Jag funderar på rubrikförslag. Det låter ju inte som om det skulle vara någon särskilt stor skillnad, men hej vad fel det antagandet skulle vara.
- Viggo ett år skulle handla om Viggo
- Ett år med Viggo skulle handla om min (eller egentligen vems som helst, men vi kan anta att det i den här bloggen skulle gälla mest min) relation till Viggo
- Ett år som tvåbarnsmor skulle handla om mig
Kanske vi börjar med Viggo och slutar med mig.
Viggo var på rådgivning idag. Jag var inte där. Men jag slet rådgivningskortet ur händerna på Joppe när jag kom hem, och kan nu berätta att Viggo:
- väger 11,01 kg
- är 80,4 cm
Han väger inte riktigt lika mycket som Kia vägde när hon var två, men det är inte långt ifrån.
Han har väl uppskattningsvis åtta tänder, går ofta när han ska ta sig fram korta sträckor, klättrar på i stort sett allt som går att klättra på. Släpper man lös honom i trappan klättrar han gärna ända upp till femte våningen. Sover i allmänhet en gång per dag och då typ 1,5-2 timmar. Gillar mycket att gå ut. En tid kröp han fram till ytterdörren och satt sig där och vinkade. Efter att han insett att det inte riktigt fungerar så kryper han istället dit och försöker dra på sig ett par skor.
Hans mativer beror mer på hans vakenhet än på vad som finns framför honom, men bröd, talkmurun, russin och mandariner går nästan alltid ner.
Idag har jag helt och hållet slutat amma, men eftersom jag i över en månad bara ammat en gång per kväll så känns det nog inte som om jag ammat på riktigt på länge.
Hans enda ord är DÄ! (där). Han verkar nog förstå en hel del, men det där med att få honom att peka på saker man talar om är ganska lönlöst. Det funkkar med lampa: Frågar man honom var lampan är pekar han upp i taket. Frågar man honom var precis vad som helst annat är pekar han också upp i taket. Det kan såklart också ha att göra med att det blivit lite av en lek och att han väl upplever att det är det som förväntas av honom.
Han gillar att borsta håret, kramas och att börja läsa böcker. Sen har han i allmänhet inte tålamod att orka läsa mer än två-tre sidor. Han kan sätta in runda klossen i runda kloss-hålet.
Han gillar självklart Kia. Hon gillar självklart honom. Hon gillar inte när han vill ta något hon håller på att leka med, men lite har det hjälpt att hon nu har en säng som han inte kan klättra upp i.
Han älskar människor och är rätt så orädd sålänge han får vistas bland dem ifred, men blir blyg för såna som ger honom uppmärksamhet. Mammig/Pappig/Ki-ig/Mormorig/Morfarig är han nog rätt ofta, men inte sådär att man måste vara fast i alla hela tiden.
Ettåringar är fascinerande typer. Jag vill gärna spara nyfikenheten, koncentrationen och livsglädjen i min minnesburk. Den sammanbitet koncentrerade minen, den fåniga smilminen, den härligt glada minen. Kommunikationen som sker med viftningar, miner och pekningar. Glädjen över att lära sig nåt nytt. Kramarna.
Jag ser fram emot att glömma hur jobbigt det är att vara utomhus med ett barn som är så påpälsat och så litet att han inte kan göra just nånting alls. Ser fram emot tiden då barnet går att resonera med. Då man kan förklara varför vissa saker är på ett visst sätt. Då man kan åka en sträcka i bil utan galltjut på baksätet om nånting råkade vara aningen fel. Då man får sova genom hela natten oftare än man inte får det.
Något från det här året jag ångrar?
Tja. Om jag skulle få skicka en hälsning till Gunzi i december 2015 så skulle det nog vara; "Den jobbiga amningen beror högst troligt på att barnet sitter fast i dina bröst typ åtta timmar om dagen. Ta ibruk den där jäkla flaskan nu så att du får lite paus emellanåt!"
(Jag undrar om jag ändå skulle ha gjort det. Jag var så förtvivlat rädd för att flaskan skulle störa min egen mjölkproduktion så att den skulle bli helt messed up, eller leda till att barnet inte sen vill äta på något annat sätt än med flaska. Så jag skulle väl få skicka med ett extra meddelande om att jag inte ska vara så fixerad vid att allt måste ha ett system.)
Att ha börjat jobba igen är nog ganska skönt, och att få göra det utan att behöva fundera på hur Viggo klarar sig på dagis är ännu bättre. Men ett dagligt dåligt samvete slits jag nog med. För att jag inte är så mycket med Kia och Viggo som jag skulle vilja och som jag tycker att jag borde, och för att jag inte kan avlasta Joppe så mycket som jag tycker att han förtjänar.
Nu känner jag;
- att jag är för trött för att hitta på mer att skriva
- att det här redan blev alldeles för långt och att ingen mera är intresserad
så jag säger som hamster-TV i buu-klubben; Tack och godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar