förvarning, dykt upp hudutslag över halva Viggo. "Vauvarokko!" hojtade läkaren lyckligt (tredagarsfeber). 3-4 dagar ganska hög feber, och sen efter det hudutslag över hela kroppen. Går om av sig själv. Inte roligt på en enmånadskläpp som har svårt att klara febern, men annars helt ofarligt.

Men läkaren konsulterade två andra läkarkolleger varav den första var ytterst skeptisk och den andra konstaterade att det mycket väl kan vara tredagarsfeber, men att det i stort sett lika väl kan vara något annat. (Till exempel kan det tänkas att Viggo är allergisk mot antibiotikan.) Om några veckor tas det test för att se om han har tredagarsfeber-antikroppar, och har han det så vet vi att det var det han hade.

Mitt största orosmoment är då fortfarande det där ätandet, och fortfarande verkar jag vara den enda som tar någon större stress för det, så jag borde säkert också sluta stressa. Vad de antagligen försöker säga åt mig är att det inte är så farligt om han äter för lite några dagar, men jag är ju ännu fast i rumban från förra gången som han åt för lite, då han var kring 10 dagar gammal och det faktist var ganska illa.

Kia och Joppe har varit och hälsat på idag. Kia och jag åt "middag" på Jorvs cafe (var sin halvljummen hotdog, en äggrispastej, en glass åt Kia och en Alexandersbakelse åt mig var vad vi lyckades plocka ihop åt oss). Det var skönt att få ägna sig åt sitt äldre barn en stund. Lite frustrerande är ändå att alltid, också i Kia-stunderna, måsta hålla ett halvt öga på klockan och fundera när det är dags för Viggo att äta nästa gång. Jag tror att vi snart får introducera flaskan i Viggos liv. Tror amningen börjar fungera tillräckligt bra för det.

Femte veckan - njut av den här tiden för den är så kort

Nåja! Jag är ju inte ännu hemma, men min iPad har istället fått komma till sjukhuset, så jag kan leverera fem-veckorsinlägget. Det är ju då alltså huvudsakligen skrivet före hela Jorvrumban, och jag kom till att det är bra så. Sjukligheten påverkade bara sista biten av veckan och inverkade ganska lite på femveckorsfiilisen överlag. Eventuella Jorv-inspirerade traumor och tankar får vi behandla senare. 

Bilden blir ändå en sjukhusbild, i brist på andra.

Det tar lite emot att medge det, men visst finns det mycket jag gillar med den här tiden. Inte så att jag inte skulle längta och vänta och räkna dagarna till senare tider. Inte så att jag skulle önska att den här tiden håller på längre. Men det finns stunder, känslor och upplevelser som jag skulle vilja kunna spara på burk och kunna plocka fram senare. Och tänk vad härligt om man kunde dela upp det lite. Sprida ut det jämnare över en längre tid. Ett barn är 0-2 månader i högst 62 dagar. Också om det under vilken som helst annan tidsperiod låter som riktigt skrattretande kort tid, så känns den ganska evig när man är mitt inne i den. Vår lilla familj kommer att ha fått uppleva 0-2 månaders åldrar i sammanlagt 124 dygn. Jag tycker inte att det är för lite. Det grämer mig inte det minsta att vi redan avklarat 97 av de dygnen. Men jag skulle gärna spara några av dem. Lite sådär som man kan spara semesterdagar och ta ut senare, skulle jag gärna spara några av dessa dagar, så att man kunde ta ut en dag här och en dag där senare i livet. (Det är kanske det barnbarn finns till för, förresten.)

Några av de där stunderna just nu, som jag gärna skulle lägga in i den där "spara för framtiden"-burken:

- Det att den där babyn är så liten, lätt och behändig. Ryms så bra i famnen. Skrynklar ihop sig till ett härligt litet knyte. Samtidigt väntar jag nog på tiden då barnet har koll på sitt huvud själv. Han kommer inte att vara lika liten och lätt då, men desto mer behändig att kånka på.

- Viggo har börjat gripa tag i saker. Inte sådär att han medvetet skulle sträcka sig efter något, men inte heller bara det där riktigt första reflexmässiga gripa-tag-i-lillfinger-gripandet. Om det råkar vara en hårtofs eller ens hals så gör det lätt ganska ont, men det finns också något ganska gulligt med ett barn som gripit tag i ens skjorta. Som ett tidigt förstadium till en kram.

- Jag kan inte förneka att jag gillar när han sover, vilket han gör rätt så mycket. Dels för att sovande barn är så härliga att se på, dels för att man själv får en stunds vila då. Jag gillar också när han är vaken och pigg, för då är han ganska glad. Lite jobbigt är dock ännu mellanskedet, för han är alltid världens argaste när han vaknar. Som om hela världen skulle ha skymfat honom djupt. Som om det var världens största orättvisa att han måste sova, och världens största fräckhet att han nu inte mera får göra det. Hungrig, arg, ensam. (Ensam skulle han ju genast märka att han inte är om han skulle öppna ögonen, menmen..)

- Och sen var det då igen copy-paste av alla tidigare veckors bra grejer. Blir fortfarande lycklig av att han nyser med hela kroppen, av hans roliga miner, av att han börjat göra andra ljud än gråt och skrik, av leendena och av ögonkontakten.

Det negativa då? Det som jag längtar bort ifrån? Klart att det finns, men det får vara oältat den här gången. Vi tar det igen någon senare vecka istället. 

Men en lite otippad grej kan jag nämna; spädbarn betyder en kraftig ökning av handtvättandet. Tror jag tvättar händerna två eller till och med tre gånger oftare än vanligt, med allt blöjbytande och bröstpumpsdiskande etc. Mina händer börjar bli torra som sandpapper och är i det skick då vanlig bassalva inte mera räcker.

Ett klart mönster för Viggos eget dygn, går ju inte ännu att se, men ungefär såhär ser MIN dag ut:

8:30-9:30-tiden; Vi vaknar. Viggo är arg. Vill ha mat. Får det också. Sedan morgontvätt (både hans och min) och efter det påklädning och morgonmål (för mig, ju). På förmiddagen är han i allmänhet ganska vaken och pigg.

Efter förmiddagspiggheten sover han bort största delen av dagen, med amningspauser med två-två-komma-fem timmars mellanrum. Under tiden försöker jag fixa hemma, uträtta ärenden, hänga med Kia om det är en sån dag, sova själv (hah..). Eftersom det varit så infernaliskt kallt har vi inte vågat oss ut mycket, men såfort det blir lite varmare planerar jag vagnpromenader. Amningen tar i allmänhet en halv-en timme, så sist och slutligen är stunderna mellan amningarna ganska korta.

Eftermddagen innehåller i allmänhet en pigg och vaken period, och kvällen innehåller likaså en vaken, men dock rätt så missnöjd period. Amningen sker rätt ofta.

Ca kl.21 tar vi kvällsprocedur; D-vitamin, yrande för att ställa i ordning för natten (jag), kvällstvätt (vi båda), amning... Den ultimata ordningen har vi inte hittat ännu, så det blir mycket missnöje också.

Ca 21-ca 9 är det ju sen "natt", men det är nog mer min definition än Viggos. Under den perioden har han i allmänhet minst en längre vakenperiod (i allmänhet vaken tre-fyra timmar i sträck) och minst en längre sömnperiod (ca 3 timmar), och sammanlagt äter han i allmänhet då kl.21, ca kl.9 och 3 gånger till däremellan. Min egen sammanlagda sömnmängd blir i allmänhet något mellan fem och sex timmar, ibland sju och i något riktigt enstaka fall lyxiga åtta. Dagtid har jag ännu inte hittat tiden att sova (därav hah:et tidigare), men jag tror ännu på att det kommer.

Sjukhusselfie

Bättre läge idag. Temperaturen har legat nere vid 36.5 sedan inatt. Nog med Panadol, men trots det en klar förbättring. Kanylen är borttagen. Mest för att området runt den blivit klart irriterat, men konstaterades också att det åtminstone i det här skedet inte behöver sättas in en ny. Det betyder också att han nu lever på bara bröstmjölk igen. Just den detaljen gör mig lite orolig, för jag tycker inte han äter hemskt bra nu. Men jag verkar vara den enda som oroar mig för det. (Men innan jag erkänner att jag är onödigt hysterisk så vill jag påpeka att en skillnad mellan mig och den inte-alls-oroade sjukvårdspersonalen är att jag skulle se det som ett ganska stort bakslag om man i det här skedet skulle behöva sätta in en ny kanyl. Jag förstår ju nog att det inte finns någon risk att han får grav näringsbrist så länge vi bor på ett sjukhus där bland annat just det följs med kontinuerligt.)

Jag frågade läkaren om hon tror att vi får åka hem imorgon, och hon svarade försiktigt att det inte är omöjligt. Hoppas vi får! (Men hoppas också att det då inte finns några som helst frågetecken kring hans mående, för i så fall hänger jag nog trots allt ändå hellre här.)

Sjukhusrapport och femte veckan-delay

Om man bortser från det sista rätt jobbiga dygnet så har den femte veckan av viggolivet varit riktigt skoj. Riktigt sådär att jag lite lutat mig tillbaka och njutit av den här tiden (för den är så kort). Jag var så ivrig att jag började på fem-veckors inlägget för flera dagar sedan. Det blev långt och intressant (åtminstone alltså för mig), men jag kommer inte åt det här från sjukhuset, så det får vänta tills jag kommer hem.

Här på sjukhuset rullar dygnet på. Viggos krämpa är inte lokaliserad trots alla världens tester, vilket kanske kan tyda på att det är en virusinfektion, vilket då kanske är en bra sak? Min okunskap på det här området är hisnande...

Jag kan inte heller avgöra om han blir bättre eller sämre (men personalen verkar lugna och det känns ju lovande). Febern hålls i schack med läkemedel, näringsintaget tryggas med dropp (men han äter som en häst, så det är inte säkert att det är nödvändigt för mer än typ mitt psykiska välmående), och vad-det-nu-sen-är bekämpas med antibiotika.
Han är alltså på det hela taget i relativt ok skick, men skulle antagligen inte vara det utan läkemedlena, så säg nu sen...

Om man vill plocka något positivt ur detta (och det vill jag gärna) så är det för det första det att jag ju hinner sova en del mer, och för det andra det att jag hyser en obekräftad förhoppning om att mina sista amningsproblem vilas bort i och med att han ätit lite mer sällan och lite svagare.

På Jorv

Det började på eftermiddagen med att Viggo kändes ganska varm. Men han hade ju varit nedpackad i halare och sovsäck och det köret, så det var ju inte så konstigt.

Det fortsatte med att han var kanske riktigt lite gnälligare än normalt
Men dels är väl en-månadsbabyn alltid gnälligare än normalt, och dels hade jag ätit galet mycket choko, och vet att det är sånt som ammande barn kan få magknip av.

Det fortsatte ytterligare med att jag igen på kvällen reagerade på att han var varm. Men då hade jag ju just varit ute och hade säkert kalla händer.

När sedan också Joppe tyckte att han kändes varm började jag dock lägga ihop saker, och också inse att han ätit lite sämre och varit lite tröttare, och gnällt på ett gnälligare sätt.

Jag tog vår öron-febertermometer, som jag aldrig fått att fungera på någon, och uppmätte med den 38.4º.

Google berättade för mig att babysar under tre månader alltid borde hälsa på en läkare om de har feber, så vi tog en taxi till Jorv.

Åtskilliga timmar, några blodprov och kissprov och röntgenbilder senare chillar vi nu i ett eget rum på Jorv. Viggo har en säng, jag en madrass, och jag har just fått en bricka med nyrostat bröd, äppelsaft och yoghurt.
Viggo har en kanyl i pannan (jag är djupt tacksam för att jag fick sitta i väntrummet medan de satte in den) och en pisspåse i blöjan. Jag har iklätt mig sjukhusets vispgrötsfärgade pyamas (vilken sjukt bra service! Jag är ju inte ens patient!) och hoppas på att få sova några timmar.

Vad det egentligen är för fel på Viggo vet man inte ännu. Ibland är jag övertygad om att det inte är något värre alls, ibland överfaller oron mig. Men jag ska försöka sova en stund och se om vi rentav båda mår bättre imorgon.

Åtta-veckorsmyten, framtidstro, hopp och kärlek

Igår blev Viggo en månad! Eftersom min fiilis inte är lika "här och nu är gott att vara" som den var iförrgår (men inte heller lika desperat som den var igår) så har jag räknat: en tredjedel av tiden till tre månadersdagen, en sjättedel till halvårsdagen, om ett år är han över ett år! Jag har också läst blogginlägg från tiden då Kia var 4-9 månader och längtat. Visst hade jag riktigt deppiga perioder då också, och visst fanns det mycket som var skitjobbigt, men tänk så mycket roligare det är med en lite äldre baby.

För ca en vecka sedan hälsade vi på en bekant familj med en nio månaders baby som nyligen lärt sig gå.

"Nauttikaa tästä ajasta! Nauttikaa!" Uppmanade babyns mamma oss med en desperat blick. Jag fick liknande kommentarer när Kia var i samma ålder, och då stressade de mig något ofantligt. Nu log jag bara vänligt och lät kommentaren passera. Alltså nej, jag kan ju inte veta vilken horrorunge det ännu kan bli av Viggo, men jag vet att jag inte gillar spädistiden och så länge det går tänker jag tro på att det blir roligare sen, också med det här barnet.

Och i och med det insåg jag vilket fantastiskt år 2016 har potential att bli. Bättre och bättre för varje dag, i princip. Såklart med ups and downs, men sådär i medeltal. (Jag kan ju inte skriva det där utan att direkt bli rädd för hur felbevisad jag kan bli. Ett år är en lång tid och hinner innehålla många tragedier på såväl personliga som världsliga plan. Men låtom oss ta ut glädjen i förskott så den inte går förlorad).

Men åttaveckorsmilstolpen får jag nog ge upp redan nu, tror jag. Det var medan jag väntade Kia som jag i olika sammanhang stötte på två olika människor som sade att de första åtta veckorna var ett enda virrvarr, men att det sen lättade och har varit härligt sedan dess. En gång är ingen gång, men två gånger är alla gånger, så jag utgick ju ifrån att så skulle det vara också för mig.

Jag tror att bakgrunden till de åtta veckorna är att det är ungefär i det skedet som amningen börjat funkka, eller som man accepterat att den inte funkkar och fått flaskan att funkka istället. Det är ungefär då som sömnen aningen börjat stabilisera sig. Det är då som spädbarnsgråten i allmänhet börjar avta. Det är då man med ganska stor säkerhet kan räkna med genuina leenden, ögonkontakt och pratljud. Det är klart att många av dessa kan ha kommit tidigare, och en del av dem kanske man ännu kämpar med, men vid 8 veckor börjar i allmänhet majoriteten av det där vara under kontroll.

Min första stora kris med Kia kom just åttonde veckan, när jag insåg att det inte gällde mig, för ingen av de där grejerna var någonsin jobbiga med henne, utan mina bekymmer handlade om helt andra saker. Med Viggo kommer ju problematiken närmare, men jag  vågar ändå inte tro på någon drastisk vändpunkt, och tror att jag mest blir besviken om jag går och hoppas på det.

Men nej, allt är inte bara skit nu heller. Ibland känner jag en mystisk ömhet för det där lilla livet. Ja, inte mystisk om man tänker sig att kärleken till ens barn kommer vällande, självklar och överväldigande, i förlossningssalen, men nog mystisk om man tänkt sig att det för mig kan ta många månader, kanske år, innan jag är i det stadiet.

Payback

Ja, jag ville med förra inlägget ju lätta upp stämningen lite. Inte bara klaga hela tiden, utan visa att jag också klarar av att glädja mig och njuta av fina stunder.

Men jag är ju alldeles tillräckligt vidskeplig, så jag borde ha insett att inget bra kan komma av ett positivt inlägg.

För sen blev natten riktigt hemsk igen. Inte nog med att Viggo vakade till tre-tiden; när han äntligen somnat ovanpå Joppe vaknade istället Kia och kunde inte somna om ensam.

Men det är egentligen inte så mycket sömnlösheten. Som sagt har jag fått sova helt hyfsat några nätter, så några bakslagsnätter orkar jag med. Det är mera den fysiska smärtan i överkroppen av allt bärande och vaggande och ammande. Det är frustrationen över att Viggo nu verkar ha ytterst specifika krav på förhållandena som han kan tänka sig att somna i. (Var det inte med första barnet man skulle hålla på och fixa och trixa i oändlighet? Skulle inte andra barnet bara gå att lämna i ett hörn och glömma bort tills hen plötsligt tydligen somnat? Nehej.. så naiv jag varit, igen.) Och så är det irritationen över att han redan verkar ha vuxit ur sin låda, så han kan inte sova i den ens om han skulle gå med på det. Och jag skulle inte riktigt ännu villa flytta in honom i Kias rum, där sängen finns.

Nåja, såklart skulle ovanstående knappast kännas så katastrofalt om jag skulle vara utvilad och pigg, så nog har väl tröttheten sin roll i det här också.

Nu har jag fått klaga igen, så nu hoppas jag att ironin fungerar åt andra hållet också och att Viggolivet blir skrattretande enkelt det kommande dygnet.

Allt är ju inte skit!

Igår kände jag att det är helt okej att vara just här, just nu. Jag räknade INTE ut exakt hur länge det är kvar till 8-veckors-dagen, tre-månaders-dagen, halvårsdagen eller årsdagen (mina "då kommer allt att vara bättre än det är nu"-tidpunkter).

Och jag insåg att jag en dag kommer att sakna tiden då han så enkelt och behändigt rymdes på en axel. 

Det märks på mitt humör att jag i några nätter fått sova rätt hyfsat..

Amningsrapport

Jag var ju hos en amningsrådgivare idag för lite tips och trix. 

När jag kom därifrån var jag superpeppad och tyckte att allt kommer att lösa sig snabbt och smidigt och att problemen egentligen redan ÄR lösta.

Men saker och ting fungerar ju aldrig så bra som när man sitter hos en expert som kan hjälpa en, och aldrig så dåligt som senare samma eftermiddag då man hemma försöker lyckas på samma sätt. 

Så helt övertygad är jag väl inte, men jag fick en del nya tips, en del kloka ord, och känslan av att ha blivit lyssnad på och förstådd, och jag har ett visst hopp om att vi ska lyckas jobba bort det ena amningsrelaterade problemet så småningom, och att resten följer med på kuppen. 

Och som läget är just nu så står jag nog ut. Några månader kanske? Tills han får tänder? Igår klarade jag dessutom av att amma på ett cafe i Omppu. Det innebar en del mentala trösklar och krävde möjligheten att sitta i ett hörn med ryggen mot hela resten av cafet, och jag tror att samma trösklar finns kvar att övervinna också nästa gång, och sen nästa, men det gick! Så det finns hopp om att jag så småningom vågar röra mig på platser där det inte finns ett avskilt sovrum att vid behov smita in i.

Fjärde veckan

Njuter av:

- allt djupare diskussioner med Viggo. Ögonkontakten ökar, och jag tror bestämt att en del av leendena är "riktiga". Redan någon tidigare vecka har det kommit sporadiska "pratljud", men den här veckan har de varit många fler. Idag satt han och tittade fascinerat och storögt på Kia som satt bredvid och sjöng.

- copy paste från tidigare veckor

Lider av:

Med risk för att upprepa mig, tre grejer. Jag vet faktist inte hur jag skulle rangordna dem, och vet inte heller om det är en bra sak ur amningssynvinkel eller en dålig sak ur nattsömnssynvinkel:

- amningshelvetet fortskrider. Besök imorgon till amningsexpert. Hoppas på förbättring, men inser att det knappast sker mirakel.

- för lite sömn. Men det skulle jag kunna leva rätt bra med om inte; 

- ovetskapen om när sömntillfällena kommer och hur långa de är.

Yo!

Nattliga hälsningar

Återgett i efterhand:

"Laurenzia, kära Laurenzia min" nynnar jag tyst för mig själv medan jag vandrar i en djupt guppande gång varv efter varv runt soffbordet. Viggos armar viftar omkring medan han verkar försöka rista in sina initialer i min halspulsåder med sina naglar. Digiboxens klocka står på 03:23, och Viggo har varit vaken i tre timmar. Det är mer än han någonsin är vaken i sträck på dagarna.

Nå, vaken och vaken. Han har somnat flera gånger under våra soffbordspromenader, men varje gång jag försöker sätta eller lägga mig ned så vaknar han och hojtar missnöjt, och då har jag ändå för flera timmar sedan frångått målsättningen att han skulle sova i sin låda, och accepterat att han kunde få sova på mig.

Det går inte ännu att se något mönster. Det går inte ännu att säga något om nästa natt utgående från hur den förra var. Åtminstone är det det jag desperat intalar mig, för OM det går att utläsa något mönster så säger det mönstret att Viggos natt börjar vid fyra-tiden på morgonkvisten och att han före det firar sina vaknaste timmar under dygnet.

Och de stunder då han sover och jag också kan sova. Då drömmer jag att jag ammar honom. Det har flera gånger hänt att jag drömt att han just precis ätit färdigt och att det är dags att lägga honom stt sova, då jag vaknar av att det är dags för honom att börja äta på riktigt.

Tack!

Tack, hörni, för alldeles underbara, uppmuntrande, stöttande och snälla kommentarer på såväl förra inlägget som på många tidigare! Både blogg-kommentarer och live-kommentarer. Tack för dem! Känns genast lite lättare!

<3

2015-2016

Vilket bra nyårsfirande det plötsligt blev. Med rätt så spontanutfärd till Kyrkslätt-kusinerna, inkluderande kladdkaka, trevligt sällskap och koll på Kyrkslätts fyrverkeri. Kia skuttade största delen av vägen till och från fyrverkeriet. Oj, fyraåringar.. De är nog så underbart bubblande glada såfort det finns något att vara underbart bubblande glad åt. Så kom vi så småningom hem tillbaka och jag var i säng före tolv-slaget. Det var ganska skönt det också, även om natten annars inte innehöll så många timmar sömn. 

Enda nackdelen med kvällen var att jag åt så sjukligt mycket sötsaker att jag mår illa fortfarande..

Tidigare i december (före Viggo), kollade jag igenom det här blogg-året och märkte då att det finns en del grejer från 2015 som jag gärna vill kommentera innan jag låter dem rinna ut i sanden. Nu är säkert en bra tidpunkt för det.

Leva i nuet. Nyåret 2013-2014 "lovade" jag att försöka leva mer i nuet under kommande år, njuta mer av de små stunderna i vardagen. Nyåret 2014-2015 konstaterade jag att detta hade misslyckats, och lovade göra ett nytt försök igen, denna gång med en del konkreta åtgärder som veckorapportstblogginlägg, en-bild-om-dagen, dagens-stunder-anteckningsblock vid sängen för ifyllnad varje kväll... Ingen av de konkreta åtgärderna överlevde mer än två veckor; de flesta dog ut innan jag hunnit ta dem i bruk. Så jag tänkte säga att jag misslyckats igen och att jag nu inte ens täcks ha ambitioner mera, men sen började jag rannsaka mig själv och insåg att jag ju helt utan att märka det har lyckats ta vara på en massa stunder. Jag tror det är tack vare två grejer:

1. Lite-lite graviditeten. Som jag tjatade om en hel del under den så gillar jag graviditeter, blir mer avslappnad och mer medveten om grejer som är bra, och mindre fastnaglad i de där skitiga småsakerna.

2. Mycket-mycket Kia. Det är svårt att missa det fina i de vardagliga stunderna när man har en fyra-åring som med tindrande ögon står bredvid en och hoppar jämfota av iver över dem.

Jag vet fortfarande inte om jag klarar av att svara på frågorna i en sådan där årslista, vilket kanske tidigare varit min måttstock, men man får ju ta vad som bjuds, och jag väljer ju nog gärna den glada jämfotahoppande fyraåringen så länge det går.

Köksrenovering. Under våren har jag några gånger bloggat lovande om stundande köksrenovering. Hur gick det med den? har några nyfiket undrat senare under året. Det gick inte så bra med den. Först strandade den på att vi försökte fråga husbolaget om vi får riva mellanväggen mellan köket och vardagsrummet. Den frågan svarade de aldrig på. Orsaken till att vi inte pressade på dem fler än två-tre gånger var att Viggo var på kommande, och vi började inse att vi kanske inte kommer att bo kvar så många år till. Vi klarar oss med skräpköket ett tag till.

Min Kia. Jag märkte plötsligt att den där låtsaskompisen som hette Min Kia inte har synts till på länge. Jag minns inte när hon försvann. Var det månne i och med att storasyster fick superhjältestatus? Eller var det i och med att Frozen-Elsa blev den enda typ som dög att vara?

Annat 2015? 

Nå, Viggo har ju haft en ganska stor roll i mitt 2015, också före jag alls blev gravid. Ett blogginlägg som aldrig blev skrivet handlar om hur oändligt många timmar jag mellan år 2013 och april 2015 ägnade åt att grubbla på om vi VILL, om vi KAN och om när det är dags att sluta grubbla och bara lämna hela frågan, och om det då sker med en känsla av lättnad eller med en känsla av besvikelse. Och efter att jag nu då sen blev gravid har ju resten av året varit gravidlycka och spädbarnsoro.

Äventyr har vi haft massor. Det handlar just om den där lyckligt studsande fyra-åringen som har gjort att picknick-middag på gården har känts som något urhäftigt.

Stockholm och Oslo. Noux-promenader och paddlingsäventyr. Scoutläger, tågresor till Vasa och besök på Ikea. Såpbubblor i parken och glitterfärger. Utfärder till bibban. Moisö, lekstugemålning och sniglar. Julgran, pussel, memoryspel.

Inför 2016 känner jag en lust att avge löften om mat och motion, om tygblöjor och skräpsortering, om ekonomi och konsumtion... Men jag tror att jag låter löftena vara och siktar på att göra så gott jag orkar och kan, men inte mer än det.