För ett år sedan satt jag och sneglade på slottsbalen med ett halvt öga. Samtidigt kände jag korta, svaga, återkommande vågor av ryggvärk, och jag visste att det började närma sig. Viggo.
Jag minns inte hur jag såg på det just då, men såhär i efterhand minns jag stunden med djup tillfredsställelse. Den där stunden när man inser att nu är det igång.
Jag skulle gärna skriva mer om det här året som gått. Om sakerna jag vill spara i minnesburken, och också om det som jag är glad över att få lämna bakom mig.
Men jag får helt enkelt hoppas att jag orkar någon annan dag, för ikväll ska jag sova. Imorgon? Torsdag!
Ikväll känner jag förresten också av svaga vågor av ryggvärk. Vet inte om det är begynnande mensvärk, eller om det är en följd av att Viggo på ett år blivit en ganska tung typ att gå och bära på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar