Om sovande barn och vakna föräldrar

En orsak till att det i några veckor varit så svårt för mig att klämma ur mig blogginlägg är att jag de senaste veckorna försökt komprimera ihop ett heltäckande, men ändå intressant, inlägg om nio-månaders-Viggo. Det bara inte går. Det finns sååå myycket att berätta, men det blir så långt och ingen orkar ju läsa det, plus att det känns direkt pinsamt att skriva så långa och utförliga inlägg om en annan person. Inte för att det är något helt ovanligt på den här bloggen (åtminstone sysslade jag med det i lika hög grad när Kia var mini), men lite tar det emot ändå. Samtidigt är det inlägg som jag jättegärna faktiskt vill ha nedskrivna..

Hur som helst bestämde jag mig nu för att slopa tanken på ett långt, flera veckor försenat, nio-månaders-inlägg, och istället satsa på flera kortare. det blir kanske inte mindre absurt, men åtminstone lättare att traggla igenom..

Jag tänkte börja med att skriva om ett av de kanske två eller tre aktuellaste ämnena för småbarnsföräldrar; sömn.

För rätt länge sedan redan, medlet av augusti kanske, berättade Joppe en kväll att nu tyckte han att det på riktigt är dags att göra ett försök att få Viggo att slutar äta på nätterna. Vi hade funderat på det redan länge, men det var nu alltid något som kom ivägen så att det inte passade just då. Det här aktuella tillfället var egentligen inte alls bättre, men det fanns inte heller några såna i sikte, så Joppe tog nätterna ett tag framöver.

De första nätterna gick ju självklart inte utan skrik och gråt, men däremot gick de nog utan amning. Redan efter några nätter sov JAG som en stock och vaknade utvilad följande morgon och talade nöjt om hur Viggo sovit hela natten, varpå Joppe suckade trött och sade att han nog varit uppe åtminstone fyra gånger. Men så småningom släppte också det, och numera behöver Viggo sällan uppmärksamhet fler än en gång under natten (inte alltid ens det), och då räcker det i allmänhet med några tafatta klappar på foten för att han ska somna om igen. 

Så numera har vi ett barn som sover ca 20:30-7:30, och ett annat barn som sover ca 20-6:30. 
Det är ju i princip alldeles sjukligt lyxigt.

Ändå känns det som om jag skulle ha varit tröttare den senaste månaden än under hela Viggos liv hittills. Det beror, självklart, rätt mycket på att jag ju sällan lyckas lägga mig före klockan 12, och att jag sen ofta vaknar stressad 5-tiden och funderar när Viggo ska vakna (eftersom han fram till mycket nyligen hade en period då han vaknade strax efter 5 och var arg i minst en timme).
Det blir ju ändå fem timmar sömn i sträck, och med tanke på omständigheterna kunde ju också det ses som lyxigt, men jag vet inte.. mitt huvud tycker nu tydligen ändå inte att det är helt okej.


Jag läste faktiskt riktigt just ett inlägg på Hannah Norrenas blogg om sömn, och kände mig manad att citera;

"Alla ni där ute men småbarn vet säkert hur det är. Första tiden är det kampen om läggdags, vakningsnätter och ständigt uppvaknande. Sen då de små grisarna äntligen börjar sova hela nätter känner man att man behöver ta vara på den egna tid man har. Följdaktligen sitter man uppe och ugglar, tittar på alla tv-serier man missat, chattar, tindrar, pysslar…tills man åter igen står inför 6 furstliga timmar sömn."

Just det där med att "ta vara på egen tid" känns så nödvändigt. Jag försöker minnas att det inte skadar ens för den egna tiden att sova lite emellanåt, men det går inte så bra.

(Utöver nattsovandet sover Viggo 1,5-2 timmar vid 10-12-tiden och ca en timme vid 15-16-tiden.)