Mot ett slut till

Jag skrev att två för mig centrala grejer lider mot sina slut. Det ena var amningen, vars slut jag ser fram emot med lite lite vemod och massor massor frihets- och festfiilis.

Det andra är tiden hemma med Viggo, och där är förhållandet mellan känslorna är det omvända. 

Om fyra veckor är jag back at work. Det känns inte som länge. Tiden rusar fram som en sportbil med en våghalsig förare i vänstraste filen på en tysk autobahn.

När jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med Kia kändes det som om jag varit borta ett liv. Nu känns det som en snäppet längre sommarsemester skulle ha passerat. 

När jag gick tillbaka på jobb efter att ha varit hemma med Kia märkte jag att jag saknat till och med slagsmålen med printern. Nu hör planen på att aldrig mer printa ett dokument i hela mitt liv till en av mina viktigaste överlevnadsstrategier. (Jag kan eventuellt klara det de första två dagarna. )

(Jämförelserna mellan moderskapsledigheten då och moderskapsledigheten nu utfaller sällan (aldrig?) till den tidigares fördel, och det känns extremt orättvist mot Kia. Det handlar ju (såklart) om en jämförelse mellan MIG då och MIG nu; inte om en jämförelse mellan Kia och Viggo. Men det innebär ju inte att det inte i viss mån har gått ut över henne i alla fall. Men kring det ämnet finns så många tankar att de inte ryms här.)

Det är ju inte BARA besvärligt att börja jobba igen. Där finns ju en hel del frihets- och festfiilis i det också. Men just nu, när nedräkningen på allvar har börjat, håller den sig väl undangömd. 

Jag funderar oroligt om det finns saker jag ännu borde hinna göra under min ledighet. Saker jag BORDE och saker jag VILL. Lyckligtvis har jag inte ännu kommit på många, men tiden rusar som sagt så fruktansvärt fort just nu att det känns som om jag inte hinner tänka klart. Jag är rädd att hela november sen fylls av insikter om vilka alla saker jag borde ha förstått att göra medan tiden fanns.