Det var ett tag sedan jag samlade "vuxenpoäng". Att samla vuxenpoäng är väl i princip ett tecken på att man inte är riktigt alldeles vuxen.. Sen när man märker att det gått 10-15 år sedan man senast tänkte "haha, vuxenpoäng!" så måste man väl konstatera att man är ganska vuxen.
Så jag samlar ovuxenpoäng istället. Ett av de mest återkommande ovuxenpoäng-tillfällena är när jag plockar ut nytvättade kläder ur tvättmaskinen och konstaterar att samma fläckar som fanns på kläderna när de åkte in i tvättmaskinen fortfarande finns kvar när de kommer ut. Det där med fläckborttagning är något jag aldrig riktigt fått att funkka, och jag känner mig lite misslyckad som vuxen människa varje gång.
Såhär i jultider hittar jag också ovuxenhetspoäng i varje knut. Att anpassa mina julrutiner efter mina barn känns som att behöva göra uppoffringar. Självklart uppoffringar som jag ändå gör, men uppoffringar likafullt. Julklappsöpning FÖRE middag på julafton för att Viggo ska kunna komma isäng i vettig tid? Huu! Låta Kia klä julgranen utan att ha ett enda finger med i spelet? Jag biter ihop tänderna och tänker att om 20 år när båda barnen flyttat hemifrån ska jag klä julgranen precis som jag vill. (Fast den blev riktigt fin i år.) Pepparkakor bakade jag med Kia på lördagen, men jag sparade två tredjedelar av degen till någon sen kväll då jag kan baka en massa mera pepparkakor i smyg. Och svänga ihop ett pepparkakshus kanske, om jag orkar.
tisdag 20 december 2016
torsdag 8 december 2016
1 år
"Viggo ett år"? / "Ett år med Viggo"? / "Ett år som tvåbarnsmor"?...
Jag funderar på rubrikförslag. Det låter ju inte som om det skulle vara någon särskilt stor skillnad, men hej vad fel det antagandet skulle vara.
- Viggo ett år skulle handla om Viggo
- Ett år med Viggo skulle handla om min (eller egentligen vems som helst, men vi kan anta att det i den här bloggen skulle gälla mest min) relation till Viggo
- Ett år som tvåbarnsmor skulle handla om mig
Kanske vi börjar med Viggo och slutar med mig.
Viggo var på rådgivning idag. Jag var inte där. Men jag slet rådgivningskortet ur händerna på Joppe när jag kom hem, och kan nu berätta att Viggo:
- väger 11,01 kg
- är 80,4 cm
Han väger inte riktigt lika mycket som Kia vägde när hon var två, men det är inte långt ifrån.
Han har väl uppskattningsvis åtta tänder, går ofta när han ska ta sig fram korta sträckor, klättrar på i stort sett allt som går att klättra på. Släpper man lös honom i trappan klättrar han gärna ända upp till femte våningen. Sover i allmänhet en gång per dag och då typ 1,5-2 timmar. Gillar mycket att gå ut. En tid kröp han fram till ytterdörren och satt sig där och vinkade. Efter att han insett att det inte riktigt fungerar så kryper han istället dit och försöker dra på sig ett par skor.
Hans mativer beror mer på hans vakenhet än på vad som finns framför honom, men bröd, talkmurun, russin och mandariner går nästan alltid ner.
Idag har jag helt och hållet slutat amma, men eftersom jag i över en månad bara ammat en gång per kväll så känns det nog inte som om jag ammat på riktigt på länge.
Hans enda ord är DÄ! (där). Han verkar nog förstå en hel del, men det där med att få honom att peka på saker man talar om är ganska lönlöst. Det funkkar med lampa: Frågar man honom var lampan är pekar han upp i taket. Frågar man honom var precis vad som helst annat är pekar han också upp i taket. Det kan såklart också ha att göra med att det blivit lite av en lek och att han väl upplever att det är det som förväntas av honom.
Han gillar att borsta håret, kramas och att börja läsa böcker. Sen har han i allmänhet inte tålamod att orka läsa mer än två-tre sidor. Han kan sätta in runda klossen i runda kloss-hålet.
Han gillar självklart Kia. Hon gillar självklart honom. Hon gillar inte när han vill ta något hon håller på att leka med, men lite har det hjälpt att hon nu har en säng som han inte kan klättra upp i.
Han älskar människor och är rätt så orädd sålänge han får vistas bland dem ifred, men blir blyg för såna som ger honom uppmärksamhet. Mammig/Pappig/Ki-ig/Mormorig/Morfarig är han nog rätt ofta, men inte sådär att man måste vara fast i alla hela tiden.
Ettåringar är fascinerande typer. Jag vill gärna spara nyfikenheten, koncentrationen och livsglädjen i min minnesburk. Den sammanbitet koncentrerade minen, den fåniga smilminen, den härligt glada minen. Kommunikationen som sker med viftningar, miner och pekningar. Glädjen över att lära sig nåt nytt. Kramarna.
Jag ser fram emot att glömma hur jobbigt det är att vara utomhus med ett barn som är så påpälsat och så litet att han inte kan göra just nånting alls. Ser fram emot tiden då barnet går att resonera med. Då man kan förklara varför vissa saker är på ett visst sätt. Då man kan åka en sträcka i bil utan galltjut på baksätet om nånting råkade vara aningen fel. Då man får sova genom hela natten oftare än man inte får det.
Något från det här året jag ångrar?
Tja. Om jag skulle få skicka en hälsning till Gunzi i december 2015 så skulle det nog vara; "Den jobbiga amningen beror högst troligt på att barnet sitter fast i dina bröst typ åtta timmar om dagen. Ta ibruk den där jäkla flaskan nu så att du får lite paus emellanåt!"
(Jag undrar om jag ändå skulle ha gjort det. Jag var så förtvivlat rädd för att flaskan skulle störa min egen mjölkproduktion så att den skulle bli helt messed up, eller leda till att barnet inte sen vill äta på något annat sätt än med flaska. Så jag skulle väl få skicka med ett extra meddelande om att jag inte ska vara så fixerad vid att allt måste ha ett system.)
Att ha börjat jobba igen är nog ganska skönt, och att få göra det utan att behöva fundera på hur Viggo klarar sig på dagis är ännu bättre. Men ett dagligt dåligt samvete slits jag nog med. För att jag inte är så mycket med Kia och Viggo som jag skulle vilja och som jag tycker att jag borde, och för att jag inte kan avlasta Joppe så mycket som jag tycker att han förtjänar.
Nu känner jag;
- att jag är för trött för att hitta på mer att skriva
- att det här redan blev alldeles för långt och att ingen mera är intresserad
så jag säger som hamster-TV i buu-klubben; Tack och godnatt!
Jag funderar på rubrikförslag. Det låter ju inte som om det skulle vara någon särskilt stor skillnad, men hej vad fel det antagandet skulle vara.
- Viggo ett år skulle handla om Viggo
- Ett år med Viggo skulle handla om min (eller egentligen vems som helst, men vi kan anta att det i den här bloggen skulle gälla mest min) relation till Viggo
- Ett år som tvåbarnsmor skulle handla om mig
Kanske vi börjar med Viggo och slutar med mig.
Viggo var på rådgivning idag. Jag var inte där. Men jag slet rådgivningskortet ur händerna på Joppe när jag kom hem, och kan nu berätta att Viggo:
- väger 11,01 kg
- är 80,4 cm
Han väger inte riktigt lika mycket som Kia vägde när hon var två, men det är inte långt ifrån.
Han har väl uppskattningsvis åtta tänder, går ofta när han ska ta sig fram korta sträckor, klättrar på i stort sett allt som går att klättra på. Släpper man lös honom i trappan klättrar han gärna ända upp till femte våningen. Sover i allmänhet en gång per dag och då typ 1,5-2 timmar. Gillar mycket att gå ut. En tid kröp han fram till ytterdörren och satt sig där och vinkade. Efter att han insett att det inte riktigt fungerar så kryper han istället dit och försöker dra på sig ett par skor.
Hans mativer beror mer på hans vakenhet än på vad som finns framför honom, men bröd, talkmurun, russin och mandariner går nästan alltid ner.
Idag har jag helt och hållet slutat amma, men eftersom jag i över en månad bara ammat en gång per kväll så känns det nog inte som om jag ammat på riktigt på länge.
Hans enda ord är DÄ! (där). Han verkar nog förstå en hel del, men det där med att få honom att peka på saker man talar om är ganska lönlöst. Det funkkar med lampa: Frågar man honom var lampan är pekar han upp i taket. Frågar man honom var precis vad som helst annat är pekar han också upp i taket. Det kan såklart också ha att göra med att det blivit lite av en lek och att han väl upplever att det är det som förväntas av honom.
Han gillar att borsta håret, kramas och att börja läsa böcker. Sen har han i allmänhet inte tålamod att orka läsa mer än två-tre sidor. Han kan sätta in runda klossen i runda kloss-hålet.
Han gillar självklart Kia. Hon gillar självklart honom. Hon gillar inte när han vill ta något hon håller på att leka med, men lite har det hjälpt att hon nu har en säng som han inte kan klättra upp i.
Han älskar människor och är rätt så orädd sålänge han får vistas bland dem ifred, men blir blyg för såna som ger honom uppmärksamhet. Mammig/Pappig/Ki-ig/Mormorig/Morfarig är han nog rätt ofta, men inte sådär att man måste vara fast i alla hela tiden.
Ettåringar är fascinerande typer. Jag vill gärna spara nyfikenheten, koncentrationen och livsglädjen i min minnesburk. Den sammanbitet koncentrerade minen, den fåniga smilminen, den härligt glada minen. Kommunikationen som sker med viftningar, miner och pekningar. Glädjen över att lära sig nåt nytt. Kramarna.
Jag ser fram emot att glömma hur jobbigt det är att vara utomhus med ett barn som är så påpälsat och så litet att han inte kan göra just nånting alls. Ser fram emot tiden då barnet går att resonera med. Då man kan förklara varför vissa saker är på ett visst sätt. Då man kan åka en sträcka i bil utan galltjut på baksätet om nånting råkade vara aningen fel. Då man får sova genom hela natten oftare än man inte får det.
Något från det här året jag ångrar?
Tja. Om jag skulle få skicka en hälsning till Gunzi i december 2015 så skulle det nog vara; "Den jobbiga amningen beror högst troligt på att barnet sitter fast i dina bröst typ åtta timmar om dagen. Ta ibruk den där jäkla flaskan nu så att du får lite paus emellanåt!"
(Jag undrar om jag ändå skulle ha gjort det. Jag var så förtvivlat rädd för att flaskan skulle störa min egen mjölkproduktion så att den skulle bli helt messed up, eller leda till att barnet inte sen vill äta på något annat sätt än med flaska. Så jag skulle väl få skicka med ett extra meddelande om att jag inte ska vara så fixerad vid att allt måste ha ett system.)
Att ha börjat jobba igen är nog ganska skönt, och att få göra det utan att behöva fundera på hur Viggo klarar sig på dagis är ännu bättre. Men ett dagligt dåligt samvete slits jag nog med. För att jag inte är så mycket med Kia och Viggo som jag skulle vilja och som jag tycker att jag borde, och för att jag inte kan avlasta Joppe så mycket som jag tycker att han förtjänar.
Nu känner jag;
- att jag är för trött för att hitta på mer att skriva
- att det här redan blev alldeles för långt och att ingen mera är intresserad
så jag säger som hamster-TV i buu-klubben; Tack och godnatt!
tisdag 6 december 2016
För ett år sedan
För ett år sedan satt jag och sneglade på slottsbalen med ett halvt öga. Samtidigt kände jag korta, svaga, återkommande vågor av ryggvärk, och jag visste att det började närma sig. Viggo.
Jag minns inte hur jag såg på det just då, men såhär i efterhand minns jag stunden med djup tillfredsställelse. Den där stunden när man inser att nu är det igång.
Jag skulle gärna skriva mer om det här året som gått. Om sakerna jag vill spara i minnesburken, och också om det som jag är glad över att få lämna bakom mig.
Men jag får helt enkelt hoppas att jag orkar någon annan dag, för ikväll ska jag sova. Imorgon? Torsdag!
Ikväll känner jag förresten också av svaga vågor av ryggvärk. Vet inte om det är begynnande mensvärk, eller om det är en följd av att Viggo på ett år blivit en ganska tung typ att gå och bära på.
onsdag 30 november 2016
Hej!
Är ni kvar?
Jag är nog..
men jag vet inte ens var jag ska börja.
Alltså nejnej, det har inte hänt något STORT och DRAMATISKT som jag nu inte vet hur jag ska börja förklara för er.
Det skulle nästan vara enklare då, för nu är ju grejen det att det, som vanligt, hänt miljoner småsaker som jag inte vet om jag mera kan återkalla i minnet. Men jag vill så ha dem nedskrivna så att jag kan komma ihåg det.
Det finns så mycket underbart man vill lägga på minnet från tiden med en nästan ett-åring. (Han kan nu gå. Han tog sina första steg ungefär på sin elva-månaders dag. Sen väntade han i två veckor innan han tog sina nästa steg. Nu går han korta sträckor varje dag.)
Det finns så mycket roligt man vill komma ihåg från tiden med en femåring. (Hon är på riktigt en egen människa nu. Med långa invecklade tankemönster, klara intressen, livsglädjebubbel i kroppen.)
Det finns så många komplicerade känslor kring att vara tillbaka på jobb och älska det, men samtidigt känna att man aldrig har riktigt tillräckligt många timmar kvar att vara hemma. (Idag blev det en timme jag hann visa mig för mina barn, mellan det att jag kom hem och det att jag satt mig vid datorn och hangoutade på scoutmöte.)
Det finns några triviala observationer från en simteknikkurs. (Simning har alltid varit den enda form av idrott osm jag känt att jag behärskar, men trots det inser jag nu att det finns en hel del grejer jag måste lära mig från scratch. Och att det tar tid! Och att det är tungt!)
Det finns planer och drömmar, både riktigt riktigt små och ofantligt stora, att utveckla. (En av de riktigt små är att sticka ett par benvärmare. (Men mamma, nej, jag vill inte ha såna i julklapp! Jag vill sticka själv!)
Det finns inte särskilt många bilder att visa, för att det är november, och för att jag ju mest är på jobb, och där blir det inte så roliga bilder.
Det finns världsangst. (Ni vet; Trump, rasism, sexism..) Men det finns inga smarta analyser,
Och det finns alldeles meningslösa frågor (som till exempel HUR man menar att fler kommer att vinna på lotto nu när det finns en siffra till?)
Är ni kvar?
Jag är nog..
men jag vet inte ens var jag ska börja.
Alltså nejnej, det har inte hänt något STORT och DRAMATISKT som jag nu inte vet hur jag ska börja förklara för er.
Det skulle nästan vara enklare då, för nu är ju grejen det att det, som vanligt, hänt miljoner småsaker som jag inte vet om jag mera kan återkalla i minnet. Men jag vill så ha dem nedskrivna så att jag kan komma ihåg det.
Det finns så mycket underbart man vill lägga på minnet från tiden med en nästan ett-åring. (Han kan nu gå. Han tog sina första steg ungefär på sin elva-månaders dag. Sen väntade han i två veckor innan han tog sina nästa steg. Nu går han korta sträckor varje dag.)
Det finns så mycket roligt man vill komma ihåg från tiden med en femåring. (Hon är på riktigt en egen människa nu. Med långa invecklade tankemönster, klara intressen, livsglädjebubbel i kroppen.)
Det finns så många komplicerade känslor kring att vara tillbaka på jobb och älska det, men samtidigt känna att man aldrig har riktigt tillräckligt många timmar kvar att vara hemma. (Idag blev det en timme jag hann visa mig för mina barn, mellan det att jag kom hem och det att jag satt mig vid datorn och hangoutade på scoutmöte.)
Det finns några triviala observationer från en simteknikkurs. (Simning har alltid varit den enda form av idrott osm jag känt att jag behärskar, men trots det inser jag nu att det finns en hel del grejer jag måste lära mig från scratch. Och att det tar tid! Och att det är tungt!)
Det finns planer och drömmar, både riktigt riktigt små och ofantligt stora, att utveckla. (En av de riktigt små är att sticka ett par benvärmare. (Men mamma, nej, jag vill inte ha såna i julklapp! Jag vill sticka själv!)
Det finns inte särskilt många bilder att visa, för att det är november, och för att jag ju mest är på jobb, och där blir det inte så roliga bilder.
Det finns världsangst. (Ni vet; Trump, rasism, sexism..) Men det finns inga smarta analyser,
Och det finns alldeles meningslösa frågor (som till exempel HUR man menar att fler kommer att vinna på lotto nu när det finns en siffra till?)
torsdag 3 november 2016
Rapport från begynnande vardag
Tillbaka på jobb dag 1: ingen förväntar sig att jag ska ha koll på något, alla är superglada att jag har börjat jobba igen. Bra fiilis!
Hemkommen från jobbet dag 1:barnen glada att se mig. Energinivån (min också) är hög och tålamodet oändligt. Bra fiilis!
Tillbaka på jobb dag 2: ingen förväntar sig att jag ska ha koll på något idag heller, och alla är superglada över att jag kom på jobb idag också. Bra fiilis!
Hemkommen från jobbet dag 2: Ena barnet har varit lite krassligt, men båda blir glada att se mig, energinivån är ganska hög och tålamodet på helt hyfsad nivå. Bra fiilis!
Tillbaka på jobb dag3: ingen förväntar sig ännu heller att jag ska ha koll på något, men själv börjar jag känna att det ju skulle vara bra om jag ens skulle lära mig hur jag sparar en fil, och tsunamin av grejer som jag vet att jag snart kommer att förväntas ha koll på närmar sig hotfullt vid horisonten. Att jag dykt upp även dag tre verkar nog glädja folk, men det är inte mera BättreÄnAttVinna2000000PåLotto.
Hemkommen från jobbet dag3: båda barnen har somnat innan jag kommer. Joppe rapporterar on en besvärlig dag då den ena vaknat sjuk men sakta blivit bättre, och den andra vaknat frisk men sakta blivit sämre. Sen rusar han iväg för att hinna till butiken, och jag sitter i soffan och käkar nötter och känner mig ensam och lite tom.
Reality is hitting me in the face.
Men! Det blir nog bra! Nu måste jag bara dyka djupt in i köksskåpet och leta efter bröstpumpen.
lördag 29 oktober 2016
En jobbdag
På tisdag börjar jag jobba på riktigt, men idag "övningsjobbade" jag lite på FiSScs roverscout- och ledardagar (dvs jag var där.. särskilt mycket mer krävdes inte av mig, och särskilt mycket mer skulle jag inte ha klarat).
Så jag var på jobb hela dagen och Joppe var ensamstående hemmapappa hela dagen. När jag kom hem var vi båda ganska slut (jag märkte nog inte att Joppe skulle ha varit särskilt trött, men han påstod så själv och jag tillåter mig att citera).
Så... det bådar ju inte så gott för nästa vecka..?
Men det som var skönt att märka var att min energi började öka igen efter att jag kommit hem, och det var hur okej som helst att hänga med barnen.
Det kan i och för sig hända att det var som när man efter en rejäl middag intalar sig att man har en skild efterrättsmage. När man ätit alldeles för mycket efterrätt också och inser att det nog var samma mage ändå så mår man ganska illa.
Så när jag kom hem intalade jag mig alltså att barnenergin kommer från någon annan energireserv, men nu när huset tystnat och jag håller på att stupa i säng så inser jag att nä-ä, det var nog samma...
torsdag 6 oktober 2016
Jämförelsen
Som jag antydde i ungefär två inlägg bakåt i bloggen så har hemmatiden med Viggo varit mycket enklare och roligare än hemmatiden med Kia. I jämförelser är det så gott som alltid den här hemmatiden som drar det längre strået. Jag vantrivdes då. Jag stortrivs nu.
Det är som ett fågelsträck. Fågeln längst fram kämpar sig fram genom himlarna. Spränger fram en väg genom luftmotståndet. Med vinden piskande i ögonen. Hela tiden måste fågeln hålla siktet inställt och ha koll på riktningen så att inte hela flocken flyger åt helt fel håll. All koncentration går åt till att forcera hinder.
Fåglarna som kommer efter peesar på. Tar det lugnt. Följer med strömmen. Lutar sig tillbaka och njuter lite av utsikten.
I ett riktigt fågelsträck byter fåglarna plats hela tiden, men i en syskonskara är äldst ohjälpligen oftast först.
Eller inte syskonen i sig. Det är inte Kia som är fågeln som kämpar längst fram och Viggo som är fågeln som chillar på luftströmmarna. Båda fåglarna är jag, men den första är jag i mitt moderskap för Kia och den senare är jag i mitt moderskap för Viggo.
Det är självklart inte heller Kia som är luftmotståndet och Viggo som är medvinden.
Det känns jättejätteviktigt att göra dethär fullständigt klart. Kia är inte svårare. Inte alls. Jag älskar inte Viggo mer. I mina känslor mot dem finns ingen ojämlikhet. Men genom Viggo ser jag lättare min kärlek till båda mina barn.
Antagligen avspeglar sig mina känslor för mitt eget moderskap i hurudan mamma jag är. En av mina viktigaste mammaönskningar just nu är att jag inte konstant är en stretande, orolig och frustrerad mamma för Kia medan jag är en glad och avslappnad mamma för Viggo.
tisdag 4 oktober 2016
En dag ur mitt liv
Sen bestämde jag mig för att testa telefonens miljoner filter, vilket säkert ger ett lite rörigt, barnsligt och högst oprofessionellt intryck, men jag bestämde mig också för att strunta i att det gör det, för det var ganska roligt.
6:30. Viggo vaknar, men somnar om efter ett tag och sover vidare till 7. En halv timme hit eller dit skulle ju inte behöva ha så stor betydelse, men just den där halvtimmen inverkar hemskt positivt på hans humör, och därmed på alla andras också.
7:30. Vi har lyckats vakna alla tre och äter morgonmål.
8:30. Vanliga morgonpaniken; Fortfarande inte påklädda, tandborstade, hårborstade eller morgonkissade och om 10 minuter borde vi gå iväg. VARFÖR BLIR DET ALLTID SÅHÄR??
9:30. Viggo och jag har mellanlandat hemma och idkar lite impulsstädning och avbäddar en säng.
10:30. Viggo sover, solen skiner, himlen är blå, pod i öronen, promenadtakt i benen.
11:30 Fortfarande allt ovanstående, utom podden som tagit slut.
12:30. Tar ut alla möjligheter ur första tumislunchen på länge; Viggo äter butiksmat ur burken, och jag gafflar i mig makaronilådsingrediensrester; makaroner, köttfärs och ketchup, ur en annan burk. Hundratusen matlagningspoäng, hurra!
13:30. Två killar bar in möbelpaket och lämnade dem i vardagsrummet. Det ska bli ny säng åt Kia, är det tänkt. Hon har längtat!
14:30. Vi städar. Viggo gillar dammsugaren så mycket att det nästan är roligt att använda den!
15:30. Jag förbereder middag. (Det blev puresoppa. Jag gillade, men ingen annan.) Viggo sover på balkongen.
16:30. Kia får titta på mumin medan jag fixar i köket. Det tycker hon är bäst.
17:30.Middagen var ingen succé. Kia åt bara smörgås, och åt Viggo öppnade jag till slut en butiksburk eftersom jag inte vill ha hungerkris när jag just håller på att sluta med middagsamningen. Av flaskmjölken gick för ovanlighets skull en hel halvdeciliter.
18:30. Äntligen, hurrahurra, öppnade vi sängpaketen. Jag hade tittat på dem och funderat på om det fanns någon ledtråd till vilket paket man skulle öppna först (det fanns två), och hoppfullt hittat en stor 1:a på det ena. Hoppet dog då jag hittade en likadan 1:a på det andra också. Förklaringen kom när vi öppnade paketen och insåg att de faktist var identiska, och att det inte var meningen att de skulle vara det. Suck... I och för sig hade jag försökt ställa in Kia på att det alltid kan hända att något gått fel så att hon kanske inte kommer att kunna få sova i sin nya säng ännu på några nätter, men lite besviken blev ju nog hon, och lite ilsken blev jag.
19:30. Viggo har badat. Strax påväg i säng.
20:30. Vi har avslutat Muminpappans memoarer och gått vidare till Trollkarlens hatt. Både Kia och jag gillar våra lässtunder avsevärt mycket mer än det ser ut på bilden.
21:30. Vardagskaos i köket att åtgärda. Båda barnen sover.
22:30. Jag satt och slutbehandlade bilderna och behövde en del sladdar till hjälp för att hålla liv i maskinerna.
23:30. Det är ungefär nu det. Jag sitter i mörkret och skriver ensista rad, och tänker sen gå och lägga mig. Det blir ingen bild på det.
måndag 3 oktober 2016
Mot ett slut till
Jag skrev att två för mig centrala grejer lider mot sina slut. Det ena var amningen, vars slut jag ser fram emot med lite lite vemod och massor massor frihets- och festfiilis.
Det andra är tiden hemma med Viggo, och där är förhållandet mellan känslorna är det omvända.
Om fyra veckor är jag back at work. Det känns inte som länge. Tiden rusar fram som en sportbil med en våghalsig förare i vänstraste filen på en tysk autobahn.
När jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med Kia kändes det som om jag varit borta ett liv. Nu känns det som en snäppet längre sommarsemester skulle ha passerat.
När jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med Kia märkte jag att jag saknat till och med slagsmålen med printern. Nu hör planen på att aldrig mer printa ett dokument i hela mitt liv till en av mina viktigaste överlevnadsstrategier. (Jag kan eventuellt klara det de första två dagarna. )
Det andra är tiden hemma med Viggo, och där är förhållandet mellan känslorna är det omvända.
Om fyra veckor är jag back at work. Det känns inte som länge. Tiden rusar fram som en sportbil med en våghalsig förare i vänstraste filen på en tysk autobahn.
När jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med Kia kändes det som om jag varit borta ett liv. Nu känns det som en snäppet längre sommarsemester skulle ha passerat.
När jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med Kia märkte jag att jag saknat till och med slagsmålen med printern. Nu hör planen på att aldrig mer printa ett dokument i hela mitt liv till en av mina viktigaste överlevnadsstrategier. (Jag kan eventuellt klara det de första två dagarna. )
(Jämförelserna mellan moderskapsledigheten då och moderskapsledigheten nu utfaller sällan (aldrig?) till den tidigares fördel, och det känns extremt orättvist mot Kia. Det handlar ju (såklart) om en jämförelse mellan MIG då och MIG nu; inte om en jämförelse mellan Kia och Viggo. Men det innebär ju inte att det inte i viss mån har gått ut över henne i alla fall. Men kring det ämnet finns så många tankar att de inte ryms här.)
Det är ju inte BARA besvärligt att börja jobba igen. Där finns ju en hel del frihets- och festfiilis i det också. Men just nu, när nedräkningen på allvar har börjat, håller den sig väl undangömd.
Jag funderar oroligt om det finns saker jag ännu borde hinna göra under min ledighet. Saker jag BORDE och saker jag VILL. Lyckligtvis har jag inte ännu kommit på många, men tiden rusar som sagt så fruktansvärt fort just nu att det känns som om jag inte hinner tänka klart. Jag är rädd att hela november sen fylls av insikter om vilka alla saker jag borde ha förstått att göra medan tiden fanns.
Det är ju inte BARA besvärligt att börja jobba igen. Där finns ju en hel del frihets- och festfiilis i det också. Men just nu, när nedräkningen på allvar har börjat, håller den sig väl undangömd.
Jag funderar oroligt om det finns saker jag ännu borde hinna göra under min ledighet. Saker jag BORDE och saker jag VILL. Lyckligtvis har jag inte ännu kommit på många, men tiden rusar som sagt så fruktansvärt fort just nu att det känns som om jag inte hinner tänka klart. Jag är rädd att hela november sen fylls av insikter om vilka alla saker jag borde ha förstått att göra medan tiden fanns.
lördag 1 oktober 2016
Minnen och melankoli
Ikväll har jag tänkt en massa melankoliska tankar. Det är i allmänhet ett tecken på att jag börjar vara riktigt akut trött, så jag borde ju sova istället för att blogga, men det är å andra sidan rätt skönt med lite melankoliska tankar emellanåt.
Jag har bland annat tänkt på minnen. Barndomsminnen.
Jag har tänkt på hur det var när man gått och lagt sig och låg i sin säng och snart skulle somna. Låg och lyssnade på det lågmälda surret av två röster i köket, klirret av skedar i tekoppar. Tryggheten.
Jag har tänkt att våra barn så sällan hör andra kvällsljud än sammelsuriet från TV:n. Det är inte som om vi egentligen skulle titta på TV, men den står på, som bakgrundsbrus medan fingret och blicken rör sig fram och tillbaka över pekplattan.
Det känns så viktigt att få stänga av hjärnan efter dagen. Fly in i sociala medier och slött ta till sig andra människors tankar. Ta enkla utvägen och tänka på samma saker som de istället för att måsta komma på egna saker att tänka på.
Vem som helst förstår väl egentligen att lite skedklirr i en tekopp och ett lågmält samtal med den där som man tycker riktigt mycket om skulle vara så mycket hälsosammare för huvudet.
Lite mer skedklirr, lite mer sömn.
torsdag 29 september 2016
Mot ett slut
Tiden går, som den brukar, och en massa saker lider mot sitt slut, och här i MITT huvud är det framförallt två sådana grejer som känns viktiga.
För det första håller jag sakteligen på att sluta amma.
Målsättningen är att bara kvällsamma från och med sista veckoslutet i oktober. Den amningsstunden kan nu sen få finnas kvar så länge det funkkar (vilket jag misstänker att blir några veckor.. kanske en månad max, men vi får se).
Det är alltså inte många veckor kvar tills jag kör alla amningskläder genom en 60 graders tvättmaskin, slänger bort de som inte tålde det och viker ihop resten i en prydlig hög och buntar ihop dem med de kvarvarande gravidkläderna och förpassar dem ut ur mitt klädskåp till någon bättre behövande. Både på ett symboliskt plan och på ett helt konkret "mer-utrymme-i-klädskåpet"-plan känns det väldigt befriande.
Ett litet, litet knytt viskar att det känns lite sorgligt att för gott avsluta det här kapitlet i livet, men en hel bunt yra hemuler hojtar "PAARTYYYY!!" och överröstar honom totalt. (Vi läser Muminpappans memoarer här hemma, därav muminliknelsen, som jag direkt inser är olämplig, eftersom jag alla gånger sympatiserar mer med små knytt än med skräniga hemuler, men kanske vi alla bara låtsas att vi förstod vad jag menade, okej?)
För det andra är det bara en månad kvar av min tid hemma med Viggo. Men det pratar vi mer om en annan dag.
tisdag 27 september 2016
Då och nu
Jag bläddrade tillbaka lite i bloggen till april-maj 2012 för att kolla lite hur vi hade det då Kia var 9-10 månader och hur vi har det nu när Viggo är det.
Jag kan konstatera att mycket av det jag direkt stötte på är lika.
Också Viggo storgillar "Bara rumpor"-boken. Idag ville han att jag skulle läsa den för honom tre gånger i rad, och då jag tog upp någon annan bok istället skrek han argt och viftade med Bara rumpor-boken (vilket är imponerande nog, iom att den är ganska stor och tung.)
Och precis som då går vi omkring och drömmer om lite mer utrymme. Då sprang vi ju omkring på visningar och funderade på allvar på att flytta (och gjorde det ju också ca ett halvår senare). Nu är det nu mer på "sucka uppgivet över alla våra grejer"-stadiet.
Jag hittade Kias 9-månaders-inlägg och kan konstatera att Viggo är månader före henne när det gäller att ta sig framåt, men att han ligger efter på kommunikationsfärdigheterna. Ganska bra förstår man väl vad han vill i alla fall, men han har färre ljud än hon hade, och först alldeles nyligen har han börjat vända blicken åt rätt håll då man pratar högt och uppfodrande om lampor, och det verkar vara enda ordet han har sådan koll på.
Jag kan konstatera att mycket av det jag direkt stötte på är lika.
Också Viggo storgillar "Bara rumpor"-boken. Idag ville han att jag skulle läsa den för honom tre gånger i rad, och då jag tog upp någon annan bok istället skrek han argt och viftade med Bara rumpor-boken (vilket är imponerande nog, iom att den är ganska stor och tung.)
Och precis som då går vi omkring och drömmer om lite mer utrymme. Då sprang vi ju omkring på visningar och funderade på allvar på att flytta (och gjorde det ju också ca ett halvår senare). Nu är det nu mer på "sucka uppgivet över alla våra grejer"-stadiet.
Jag hittade Kias 9-månaders-inlägg och kan konstatera att Viggo är månader före henne när det gäller att ta sig framåt, men att han ligger efter på kommunikationsfärdigheterna. Ganska bra förstår man väl vad han vill i alla fall, men han har färre ljud än hon hade, och först alldeles nyligen har han börjat vända blicken åt rätt håll då man pratar högt och uppfodrande om lampor, och det verkar vara enda ordet han har sådan koll på.
söndag 25 september 2016
Ett av de där inläggen om Viggo...
Viggo kryper, står, klättrar (bland annat upp på sängen, fast för det mesta ramlar han ner.. skumgummihjälmen skulle vara bra att ha igen), går med stöd.
Saknar jag tiden då man kunde lägga ned honom och lita på att han fortfarande finns på samma ställe fem minuter senare? Inte det minsta! Så mycket roligare att han kan ta sig omkring på egen hand. Saknar jag tiden då han låg ens relativt stilla medan man bytte blöja på honom, istället för att krypa iväg, klättra omkring, sätta sig mitt i proceduren? Nåjo.. lite.
Ungefär i förrgår började han medvetet vinka. Inte verkar han nu koppla ihop vinkningar till att någon går iväg, men han vet hur man gör, liksom.
Kläder som han hittar sätter han alltid på huvudet. Sen biter han lite i dem. Ibland kräks han på dem.. Det insåg jag till exempel idag när han en lång stund huserat fritt med Kias strumpkorg.
Han kramas! Mycket! Och buffas med huvudet sådär som en katt. Och kommer krypande mot en i vild fart när han är glad att se en.
Han står och klappar (bankar, skulle kanske någon kalla det) på TV-skärmen då TV:n är på. Finns det ett ansikte i rutan sträcker han sig mot det.
Han klättrar in i alla former av lådor han hittar som går att klättra in i.
Han klättrar ur matstolen upp på matbordet när han börjar tröttna på ätandet. (han har nu aldrig hunnit så långt, men varit på god väg.)
Saknar jag tiden då man kunde lägga ned honom och lita på att han fortfarande finns på samma ställe fem minuter senare? Inte det minsta! Så mycket roligare att han kan ta sig omkring på egen hand. Saknar jag tiden då han låg ens relativt stilla medan man bytte blöja på honom, istället för att krypa iväg, klättra omkring, sätta sig mitt i proceduren? Nåjo.. lite.
Ungefär i förrgår började han medvetet vinka. Inte verkar han nu koppla ihop vinkningar till att någon går iväg, men han vet hur man gör, liksom.
Kläder som han hittar sätter han alltid på huvudet. Sen biter han lite i dem. Ibland kräks han på dem.. Det insåg jag till exempel idag när han en lång stund huserat fritt med Kias strumpkorg.
Han kramas! Mycket! Och buffas med huvudet sådär som en katt. Och kommer krypande mot en i vild fart när han är glad att se en.
Han står och klappar (bankar, skulle kanske någon kalla det) på TV-skärmen då TV:n är på. Finns det ett ansikte i rutan sträcker han sig mot det.
Han klättrar in i alla former av lådor han hittar som går att klättra in i.
Han klättrar ur matstolen upp på matbordet när han börjar tröttna på ätandet. (han har nu aldrig hunnit så långt, men varit på god väg.)
lördag 24 september 2016
fredag 23 september 2016
Om sovande barn och vakna föräldrar
En orsak till att det i några veckor varit så svårt för mig att klämma ur mig blogginlägg är att jag de senaste veckorna försökt komprimera ihop ett heltäckande, men ändå intressant, inlägg om nio-månaders-Viggo. Det bara inte går. Det finns sååå myycket att berätta, men det blir så långt och ingen orkar ju läsa det, plus att det känns direkt pinsamt att skriva så långa och utförliga inlägg om en annan person. Inte för att det är något helt ovanligt på den här bloggen (åtminstone sysslade jag med det i lika hög grad när Kia var mini), men lite tar det emot ändå. Samtidigt är det inlägg som jag jättegärna faktiskt vill ha nedskrivna..
Hur som helst bestämde jag mig nu för att slopa tanken på ett långt, flera veckor försenat, nio-månaders-inlägg, och istället satsa på flera kortare. det blir kanske inte mindre absurt, men åtminstone lättare att traggla igenom..
Jag tänkte börja med att skriva om ett av de kanske två eller tre aktuellaste ämnena för småbarnsföräldrar; sömn.
För rätt länge sedan redan, medlet av augusti kanske, berättade Joppe en kväll att nu tyckte han att det på riktigt är dags att göra ett försök att få Viggo att slutar äta på nätterna. Vi hade funderat på det redan länge, men det var nu alltid något som kom ivägen så att det inte passade just då. Det här aktuella tillfället var egentligen inte alls bättre, men det fanns inte heller några såna i sikte, så Joppe tog nätterna ett tag framöver.
De första nätterna gick ju självklart inte utan skrik och gråt, men däremot gick de nog utan amning. Redan efter några nätter sov JAG som en stock och vaknade utvilad följande morgon och talade nöjt om hur Viggo sovit hela natten, varpå Joppe suckade trött och sade att han nog varit uppe åtminstone fyra gånger. Men så småningom släppte också det, och numera behöver Viggo sällan uppmärksamhet fler än en gång under natten (inte alltid ens det), och då räcker det i allmänhet med några tafatta klappar på foten för att han ska somna om igen.
Så numera har vi ett barn som sover ca 20:30-7:30, och ett annat barn som sover ca 20-6:30.
Det är ju i princip alldeles sjukligt lyxigt.
Ändå känns det som om jag skulle ha varit tröttare den senaste månaden än under hela Viggos liv hittills. Det beror, självklart, rätt mycket på att jag ju sällan lyckas lägga mig före klockan 12, och att jag sen ofta vaknar stressad 5-tiden och funderar när Viggo ska vakna (eftersom han fram till mycket nyligen hade en period då han vaknade strax efter 5 och var arg i minst en timme).
Det blir ju ändå fem timmar sömn i sträck, och med tanke på omständigheterna kunde ju också det ses som lyxigt, men jag vet inte.. mitt huvud tycker nu tydligen ändå inte att det är helt okej.
Jag läste faktiskt riktigt just ett inlägg på Hannah Norrenas blogg om sömn, och kände mig manad att citera;
"Alla ni där ute men småbarn vet säkert hur det är. Första tiden är det kampen om läggdags, vakningsnätter och ständigt uppvaknande. Sen då de små grisarna äntligen börjar sova hela nätter känner man att man behöver ta vara på den egna tid man har. Följdaktligen sitter man uppe och ugglar, tittar på alla tv-serier man missat, chattar, tindrar, pysslar…tills man åter igen står inför 6 furstliga timmar sömn."
Just det där med att "ta vara på egen tid" känns så nödvändigt. Jag försöker minnas att det inte skadar ens för den egna tiden att sova lite emellanåt, men det går inte så bra.
(Utöver nattsovandet sover Viggo 1,5-2 timmar vid 10-12-tiden och ca en timme vid 15-16-tiden.)
Hur som helst bestämde jag mig nu för att slopa tanken på ett långt, flera veckor försenat, nio-månaders-inlägg, och istället satsa på flera kortare. det blir kanske inte mindre absurt, men åtminstone lättare att traggla igenom..
Jag tänkte börja med att skriva om ett av de kanske två eller tre aktuellaste ämnena för småbarnsföräldrar; sömn.
För rätt länge sedan redan, medlet av augusti kanske, berättade Joppe en kväll att nu tyckte han att det på riktigt är dags att göra ett försök att få Viggo att slutar äta på nätterna. Vi hade funderat på det redan länge, men det var nu alltid något som kom ivägen så att det inte passade just då. Det här aktuella tillfället var egentligen inte alls bättre, men det fanns inte heller några såna i sikte, så Joppe tog nätterna ett tag framöver.
De första nätterna gick ju självklart inte utan skrik och gråt, men däremot gick de nog utan amning. Redan efter några nätter sov JAG som en stock och vaknade utvilad följande morgon och talade nöjt om hur Viggo sovit hela natten, varpå Joppe suckade trött och sade att han nog varit uppe åtminstone fyra gånger. Men så småningom släppte också det, och numera behöver Viggo sällan uppmärksamhet fler än en gång under natten (inte alltid ens det), och då räcker det i allmänhet med några tafatta klappar på foten för att han ska somna om igen.
Så numera har vi ett barn som sover ca 20:30-7:30, och ett annat barn som sover ca 20-6:30.
Det är ju i princip alldeles sjukligt lyxigt.
Ändå känns det som om jag skulle ha varit tröttare den senaste månaden än under hela Viggos liv hittills. Det beror, självklart, rätt mycket på att jag ju sällan lyckas lägga mig före klockan 12, och att jag sen ofta vaknar stressad 5-tiden och funderar när Viggo ska vakna (eftersom han fram till mycket nyligen hade en period då han vaknade strax efter 5 och var arg i minst en timme).
Det blir ju ändå fem timmar sömn i sträck, och med tanke på omständigheterna kunde ju också det ses som lyxigt, men jag vet inte.. mitt huvud tycker nu tydligen ändå inte att det är helt okej.
Jag läste faktiskt riktigt just ett inlägg på Hannah Norrenas blogg om sömn, och kände mig manad att citera;
"Alla ni där ute men småbarn vet säkert hur det är. Första tiden är det kampen om läggdags, vakningsnätter och ständigt uppvaknande. Sen då de små grisarna äntligen börjar sova hela nätter känner man att man behöver ta vara på den egna tid man har. Följdaktligen sitter man uppe och ugglar, tittar på alla tv-serier man missat, chattar, tindrar, pysslar…tills man åter igen står inför 6 furstliga timmar sömn."
Just det där med att "ta vara på egen tid" känns så nödvändigt. Jag försöker minnas att det inte skadar ens för den egna tiden att sova lite emellanåt, men det går inte så bra.
(Utöver nattsovandet sover Viggo 1,5-2 timmar vid 10-12-tiden och ca en timme vid 15-16-tiden.)
torsdag 22 september 2016
Kort hej
Alltså jag måste ju lite mildra min arrogans i gårdagens inlägg. Jag menar ju inte att jag går omkring konstant oförstående till varför gravidt folk längtar efter att få träffa sitt barn. Och jag vet ju att det inte är riktigt precis alla som har såpass friktionsfria graviditeter som jag hade. Det där oförståendet är liksom bara den första reaktionen. Sen tar jag ett djupt andetag och inser att jag och min världssyn inte är det enda som räknas.
Den här kvällen har ägnats åt världsangst. Rasismen frodas, Donald Trump kan faktist bli president i USA, bina håller på att dö ut, det känns helt omöjligt att köpa en produkt som INTE har bidragit till att människor på andra sidan jordklotet slavat föhållanden, Vad är det för sjuk värld vi lever i?
Den här kvällen har ägnats åt världsangst. Rasismen frodas, Donald Trump kan faktist bli president i USA, bina håller på att dö ut, det känns helt omöjligt att köpa en produkt som INTE har bidragit till att människor på andra sidan jordklotet slavat föhållanden, Vad är det för sjuk värld vi lever i?
onsdag 21 september 2016
Finn fem rätt
Dagarna bara går och går och jag prioriterar gång på gång bort bloggandet för annat. (Jag har ganska mycket fortsatt diska. Det är nästan lite terapeutiskt att koppla in en podd i öronen och ägna en stund åt att vispa i hett vatten med en borste. En disk tar i allmänhet ett poddavsnitt. )
De senaste dagarna har jag också jobbat lite. Fick göra en grej som tar sådär lämpligt mycket tid så att det hinner vara roligt, utan att bli stressigt eller tungt. Det har varit riktigt skoj, men samtidigt försöker jag nog förtränga det faktum att det inte är många veckor kvar tills jag är på jobb på riktigt. Det blir nog roligt. Men inte BARA roligt.
Jag öppnade ett instagram-konto för några veckor sedan. Finns på gunillaedelmann. Det har varit en trevlig upplevelse hittills. De första dagarna gick jag faktiskt omkring och såg världen på ett helt nytt sätt. Nå nä, inte riktigt, men när man är van att gå omkring och leka finn-fem(hundra)-fel med hela tillvaron precis hela tiden så är det en bra övning för hjärnan att istället leta efter glada och trevliga grejer som kan bli insta-ögonblick.
Jag gav mig bland annat ut på en lång paddlingstur med "övertalningsmotivet" (det som får upp en sista biten ur trädgårdsstolen på landet, så man inte istället blir kvar där med en tidning) att jag ville ha en paddlingsbild till instagram. Det blev en enormt skön paddlingstur, och vem bryr sig om hur galet malplacerat motivet då var?
Min instataktik är att inte räkna alla orsaker till att en bild är för dålig eller meningslös eller tråkig för att läggas upp, utan istället räkna orsaker till varför den kunde duga, och sen ladda upp den om orsakerna är fler än typ två.
Jag borde kanske börja applicera det tänket på bloggen också.. och sen på resten av mitt liv. Sluta söka så mycket fel hela tiden. Sök rätt istället. Som när jag är gravid, kom jag på.
Folk blir ju fortfarande gravida ibland, trots att jag själv inte har såna planer (sjukt konstigt..), och när jag någon gång talar med gravida människor blir jag så ändlöst förvånad över dem som verkar längta efter att graviditeten ska ta slut. Att vara gravid är ju det bästa! Jag tar gärna alla era graviditeter bara ni sen själva tar hand om era barn!
Så när jag analyserade den inställningen kom jag fram till att det är just det som är skillnaden mellan gravid-Gunzi och vanliga-Gunzi. Vanliga-Gunzi letar fel. Gravid-Gunzi letar rätt. Huuur överför man det tänket till att gälla sådär mest hela tiden?
Nu ska jag i alla fall börja blogga lite mindre självkritiskt och mer dedikerat ett tag framöver. Minst 10 minuter om dagen lovar jag ge bloggen. (Det behöver såklart inte innebära ett blogginlägg per dag, för vissa inlägg kan ju ta tid att skriva... *garderar mig*)
Saker jag annars sysslar med, sådär när jag nu flummigt presenterat ett litet urval, är fotar mat i fina färger. Jag planerar samlingsalbum! (Det där var ett skämt. Men ändå också sant.)
De senaste dagarna har jag också jobbat lite. Fick göra en grej som tar sådär lämpligt mycket tid så att det hinner vara roligt, utan att bli stressigt eller tungt. Det har varit riktigt skoj, men samtidigt försöker jag nog förtränga det faktum att det inte är många veckor kvar tills jag är på jobb på riktigt. Det blir nog roligt. Men inte BARA roligt.
Jag öppnade ett instagram-konto för några veckor sedan. Finns på gunillaedelmann. Det har varit en trevlig upplevelse hittills. De första dagarna gick jag faktiskt omkring och såg världen på ett helt nytt sätt. Nå nä, inte riktigt, men när man är van att gå omkring och leka finn-fem(hundra)-fel med hela tillvaron precis hela tiden så är det en bra övning för hjärnan att istället leta efter glada och trevliga grejer som kan bli insta-ögonblick.
Jag gav mig bland annat ut på en lång paddlingstur med "övertalningsmotivet" (det som får upp en sista biten ur trädgårdsstolen på landet, så man inte istället blir kvar där med en tidning) att jag ville ha en paddlingsbild till instagram. Det blev en enormt skön paddlingstur, och vem bryr sig om hur galet malplacerat motivet då var?
Min instataktik är att inte räkna alla orsaker till att en bild är för dålig eller meningslös eller tråkig för att läggas upp, utan istället räkna orsaker till varför den kunde duga, och sen ladda upp den om orsakerna är fler än typ två.
Jag borde kanske börja applicera det tänket på bloggen också.. och sen på resten av mitt liv. Sluta söka så mycket fel hela tiden. Sök rätt istället. Som när jag är gravid, kom jag på.
Folk blir ju fortfarande gravida ibland, trots att jag själv inte har såna planer (sjukt konstigt..), och när jag någon gång talar med gravida människor blir jag så ändlöst förvånad över dem som verkar längta efter att graviditeten ska ta slut. Att vara gravid är ju det bästa! Jag tar gärna alla era graviditeter bara ni sen själva tar hand om era barn!
Så när jag analyserade den inställningen kom jag fram till att det är just det som är skillnaden mellan gravid-Gunzi och vanliga-Gunzi. Vanliga-Gunzi letar fel. Gravid-Gunzi letar rätt. Huuur överför man det tänket till att gälla sådär mest hela tiden?
Saker jag annars sysslar med, sådär när jag nu flummigt presenterat ett litet urval, är fotar mat i fina färger. Jag planerar samlingsalbum! (Det där var ett skämt. Men ändå också sant.)
tisdag 13 september 2016
Prioriteringar
Jag tror att jag har en lång lista med oskrivna texter som jag vid lämpligt tillfälle ska ösa ur mig här. En del av dem kommer ju att ramla bort på vägen; bli refuserade, krympa ihop eller bli inaktuella och därmed aldrig skrivna, men något ska jag väl lyckas prestera då jag återvänder hit.
Men de senaste dagarna har jag prioriterat annat. Rätt mycket disk, faktist, men också rätt så meningslöst surfande. (Fast nu hörde jag nyligen att det är tecken på hopplös uråldrighet att tala om att man surfar (i betydelsen "på nätet" alltså, och det är ju nog det enda surfande jag någonsin ägnat mig åt).)
Men någon kväll ska jag då som sagt prioritera bloggen.
Och sen! Sen ska jag börja läsa böcker! Det har jag lovat mig själv.
Någon gång ska jag också sova lite.
Här får ni i alla fall en till familjeselfie från vår Nouxutflykt på söndag. (Det var otroligt fint väder och massormassormassor med folk.)
söndag 4 september 2016
Söndag morgon
Söndag är den enda dagen i veckan då ingen av oss ska iväg någonstans. Alla är hemma, ingen stressar, tre av fyra får sova i stort sett så länge de vill (den fjärde måste stiga upp med Viggo som är den som vill sova kortast). Man kan i lugn och ro äta en super frukost. Innan man äter den har man dessutom tid att i lugn och ro laga den. Doften av nygräddat bröd blandar sig med aromen av kaffet i Joppes mugg.
Det finns alltså alla förutsättningar för en galet skön morgon då man efter sin dunderfrukost kan sätta sig i soffan, slänga upp benen på soffbordet och i lugn och ro läsa tidningen från pärm till pärm med det mysiga ljudet av barn som stillsamt pysslar med något eget inom (men utan behov av) synhåll.
Och varje lördagkväll njuter jag av den framtidsutsikten.
Men..
Det blir ju inte så.
Söndagmorgnarna verkar tvärtom ha potential att bli de mest kaotiska under hela veckan. Kia är inte van vid att ha två föräldrar hemma. Kia är inte van vid att saker kan göras på ett annat sätt och i en annan takt än under vanliga morgnar (och det där med takten är extra tragiskt eftersom hon under vanliga morgnar alltid klagar på att det är för tidigt och hon skulle inte orka och hon vill hinna leka.. men sen när det blir så så fungerar det inte alls det heller). (Och Viggo har ju såklart inte heller särskilt mycket förståelde för att göra saker i lugn och ro, utan vill ju ha mat enligt samma tidtabell som alltid.)
En av morgonens måhånga raseriutbrott handlade om att jag då jag steg upp med Viggo hade klätt på honom. Två timmar senare upplevde nämligen hans stora syster att det var så fruktansvärt orättvist att hon inte hade fått välja hans kläder. I ganska många minuter tjöt hon om att vi måste byta kläder på honom.
Till slut vill man bara ge upp och skrika att hela familjen stannar hemma hela dagen då, om det ska vara på det här viset!! Men uppgivet inser man att enda sättet att överhuvudtaget ta sig igenom dagen med förståndet i behåll är att släpa och dra och tjata barnen genom morgonsysslorna och fort som attan få ut hela rasket.
Morgonburken räddade ingenting. Tvärtom satt den extra käppar i hjulet, och vi får nog antagligen ta paus från den i några dagar nu.
Doften av nygräddat bröd? Javisst! Jag hade köpt sådana där förgräddade batonger på lördag kväll och slängde in dem i ugnen det första jag gjorde på morgonen. Så doften låg som en kvardröjande ljuvhet över morgonkaoset. Själva brödet låg i roskisen. Jag märkte då jag skulle skära upp det att det var mögligt.
Det finns alltså alla förutsättningar för en galet skön morgon då man efter sin dunderfrukost kan sätta sig i soffan, slänga upp benen på soffbordet och i lugn och ro läsa tidningen från pärm till pärm med det mysiga ljudet av barn som stillsamt pysslar med något eget inom (men utan behov av) synhåll.
Och varje lördagkväll njuter jag av den framtidsutsikten.
Men..
Det blir ju inte så.
Söndagmorgnarna verkar tvärtom ha potential att bli de mest kaotiska under hela veckan. Kia är inte van vid att ha två föräldrar hemma. Kia är inte van vid att saker kan göras på ett annat sätt och i en annan takt än under vanliga morgnar (och det där med takten är extra tragiskt eftersom hon under vanliga morgnar alltid klagar på att det är för tidigt och hon skulle inte orka och hon vill hinna leka.. men sen när det blir så så fungerar det inte alls det heller). (Och Viggo har ju såklart inte heller särskilt mycket förståelde för att göra saker i lugn och ro, utan vill ju ha mat enligt samma tidtabell som alltid.)
En av morgonens måhånga raseriutbrott handlade om att jag då jag steg upp med Viggo hade klätt på honom. Två timmar senare upplevde nämligen hans stora syster att det var så fruktansvärt orättvist att hon inte hade fått välja hans kläder. I ganska många minuter tjöt hon om att vi måste byta kläder på honom.
Till slut vill man bara ge upp och skrika att hela familjen stannar hemma hela dagen då, om det ska vara på det här viset!! Men uppgivet inser man att enda sättet att överhuvudtaget ta sig igenom dagen med förståndet i behåll är att släpa och dra och tjata barnen genom morgonsysslorna och fort som attan få ut hela rasket.
Morgonburken räddade ingenting. Tvärtom satt den extra käppar i hjulet, och vi får nog antagligen ta paus från den i några dagar nu.
Doften av nygräddat bröd? Javisst! Jag hade köpt sådana där förgräddade batonger på lördag kväll och slängde in dem i ugnen det första jag gjorde på morgonen. Så doften låg som en kvardröjande ljuvhet över morgonkaoset. Själva brödet låg i roskisen. Jag märkte då jag skulle skära upp det att det var mögligt.
onsdag 31 augusti 2016
Familjens särdrag
Idag var vi på talterapi. Kia var som vanligt heltyst första två minutrarna, men pratade sedan oavbrutet de resterande 43. Viggo var med, och det blev ju lite pratat om honom också, och Kia berättade glatt att Viggo inte alltid äter så bra, men att han gärna äter matrester från golvet.
En stund senare skulle hon namnge ungefär åttahundrafemtio föremål på olika bilder. Två grejer mindes hon inte namnet på. Det ena var ett strykjärn ("vi har nog ett hemma, men vi har aldrig använt det.. kanske du sett ett sånt hos mormor?" försökte jag hjälpa). Det andra var en slips. ("Kanske din pappa använder en sådan ibland?" försökte terapeuten. "Kanske när han går på fest eller så?" "Nääää" konstaterade Kia med en lätt fnysning.)
Matrester under köksbordet, inget strykjärn, aldrig slips... det är vi det. Känns att det är som det ska vara..
Sen tog det oss 45 minuter från det att besöket tagit slut innan vi kommit iväg från väntrummet.
torsdag 25 augusti 2016
onsdag 24 augusti 2016
Sommaren är nu inte så fruktansvärt kort ändå
Ännu en hög med sommarlovsbilder.. Men det närmar sig slutet nu..
Strax efter simskoleavslutningen kom algerna och invadeade vår strand, så vi fick ta till alternativa plaskmöjligheter, till exempel vår plaskbassäng.
... och simstranden i Oitans.
Den någotsånär insatta betraktaren inser genast att det är Joppes kajak som syns på bilden, och det är mycket riktigt han som fick uppleva just den där morgonpaddlingsturen, men jag fick en jag också, och det var så otroligt skönt!
Vi har ätit vår årliga middag på Paven på Pentala.
Jag har klättrat i äventyrsparken Huippu i Alberga.
Det har nu i största allmänhet varit härlig sommarfiilis
Strax efter simskoleavslutningen kom algerna och invadeade vår strand, så vi fick ta till alternativa plaskmöjligheter, till exempel vår plaskbassäng.
... och simstranden i Oitans.
Kia och jag har matat får
Det har varit fint morgon-/kvällsväder ibland
Den någotsånär insatta betraktaren inser genast att det är Joppes kajak som syns på bilden, och det är mycket riktigt han som fick uppleva just den där morgonpaddlingsturen, men jag fick en jag också, och det var så otroligt skönt!
Vi har ätit vår årliga middag på Paven på Pentala.
Jag har klättrat i äventyrsparken Huippu i Alberga.
Det har nu i största allmänhet varit härlig sommarfiilis
Och till slut visade det sig att det nog trots allt går att bo i Olars också.
måndag 22 augusti 2016
Morgonburken
Vår morgonburk har underlättat vårt vardagsliv! Den har självklart inte räddat alla mornar, men den har räddat några, och det är något det också!
I all sin enkelhet går den såklart ut på att varje morgonsyssla har sin egen lapp, och så plockar man ut dem i slumpmässig ordning ur en burk.
Det blir roligare att vakna om man får börja morgonen med ett lotteri. Det blir skojigare att borsta tänderna om det står på en lapp att man ska göra det än om mamma tjatar om det. Det är mer accepterat att göra saker ifall det är lappar som man får dra själv som bestämmer ordningen.
Morgonburken passar ju inte för folk som vill göra sina morgonsysslor i samma ordning varje morgon för en klarare rutin, och inte heller för sådana som har starka åsikter om när tänderna ska borstas i förhållande till morgonmålet. Och vi måste också fuska ibland, och börja med wc:n, för vissa saker kan man inte alltid vänta på rätt lapp för.
söndag 21 augusti 2016
Sommarminnen: Zoolandia och Muminvärlden
Då simskolan var slut fanns det lite bättre möjligheter att göra
längre utfärder, så vi planerade in en tur till Muminvärlden i Nådendal.
För att inte behöva köra av och ann samma dag sökte vi tips på andra
saker man kan göra åt Åbo-hållet och blev tipsade om Zoolandia i Lundo,
strax utanför Åbo, och härmed vill jag tipsa vidare, för det stället
gillade vi! Mycket att göra, mycket att se, men ändå inte stressigt på
något sätt.
Nu frågade jag inte Kia, men jag tror att om hon skulle ha listat de absolut roligaste grejerna under dagen så skulle hoppslottet ha kommit högt upp på listan.
Själv gillade jag den här manicken, som man själv hissade upp sig i.
På Kias favoritlista skulle nog antagligen också finnas de här hästarna. Några av hästarna klarade t.o.m. 80 kg, så jag red också några varv.
Och på min favoritlista finns också denna sympatiska get.
Vad Kia tyckte att var allra roligast? Att simma.
Vi övernattade på Zoolandias camping.
Att sova i tält med Viggo gick rätt hyfsat; men lite utmanande är ju nog en några timmar lång nattningsprocedur när man inte kan gå omkring, utan sitter instängd i ett trots allt ganska litet tält. Och sen förstår jag inte riktigt hur dum man får vara när man på förhand tänker; "Hur ska Viggo månne sova? Nå, han kan säkert sova i vagnens liggdel. Bra!" --> liggdelen och vagnsovsäcken med.
Såhär borde vi ha tänkt; "Okej, vi tar liggdelen och vagnsovsäcken, men dessutom liggunderlag tillräckligt för att madrassera hela tältgolvet; filtar att täcka liggunderlagen med så han inte ens i misstag behöver ligga direkt på dem; täcken att slänga över honom ifall han råkar krypa ur sovsäcken och ännu minst tre till reservlösningar att ta till ifall dessa inte funkar."
Lyckligtvis sov han nu sist och slutligen rätt hyfsat så som vi hade tänkt, så det blev inte total katastrof..
Som sagt, mycket positiv upplevelse, det där Zoolandia. Men far vi fler gånger så fixar vi nog mat på trangia istället för att äta på Zoolandias matställen.
Nästa dag for vi vidare till Nådendal. Det var en varm och vacker dag, och vi hade sällskap i Muminvärlden av ungefär alla nordens småbarnsfamiljer.
Den här glassen köpte Kia stolt för sina egna glasspengar som hon fått i födelsedagspresent tillsammans med en egen plånbok. En av de första saker hon berättade på dagis om sin sommar var att hon hade ätit glass. Den här glassen är såklart inte den enda, men den kan ha varit den viktigaste.
Vad Kia gillade allra mest i Muminvärlden? Att simma.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Muminvärlden. Medan vi var där kände jag mig enormt besviken, och rent ut sagt skämdes över att det där är något vi (Finland) erbjuder ("erbjuder".. det är ju inte gratis precis..) turistande barnfamiljer. "De måste ju känna sig grundlurade alliop" tänkte jag och letade efteråt fram en bunt recensioner för att kolla upp vad andra tyckt. (Förvånansvärt nog var de flesta övervägande positiva, och det var väl det som också fick mig att lite tänka om.)
Jag kan inte heller riktigt komma ifrån det faktum att jag tycker de där utklädda muminfigurerna känns fåniga. Tillgjorda. För stora. För mjukisaktiga.
Och blotta tanken på hur "de riktiga" mumintrollen skulle reagera om "den riktiga" Mumindalen skulle besökas av tusentals turister vareviga dag får mig att känna att hela konceptet ju bara måste vara förkastligt.
Den vuxna sidan av mig är vuxen "på fel sätt", och den barnsliga sidan av mig är likaså barnslig "på fel sätt", och slutresultatet blev alltså att jag inte överhuvudtaget gillade Muminvärlden.
Men efter att då ha läst de där positiva recensionerna och ansträngt mig lite för att se Muminvärlden ur till exempel Kias perspektiv, så lyckades jag dra mig till minnes att Kia nog gillade att upptäcka alla hus och stigar och krypin, att träffa muminfigurerna, att uppleva, att se och att känna.
Så, antagligen var det helt ok ändå.
Sen körde vi hem och hängde upp utrustningen
Nu frågade jag inte Kia, men jag tror att om hon skulle ha listat de absolut roligaste grejerna under dagen så skulle hoppslottet ha kommit högt upp på listan.
Själv gillade jag den här manicken, som man själv hissade upp sig i.
På Kias favoritlista skulle nog antagligen också finnas de här hästarna. Några av hästarna klarade t.o.m. 80 kg, så jag red också några varv.
Och på min favoritlista finns också denna sympatiska get.
Vad Kia tyckte att var allra roligast? Att simma.
Vi övernattade på Zoolandias camping.
Att sova i tält med Viggo gick rätt hyfsat; men lite utmanande är ju nog en några timmar lång nattningsprocedur när man inte kan gå omkring, utan sitter instängd i ett trots allt ganska litet tält. Och sen förstår jag inte riktigt hur dum man får vara när man på förhand tänker; "Hur ska Viggo månne sova? Nå, han kan säkert sova i vagnens liggdel. Bra!" --> liggdelen och vagnsovsäcken med.
Såhär borde vi ha tänkt; "Okej, vi tar liggdelen och vagnsovsäcken, men dessutom liggunderlag tillräckligt för att madrassera hela tältgolvet; filtar att täcka liggunderlagen med så han inte ens i misstag behöver ligga direkt på dem; täcken att slänga över honom ifall han råkar krypa ur sovsäcken och ännu minst tre till reservlösningar att ta till ifall dessa inte funkar."
Lyckligtvis sov han nu sist och slutligen rätt hyfsat så som vi hade tänkt, så det blev inte total katastrof..
Som sagt, mycket positiv upplevelse, det där Zoolandia. Men far vi fler gånger så fixar vi nog mat på trangia istället för att äta på Zoolandias matställen.
Nästa dag for vi vidare till Nådendal. Det var en varm och vacker dag, och vi hade sällskap i Muminvärlden av ungefär alla nordens småbarnsfamiljer.
Den här glassen köpte Kia stolt för sina egna glasspengar som hon fått i födelsedagspresent tillsammans med en egen plånbok. En av de första saker hon berättade på dagis om sin sommar var att hon hade ätit glass. Den här glassen är såklart inte den enda, men den kan ha varit den viktigaste.
Vad Kia gillade allra mest i Muminvärlden? Att simma.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Muminvärlden. Medan vi var där kände jag mig enormt besviken, och rent ut sagt skämdes över att det där är något vi (Finland) erbjuder ("erbjuder".. det är ju inte gratis precis..) turistande barnfamiljer. "De måste ju känna sig grundlurade alliop" tänkte jag och letade efteråt fram en bunt recensioner för att kolla upp vad andra tyckt. (Förvånansvärt nog var de flesta övervägande positiva, och det var väl det som också fick mig att lite tänka om.)
Jag kan inte heller riktigt komma ifrån det faktum att jag tycker de där utklädda muminfigurerna känns fåniga. Tillgjorda. För stora. För mjukisaktiga.
Och blotta tanken på hur "de riktiga" mumintrollen skulle reagera om "den riktiga" Mumindalen skulle besökas av tusentals turister vareviga dag får mig att känna att hela konceptet ju bara måste vara förkastligt.
Den vuxna sidan av mig är vuxen "på fel sätt", och den barnsliga sidan av mig är likaså barnslig "på fel sätt", och slutresultatet blev alltså att jag inte överhuvudtaget gillade Muminvärlden.
Men efter att då ha läst de där positiva recensionerna och ansträngt mig lite för att se Muminvärlden ur till exempel Kias perspektiv, så lyckades jag dra mig till minnes att Kia nog gillade att upptäcka alla hus och stigar och krypin, att träffa muminfigurerna, att uppleva, att se och att känna.
Så, antagligen var det helt ok ändå.
Sen körde vi hem och hängde upp utrustningen
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)