Jämförelsen

Som jag antydde i ungefär två inlägg bakåt i bloggen så har hemmatiden med Viggo varit mycket enklare och roligare än hemmatiden med Kia. I jämförelser är det så gott som alltid den här hemmatiden som drar det längre strået. Jag vantrivdes då. Jag stortrivs nu.

Det är som ett fågelsträck. Fågeln längst fram kämpar sig fram genom himlarna. Spränger fram en väg genom luftmotståndet. Med vinden piskande i ögonen. Hela tiden måste fågeln hålla siktet inställt och ha koll på riktningen så att inte hela flocken flyger åt helt fel håll. All koncentration går åt till att forcera hinder.

Fåglarna som kommer efter peesar på. Tar det lugnt. Följer med strömmen. Lutar sig tillbaka och njuter lite av utsikten. 

I ett riktigt fågelsträck byter fåglarna plats hela tiden, men i en syskonskara är äldst ohjälpligen oftast först.

Eller inte syskonen i sig. Det är inte Kia som är fågeln som kämpar längst fram och Viggo som är fågeln som chillar på luftströmmarna. Båda fåglarna är jag, men den första är jag i mitt moderskap för Kia och den senare är jag i mitt moderskap för Viggo. 

Det är självklart inte heller Kia som är luftmotståndet och Viggo som är medvinden.

Det känns jättejätteviktigt att göra dethär fullständigt klart. Kia är inte svårare. Inte alls. Jag älskar inte Viggo mer. I mina känslor mot dem finns ingen ojämlikhet. Men genom Viggo ser jag lättare min kärlek till båda mina barn.

Antagligen avspeglar sig mina känslor för mitt eget moderskap i hurudan mamma jag är. En av mina viktigaste mammaönskningar just nu är att jag inte konstant är en stretande, orolig och frustrerad mamma för Kia medan jag är en glad och avslappnad mamma för Viggo.