Jag har läst igenom blogginlägg många månader tillbaka och bestämt att jag nog inte ska sluta blogga.. Ännu åtminstone.
Jag märkte att jag innan jag började jobba (både före fyra-veckors-jobbet i juni och framförallt inför på-riktigt-jobbet i oktober) funderade väldigt mycket på hur det skulle bli. Hur skulle jag klara mig utan Kia i närheten hela tiden? Hur skulle jag klara jobbet? Hur skulle Joppe klara sig hemma? Jag oroade mig för att jag, som ju klagat rätt mycket på hemmamammalivet skulle hata jobblivet och längta tillbaka efter en vecka. Jag funderade på hur mycket jag skulle gå miste om i Kias utveckling.
Nu lever vi i ett mellanskede igen, i och med att J är tillbaka på jobb, jag ska fortsätta jobba och Kia ska börja på dagis. Så jag känner att det är dags för en uppdatering.
Jag kan konstatera att jag fortfarande efter tre månader stortrivs med jobbet, och att jag också mer uppskattar och okar med stunderna som jag får vara hemma med Kia än vad jag gjorde när jag var det mest hela tiden. Riktigt i början kändes det svårt att godkänna att J var den som hade koll och gjorde saker på sitt sätt, men det gick över mycket snabbt. Att inte få vara med om alla Kias upptäckter och upplevelser har inte alls varit så jobbigt som jag trodde. För det första är J en bra berättare och det är roligt att höra vad de sysslat med. Det känns också helt super att han också fått vara där när det händer och inte har behövt höra historierna av mig (jag är avsevärt mycket sämre på att återge kul grejer). Dessutom så har det kanske inte SÅ stor betydelse om jag missar första gången Kia gör något. Det blir ju ändå första gången för mig när jag sen ser det. Det ända som ibland känns lite snopet är när jag glädjestrålande berättar för J att Kia gjort nåt speciellt och då får höra att "men det där kunde hon ju redan för en vecka sedan".
Men en delorsak till att jag kunnat trivas så helhjärtat på jobbet är ju nog att jag vetat att Kia har det minst lika bra med J som hon skulle ha haft det med mig. Morgnarna har inte varit stressiga eftersom det bara varit jag som ska iväg, och det har inte gjort så mycket om jag kommit iväg senare från jobbet än planerat.
Så nu funderar jag igen på hur det ska gå. Kommer jag att kunna trivas på jobbet nu, när Kia inte är hemma på dagarna? Kommer det att bli skitjobbigt och stressigt? Dåligt samvete och splittrad fiilis? En känsla av att dagispersonalen känner Kia bättre än vi?
Uppdatering igen om tre månader?
söndag 30 december 2012
lördag 29 december 2012
Bloggtorka, youghurt och dagis
Åhh! Jag vacklar nu mellan att sluta blogga helt, för jag har ju tydligen inget att komma med som skulle intressera ens mig själv, eller börja blogga som en tok och hoppas att det någonstans i strömmen av snarvel ramlar ut några pärlor.
Har hänt:
- Under december hann Kia och jag vara förkylda riktigt ordentligt två gånger. Det tycker jag är fruktansvärt fel! Men det var i alla fall rättvist, för första gången smittade jag henne och andra gången smittade hon mig.
- Vi har hälsat på på dagis några gånger för att bekanta oss. Jag är så glad att hon fick platsen där! Det verkar så bra! Det kommer att börja en till i samma ålder som hon samtidigt, men annars är de andra barnen alla 1-4 år äldre. Det känns nog lite småolustigt att lämna henne på ett ställe där hon den första tiden inte kommer att förstå ett ord av vad folk säger åt henne, men jag TROR faktiskt att det kommer att gå bra.
- Kia har drabbats av en ny mammighetsperiod och jag bränner propparna åtta gånger per dag när jag upplever att jag inte får göra något utan att hon står och gallskriker bredvid och a) vill vara med, eller b) vill att jag ska göra något annat. Sen skäms jag, för visst får jag ju sen plötsligt pyssla för mig själv långa stunder, och dessutom så hör det väl helt enkelt till föräldraskapet att man inte mera bara kan tänka på sig själv.
- Kia pratar fortfarande inte mer än fyra ord (Nä, Hej, Där och Ta[ck]), men hon förstår mycket och snappar ofta upp nyckelord i meningarna. Vi läste boken om Viggo där pappa frågar Viggo om han vill ha ost på sin smörgås, och här Kia lyste upp som en sol och reste sig upp och skulle ha rusat iväg till köket och ställt sig vid kylskåpet och gnällt om jag inte skulle ha läst vidare fortfort och avlett hennes tankar från ostsmörgåsar. J och jag konstaterade också att vi borde börja bokstavera ordet youghurt när Kia är inom hörhåll och att det är synd att det är ett så svårt ord att bokstavera.
Om vi fortfarande skulle ha kvar "vår" hälsovårdare på rådgivningen så skulle hon antagligen mycket starkt råda oss att hitta en svenskspråkig dagvårdsplats åt Kia, eftersom hon redan i början av hösten oroade sig för hur det går med Kias tal om hon går i finsk dagvård "för så små barn klarar inte riktigt av att lära sig flera språk" (nu kan det ju rimligtvis inte ha varit det hon menade (och det är inte heller ordagrant det hon sade) men just denna form av språkinlärning ansåg hon att inte fungerar innan barnet fyllt 3).
Det blir intressant att se vilket språk Kia börjar prata först. Det förvånar mig egentligen inte alls om det blir finska, eftersom hon antagligen har ett större behov av att kunna prata på ett ställe där folk inte har möjlighet att lägga ned hela sin tid på att ta reda på vad hon menar med sitt pekande och pipande.
- Det har varit jul vilket för Kias del har inneburit bland annat en massa himla spännande gröna träd med ännu mer spännande glittrande bollar, paket som har varit tämligen ointressanta att öppna, men väldigt uppskattade då det tråkiga pappret försvunnit. Julkalendern har hon diggat massor, fast hon ju inte riktigt hade nån koll på det där med luckorna.
Vi var i Vasa några dagar och hälsade på Js föräldrar. Kia skrek när hundarna kom för nära och brast i gråt när de gick iväg. Farmor och farfar var nog lite obekanta, men nu borde hon väl så småningom börja komma ihåg dem, så måste bekantskapen inte börja från noll varje gång.
- Jag har drömt om att få fara och skida slalom, och nu var vi på väg imorgon, men så utlovades riktigt dåligt körväder, plusgrader och regn, så det får väl nog ändå bli till någon annan gång.
- 2012 lider mot sitt slut, men jag känner inte den minsta lust att sammanfatta året på något sätt. Det skulle bli en mycket dyster sammanfattning av ett år som trots allt förtjänar ett bättre betyg.
Har hänt:
- Under december hann Kia och jag vara förkylda riktigt ordentligt två gånger. Det tycker jag är fruktansvärt fel! Men det var i alla fall rättvist, för första gången smittade jag henne och andra gången smittade hon mig.
- Vi har hälsat på på dagis några gånger för att bekanta oss. Jag är så glad att hon fick platsen där! Det verkar så bra! Det kommer att börja en till i samma ålder som hon samtidigt, men annars är de andra barnen alla 1-4 år äldre. Det känns nog lite småolustigt att lämna henne på ett ställe där hon den första tiden inte kommer att förstå ett ord av vad folk säger åt henne, men jag TROR faktiskt att det kommer att gå bra.
- Kia har drabbats av en ny mammighetsperiod och jag bränner propparna åtta gånger per dag när jag upplever att jag inte får göra något utan att hon står och gallskriker bredvid och a) vill vara med, eller b) vill att jag ska göra något annat. Sen skäms jag, för visst får jag ju sen plötsligt pyssla för mig själv långa stunder, och dessutom så hör det väl helt enkelt till föräldraskapet att man inte mera bara kan tänka på sig själv.
- Kia pratar fortfarande inte mer än fyra ord (Nä, Hej, Där och Ta[ck]), men hon förstår mycket och snappar ofta upp nyckelord i meningarna. Vi läste boken om Viggo där pappa frågar Viggo om han vill ha ost på sin smörgås, och här Kia lyste upp som en sol och reste sig upp och skulle ha rusat iväg till köket och ställt sig vid kylskåpet och gnällt om jag inte skulle ha läst vidare fortfort och avlett hennes tankar från ostsmörgåsar. J och jag konstaterade också att vi borde börja bokstavera ordet youghurt när Kia är inom hörhåll och att det är synd att det är ett så svårt ord att bokstavera.
Om vi fortfarande skulle ha kvar "vår" hälsovårdare på rådgivningen så skulle hon antagligen mycket starkt råda oss att hitta en svenskspråkig dagvårdsplats åt Kia, eftersom hon redan i början av hösten oroade sig för hur det går med Kias tal om hon går i finsk dagvård "för så små barn klarar inte riktigt av att lära sig flera språk" (nu kan det ju rimligtvis inte ha varit det hon menade (och det är inte heller ordagrant det hon sade) men just denna form av språkinlärning ansåg hon att inte fungerar innan barnet fyllt 3).
Det blir intressant att se vilket språk Kia börjar prata först. Det förvånar mig egentligen inte alls om det blir finska, eftersom hon antagligen har ett större behov av att kunna prata på ett ställe där folk inte har möjlighet att lägga ned hela sin tid på att ta reda på vad hon menar med sitt pekande och pipande.
- Det har varit jul vilket för Kias del har inneburit bland annat en massa himla spännande gröna träd med ännu mer spännande glittrande bollar, paket som har varit tämligen ointressanta att öppna, men väldigt uppskattade då det tråkiga pappret försvunnit. Julkalendern har hon diggat massor, fast hon ju inte riktigt hade nån koll på det där med luckorna.
Vi var i Vasa några dagar och hälsade på Js föräldrar. Kia skrek när hundarna kom för nära och brast i gråt när de gick iväg. Farmor och farfar var nog lite obekanta, men nu borde hon väl så småningom börja komma ihåg dem, så måste bekantskapen inte börja från noll varje gång.
- Jag har drömt om att få fara och skida slalom, och nu var vi på väg imorgon, men så utlovades riktigt dåligt körväder, plusgrader och regn, så det får väl nog ändå bli till någon annan gång.
- 2012 lider mot sitt slut, men jag känner inte den minsta lust att sammanfatta året på något sätt. Det skulle bli en mycket dyster sammanfattning av ett år som trots allt förtjänar ett bättre betyg.
söndag 23 december 2012
Första gången
Sitter och paketerar julklappar och skriver under julhälsningarna turvis med Gunilla och Gunzi utan att egentligen träffa rätt en enda gång.
Nå.. Det börjar vara ett bekant problem, och de allra flesta vet vem det handlar om oberoende.
Men DET HÄR! DET har jag aldrig varit med om tidigare.
Hur länge tar det innan man vänjer sig vid att man är någons mamma?
tisdag 11 december 2012
Rörelsedetektor ?
Jag ligger här på några noggrant men ändå lite obekvämt utplacerade dynor på golvet i Kias rum och funderar; Jag kan svära på att jag inte ger just något ljud ifrån mig. Hon kan helt enkelt inte höra att jag är här. Hur kommer det sig då att hon kan sova hur lugnt som helst medan jag är här, men vaknar och gnäller till såfort jag inte mera är det? Reagerar hon på förändringar i koldioxidnivån i luften, eller?
I allmänhet sover hon bra ensam i sitt eget rum, men inatt verkar hon tycka att nån måst finnas här.
torsdag 29 november 2012
Trosor
Idag har jag funderat mycket på det här med tro och religion och hur dessa ska få synas i samhället. Bakgrunden är dels artikeln om att svenska elever inte ska behöva utsättas för gud i kyrkan (och jag skrattade lite elakt åt att det klåpats igen, för man måste ju ha menat att det är i SKOLAN eleverna ska slippa konfronteras med gud, men så var det alltså inte), och dels en diskussion på Linns blogg om huruvida julevangeliet är ett lämpligt inslag på dagisjulfester.
Jag är ateist och jag är otroligt glad över att jag lever i en tid då jag kan säga det högt och det värsta som kan hända är att någon för sig att hen ska be för mig.
Jag är glad över att det finns allt fler alternativ för dem som inte är kristna, att det är okej att tro som man gör, eller låta bli, och att medvetenheten om att det finns folk som tror på andra gudar, eller inte alls, blir allt större. Jag önskar också att folk kunde sluta blanda in sin tro och sin bibel i lagstiftningen (jag tycker till exempel att det är absurt att bibeltexter fortfarande används som tungt vägande argument i debatten om homosexuellas rättigheter).
Men samtidigt får jag ibland en känsla av att vi är påväg tillbaka mot tiden då de kristna får stå och rita fiskar i sanden och hoppas på att någon annan svarar med samma fisk så att de kan gå till något avskilt utrymme och diskutera sin tro utan att kastas åt lejonen. Och det tycker jag att vi kanske kunde undvika.
Om man inte får prata om gud under en julkyrka - i en kyrka - så är något mycket fel. Vill man ha det så så kunde arrangörerna välja en annan plats och kalla det för något annat.
Julevangeliet på dagis är kanske att pracka på stackars oskyldiga barn något som de inte kan värja sig mot. Men samtidigt; om man borde portförbjuda julevangeliet för att det kanske inte är sant så får man nog ta sig en noga titt på Pippi Långstrump, Pelle Svanslös, Spiderman, trollkarlar, drakar och Lille Skutt. För en del är julevangeliet sant. För andra är det en saga. En ganska viktig saga som haft ganska stor betydelse för ganska mycket i vår kultur.
Det är klart att det inte kan vara bara kristendomen som får synas. Det kan inte vara bara de sagorna som får berättas. Men jag tror att vi förlorar MYCKET om vi tar bort sagorna om gud, istället för att helt enkelt lägga till sagorna om andra gudar, och sagorna utan gudar.
Jag har oändligt mycket mer att säga om det här ämnet, men jag slutar nu i alla fall.
måndag 26 november 2012
Den maskulina nallegropen
Jag skrev ju ett inlägg om Kias Nalle och försökte vara könsneutral och tala om "hen", men glömde mig i samma mening och kallade nallen för honom. Anna myntade begreppet maskulina nallegropen och Titti konstaterade att också nallen i deras hus är en han, också då när det uppenbarligen inte är fallet.
När jag tänker efter tror jag att nästan alla mjukisar jag haft har varit "han", också till exempel hunden Stina.
Intressant upptäckt! Är det här ett allmänt fenomen och finns det i så fall någon som redan kommit upp med en logisk förklaring?
Telefoner och föräldraledigheter
Just nu diskuteras pappor och föräldraledighet i Muntur på yle fem. Tyvärr har jag missat över hälften eftersom inforutan uppgav att det var Antikmagasinet som stod på programmet, så jag hörde inte på... Måste kolla Arenan.
Joppe köpte en present åt mig idag. Min pink:a telefon bytte radikalt utseende.
lördag 24 november 2012
Könsneutrala kataloger
Jag är nu inte speciellt förtjust i leksakskataloger över huvudtaget, men ska de finnas så får de för min del väldigt gärna vara könsneutrala.
Men enligt hbl verkar det inte hemskt sannolikt att de finländska leksakstillverkarna skulle gå in för nåt sådant.
"Enligt Vuori vill Kesko presentera alla typer av leksaker i sin julkatalog."
Suck!! Det handlar ju för sjutton inte om att marknadsföra bara en viss typ av ultraneutrala leksaker! Det handlar om att marknadsföra alla leksaker utan att dela in dem i flick- och pojkgrejer!
Sen måste jag medge att jag inte är säker på att barnen märker någon skillnad. Barn verkar inte på samma sätt lägga märke till eller bry sig om om det är en ljusröd fluffprinsessa eller en spidermanklädd tuff pojke som leker med grejerna på bilden.
Men en könsneutral katalog kunde kanske vara en väckarklocka för föräldrarna. Jag hör allt för ofta vuxna människor uttala sig om vilka leksaker pojkar ska villa leka med och vilka leksaker som är bara för flickor."
"Vilken TUR att vårt andra barn också blev en pojke! Annars skulle vi ju ha varit tvugna att skaffa en till uppsättning leksaker!"
Jakten på Nalle
Nalle håller på att bli en allt nödvändigare kompis. Hen är ofta med när Kia stiger upp, ska sitta på pottan och ska få strumpor på sig samtidigt som Kia. Igår vände J och jag upp och ned på hela huset för att hitta honom medan Kia stod i sin säng och tjöt.*
Så jag tänkte att det skulle vara bra att skaffa en reserv-nalle. Vi traskade iväg till iso omenas pentik och halade fram Nalle och frågade om det finns fler av samma sort (Kia gnydde olyckligt och trodde säkert jag skulle sälja djuret). Det visade sig attvdet finns tre stycken kvar i landet, fördelade mellan pentik-butikerna i Järvenpää och Lahtis. Det går inte att beställavdem per post, så nu undrar jag hur långvarig Kias förtjusning kommer att bli. Borde vi göra en utfärd till Järvenpää?
*i och för sig är det mycket möjligt att det var uppståndelsen hon tjöt över och inte avsaknaden av Nalle i sig.
Dagis-hurra!
Jag hävde ur mig ett glädjetjut när jag vid lunchtid kollade telefonens textmeddelanden och fick veta att vi har en dagisplats åt Kia. Hurra! Världens kanske bästa nyheter. Jag hade redan ställt in mig på att vi skulle få kuska iväg henne till norra Esbo. Hurra, hurra, hurra! Nu har vi ett dagis som ligger på vägen till busshållplatsen och vår parkeringsplats. Dessutom verkar dagiset riktigt riktigt bra!
I mitten av december ska vi dit några dagar för att kolla in det praktiska, och sen från och med årsskiftet kör vi på riktigt. Jag har i kalendern prickat in en låång period av mycket ledigt, korta arbetsdagar och hemmajobb för att kunna ta en så mjuk start som möjligt, men personalen som vi pratade med idag konstaterade att när det gäller ett såpass litet barn som Kia så är det bättre med en kortare "inskolningsperiod", för annars hinner barnet vänja sig vid att mamma eller pappa ska vara med och då blir det en ny stress-situation sen när de plötsligt inte mera är det. Det är såklart ändå smart med kortare dagar i början, men det betyder ändå att jag inte behöver ha dåligt samvete om jag jobbar lite också.
Jag har jättebra fiilis! Det kommer såklart att vara tungt de första veckorna, men jag har en stark känsla av att det kommer att bli super när vi kommit igång.
I mitten av december ska vi dit några dagar för att kolla in det praktiska, och sen från och med årsskiftet kör vi på riktigt. Jag har i kalendern prickat in en låång period av mycket ledigt, korta arbetsdagar och hemmajobb för att kunna ta en så mjuk start som möjligt, men personalen som vi pratade med idag konstaterade att när det gäller ett såpass litet barn som Kia så är det bättre med en kortare "inskolningsperiod", för annars hinner barnet vänja sig vid att mamma eller pappa ska vara med och då blir det en ny stress-situation sen när de plötsligt inte mera är det. Det är såklart ändå smart med kortare dagar i början, men det betyder ändå att jag inte behöver ha dåligt samvete om jag jobbar lite också.
Jag har jättebra fiilis! Det kommer såklart att vara tungt de första veckorna, men jag har en stark känsla av att det kommer att bli super när vi kommit igång.
onsdag 21 november 2012
En dag bland stetoskop
Det här har varit en händelserik dag. Kanske mest händelserik för Kia, och kanske mest händelserik medan jag var på jobb, så egentligen borde ju inte JAG blogga om det. Men J:s blogg handlar nu rätt lite om hemmapappaliv, så jag uppoffrar mig.
Kia och J började med att gå och hälsa på på ett dagis där Kia kanske kan få plats. Det förra dagiset de var och hälsade på är definitivt nummer ett för oss, men de har fortfarande inte fått veta om platsen blir ledig eller inte. Och Esbo stad har fortfarande inte meddelat något (inget annat än att vår ansökan är under behandling, vilket ju är betryggande i och för sig, men å andra sidan har den varit det åtminstone de senaste två månaderna utan att saken gått framåt). J ägnade början av veckan åt att mejlas och prata i telefon med i stort sett alla dagisar i Olars-Mattby-området, men de är ju alla fullsatta.
Nåja, bortsett från vårt nummer ett-alternativ så finns då det här ena där Kia kanske kunde rymmas. Det var dock inte helt klart om de har plats för henne eller om de ens vill ta emot under två-åringar. Så.. Vi får se hur det går.
Efter dagisbesöket åkte de iväg till Arcada där Kia fick vara provkanin för blivande akutambulansvårdare som gick igenom hur man bemöter barn. Kia lär ska ha varit ivrig på att testa stetoskopen och febertermometrarna på alla andra, men ansåg inte alls att manickerna behövde testas på henne. Av J:s rapport att döma gissar jag att Kia tyckte det hela var väldigt roligt och spännande. Och så kan man ju konstatera att när man handskas med ett barn vars ordförråd egentligen bara består av ordet Nä! så är det ingen större id'e att inleda sitt övertalningsförsök med "ska vi göra så här?" (Det här är nåt jag påminns om åtta gånger om dagen.)
I långt över en månad har Kia lidit av hård mage. J var på rådgivningen med henne i början av oktober och efter det har vi kört med plommonpur'eer och magmediciner så ofta vi kunnat. Det har hjälpt lite-lite, men inte helt, och idag efter en rätt så ledsen pott-procedur bestämde J att det får räcka med det här, så vi beställde tid till en läkare och fick en tid idag. Vi åkte iväg till Hagalund och där dök stetoskopet upp igen. Den här gången hade Kia inte så mycket att säga till om och det gjorde henne ganska arg. Stetoskopet var ännu okej, men sen när det skulle klämmas på hennes mage var det inte roligt mera. Läkaren konstaterade som tur att det inte var nåt allvarligare fel, men konstaterade att hård mage är illa nog. Så vi fick några recept och lite tips samt en telefontid då läkaren ringer och kollar hur det går och sedan ett uppföljningsbesök om några månader.
Sen kom vi hem och jag avslutade dagen med att dra på mig min pink:a strandmaraton-skjorta och springa... Gissa hur långt! ... TVÅ kilometer.
Jag kan ju inte påstå att jag är sjukt imponerad över sträckan, men jag är väldigt nöjd över att jag kom iväg! Nästa gång kanske jag springer fem!
Kia och J började med att gå och hälsa på på ett dagis där Kia kanske kan få plats. Det förra dagiset de var och hälsade på är definitivt nummer ett för oss, men de har fortfarande inte fått veta om platsen blir ledig eller inte. Och Esbo stad har fortfarande inte meddelat något (inget annat än att vår ansökan är under behandling, vilket ju är betryggande i och för sig, men å andra sidan har den varit det åtminstone de senaste två månaderna utan att saken gått framåt). J ägnade början av veckan åt att mejlas och prata i telefon med i stort sett alla dagisar i Olars-Mattby-området, men de är ju alla fullsatta.
Nåja, bortsett från vårt nummer ett-alternativ så finns då det här ena där Kia kanske kunde rymmas. Det var dock inte helt klart om de har plats för henne eller om de ens vill ta emot under två-åringar. Så.. Vi får se hur det går.
Efter dagisbesöket åkte de iväg till Arcada där Kia fick vara provkanin för blivande akutambulansvårdare som gick igenom hur man bemöter barn. Kia lär ska ha varit ivrig på att testa stetoskopen och febertermometrarna på alla andra, men ansåg inte alls att manickerna behövde testas på henne. Av J:s rapport att döma gissar jag att Kia tyckte det hela var väldigt roligt och spännande. Och så kan man ju konstatera att när man handskas med ett barn vars ordförråd egentligen bara består av ordet Nä! så är det ingen större id'e att inleda sitt övertalningsförsök med "ska vi göra så här?" (Det här är nåt jag påminns om åtta gånger om dagen.)
I långt över en månad har Kia lidit av hård mage. J var på rådgivningen med henne i början av oktober och efter det har vi kört med plommonpur'eer och magmediciner så ofta vi kunnat. Det har hjälpt lite-lite, men inte helt, och idag efter en rätt så ledsen pott-procedur bestämde J att det får räcka med det här, så vi beställde tid till en läkare och fick en tid idag. Vi åkte iväg till Hagalund och där dök stetoskopet upp igen. Den här gången hade Kia inte så mycket att säga till om och det gjorde henne ganska arg. Stetoskopet var ännu okej, men sen när det skulle klämmas på hennes mage var det inte roligt mera. Läkaren konstaterade som tur att det inte var nåt allvarligare fel, men konstaterade att hård mage är illa nog. Så vi fick några recept och lite tips samt en telefontid då läkaren ringer och kollar hur det går och sedan ett uppföljningsbesök om några månader.
Sen kom vi hem och jag avslutade dagen med att dra på mig min pink:a strandmaraton-skjorta och springa... Gissa hur långt! ... TVÅ kilometer.
Jag kan ju inte påstå att jag är sjukt imponerad över sträckan, men jag är väldigt nöjd över att jag kom iväg! Nästa gång kanske jag springer fem!
måndag 19 november 2012
Separationsångest
Jag läste ett blogginlägg om ett annat blogginlägg - som jag inte läst...
Charlotte som skriver den tidigare av bloggarna funderar på hur det kommer sig att mammor ofta upplever det som svårare att vara borta från sina barn i några dagar än vad pappor gör. Hon funderar på om det kan bero på att papporna i allmänhet är de som jobbar medan mammorna i allmänhet stannar hemma och att papporna i och med det vänjer sig vid att lämna sina barn. Kortare stunder, i och för sig, men ändå.
Jag antar att det kan ligga något i hennes resonemang, och jag misstänker att det är den där lärdomen som jag omedvetet (fram tills nu alltså) försökt motarbeta. För under de dryga sju veckor som jag jobbat har jag gjort allt vad jag kunnat för att se till att jag är ute ur huset långt innan Kia vaknar. Den officiella orsaken är att jag inte vill väcka henne för tidigt, så därför ger jag mig iväg SÅ tidigt att hon garanterat somnar om igen, om hon skulle råka vakna. Men lika mycket är det väl nog det att jag inte vill att hon ska vakna och se att jag är hemma och sen måsta bli besviken när jag går iväg. Jag vet ju att den där besvikelsen tar slut snabbt. I allmänhet hinner jag inte ens stänga dörren efter mig innan hon är glad igen. Men ändå kommer jag nog också imorgon att smyga ur huset vid ca 6:20. Jag vill inte "lämna henne". Jag vill vara här. Eller borta. Inte påväg.
onsdag 14 november 2012
Min hatt den har tre kanter, och andra lösryckta tankar
Just nu: Kia gillar att sitta i lådor.
Idag har jag sjungit "min hatt den har tre kanter" för Kia trettioåtta gånger. När hon vill att man ska sjunga mera klappar hon i händerna och tittar förväntansfullt på en.
Någon gång för evigheter sedan läste jag om baby-teckenspråk, och hur det kan underlätta hela familjens liv mycket innan barnet lärt sig tala. Barn lär sig i allmänhet teckenspråk snabbare än riktigt tal, så under de månaderna då barnet vill kommunicera men inte ännu kan göra det med ord så slipper man mycket gnäll och ilska om man lär sig ett gemensamt teckenspråk (som då såklart lämpligen kan ha så mycket som möjligt med "riktigt" teckenspråk att göra).
Jag gjorde aldrig något åt saken, men nu funderar jag om vi ändå borde ha..Om vi kanske ännu borde. (Och jag inser just att jag ju läste att de skulle ha någon minikurs i grejen på Luckan, men att den har varit och farit.)
I och för sig är det nu lite tvärtom. Kia har sitt eget teckenspråk som vi tappert försöker lära oss så mycket som möjligt av.
Just nu: Kia gillar att skuffa omkring saker. Här är det en sitter laddad med bollar. Soffbordet är en annan favorit.
Från det ena till något helt annat så har jag idag blivit förvånad över hur mycket energi det kan ge att hänga med sitt barn.
Igår hade jag en galen dag på jobbet. Jätteintressant och givande, men låång. Jag kom hem helt slut halv tolv, men gick så på högvarv att jag inte kunde somna förrän halv ett-tiden, och just då bestämde sig Kia för att vakna och kräva att någon fanns i hennes rum precis hela tiden för att hon skulle gå med på att sova. Joppe tog största delen av passet (som varade till 05:30) men jag hade så dåligt samvete över att han var tvungen att ligga där på ett obekvämt och kallt golv att jag somnade först efter några timmar och sov dåligt.
6:30 steg jag upp igen för att fara iväg på ytterligare en givande men rätt så intensiv arbetsdag.
Så när jag kom hem vid 17-tiden så var jag minst sagt slut, och när Joppe, som såklart också var trött, sade att han skulle gå och slänga sig på sängen en stund så blev jag nästan gråtfärdig.
Men så tömde och fyllde vi lite diskmaskiner (Kia plockade ur de smutsiga skedarna och förde högst antagligen iväg dem till diverse hemliga gömmor i lägenheten), flyttade bykknipor från rum till rum, skruvade isär Kias matstol, plaskade med vatten i en hink i badrummet, bytte kläder två gånger inom loppet av 20 minuter, hällde ut alla mjukisdjur på golvet, tömde tvättmaskinen, läste lite lappricka pappricka, sjöng min-hatt-den-har-tre-kanter och vad vi nu allt gjorde, och plötsligt är jag - om nu inte pigg - så åtminstone med igen.
Just nu: Kia gillar Angry birds. Tyvärr är det hon klarar bäst attstänga av spelet och sen blir hon sur och ska ha på det igen.
Från det andra till det tredje, så hälsade jag på Cilla och Mark och Maya igår för att få en paus i den galna arbetsdagen. Maya är två veckor gammal och alltså inte sådär himla stor. Jag märkte att jag för första gången på nästan ett och ett halvt år tyckte att det nu kanske inte sen heller var (borde ha varit) så jobbigt att ha spädbarn. Det är skrämmande att man glömmer SÅ fort!
Just nu: Kia gillar Nalle. Nalle måste inte (ännu?) vara med överallt, men hänger ofta med i någon lämplig fot ändå.
fredag 9 november 2012
Provocerande Luciaval
Man ska aldrig, aldrig läsa tidningarnas kommentarsfält! Inte ens när det gäller något så snällt och harmlöst som Luciakandidatintervjuer.
Min scoutkompis Lilja är kandidat nr.5 och hennes intervju dök alltså upp idag, så jag var ju helt enkelt tvungen att läsa intervjun. De andra intervjuerna har jag skippat, för jag blir varje år lika irriterad på de ytliga frågorna och allt myspys och gullegull och "oj vad jag älskar barn och gamla människor och hundvalpar!"
Men oj vad jag blev positivt överraskad! Bland det sedvanliga ljusröda fluffet fanns också RIKTIGA frågor! Om VIKTIGA saker! (Och så var Liljas svar också genomtänkta och smarta.) Jag bestämde mig för att kolla på några av de tidigare intevjuerna också och ramlade då in på ovan nämnda kommentarsfält. Tre kommentarer.. jag blev sur på dem alla.
"är det nu så viktigt för HBL, att försöka framföra sitt eget agenda (tolerans, mångkultur, invandringen, genushysteri etc.) att tidningen kan inte låta bli, att även under Lucia val ta agendan fram"
"Äntligen en kandidat som inte låter sig påverkas av en ledande fråga genomsyrad av politisk korrekthet."(gällande rasism)
"Hon är också rakryggad att våga säga att pojkar inte passar som Lucia!"
Suck!
Jag blir så sur på sura mäniskor!
Jag har så svårt att tolerera intolerans!
Jag är så trött på folk som tycker att tolerans och mångkultur är fånigt och på att allt snack som andas genusmedvetenhet genast nedvärderas till genushysteri.
.. och jag vet att det sista man borde ödsla sin tid och energi på är att bli upprörd över några få kommentarer i ett kommentarsfält..
Min scoutkompis Lilja är kandidat nr.5 och hennes intervju dök alltså upp idag, så jag var ju helt enkelt tvungen att läsa intervjun. De andra intervjuerna har jag skippat, för jag blir varje år lika irriterad på de ytliga frågorna och allt myspys och gullegull och "oj vad jag älskar barn och gamla människor och hundvalpar!"
Men oj vad jag blev positivt överraskad! Bland det sedvanliga ljusröda fluffet fanns också RIKTIGA frågor! Om VIKTIGA saker! (Och så var Liljas svar också genomtänkta och smarta.) Jag bestämde mig för att kolla på några av de tidigare intevjuerna också och ramlade då in på ovan nämnda kommentarsfält. Tre kommentarer.. jag blev sur på dem alla.
"är det nu så viktigt för HBL, att försöka framföra sitt eget agenda (tolerans, mångkultur, invandringen, genushysteri etc.) att tidningen kan inte låta bli, att även under Lucia val ta agendan fram"
"Äntligen en kandidat som inte låter sig påverkas av en ledande fråga genomsyrad av politisk korrekthet."(gällande rasism)
"Hon är också rakryggad att våga säga att pojkar inte passar som Lucia!"
Suck!
Jag blir så sur på sura mäniskor!
Jag har så svårt att tolerera intolerans!
Jag är så trött på folk som tycker att tolerans och mångkultur är fånigt och på att allt snack som andas genusmedvetenhet genast nedvärderas till genushysteri.
.. och jag vet att det sista man borde ödsla sin tid och energi på är att bli upprörd över några få kommentarer i ett kommentarsfält..
tisdag 6 november 2012
Dagisbesöket del 2
Någon ivrig bloggläsare kanske undrar hur dagisbesöket gick idag, men det har jag ju inte full koll på eftersom jag inte var med.
Men J tyckte det verkade som ett bra ställe, Kia lär ha roat sig med dagisets kylskåpsmagneter, och själv har jag lusläst pappren som J fick med sig därifrån. Jag hoppas vi får platsen! Nästa vecka borde vi få veta.
Leksakskatalogen
Kia tycker säkert om leksakskatalogen som damp ned genom postluckan idag. Det blir ett så spännande ljud när man tar tag i en sida och river i den, och så bildas massa spännande pappersbitar som man kan sprida runt omkring sig.
Innan hon får roa sig med det så hann jag ögna igenom den själv.
Om vi lämnar bort de sedvanliga suckarna över allt onödigt plastskräp och alla flick- och pojkstereotypier så kan jag kort rapportera att jag tycker att smurflakanen var häftiga, men att jag inte drabbades av något större ha-begär vid åsynen av JustinBieber-dynan/dagboken med inbyggd mp3-spelare och tvättbara sidor.
måndag 5 november 2012
Dagisbesök
Vi kanske har fått en dagisplats! Eftersom det verkade så tveksamt om vi skulle få något ens lite i närheten från kommunen så började vi söka bland privata dagisen, och hittade ett som sådär snabbt igenomscrollat verkade bra som ligger i husbolaget två nummer bort på vår gata. Förra veckan ringde de därifrån och sade att de kanske har en plats åt oss och undrade om vi vill komma och hälsa på. Så imorgon ska Kia och Joppe gå dit och bekanta sig. Spännande!
Själv försöker jag förtvivlat tolka FPA:s anvisningar. Tänk om de någonsin skulle vara så enkla att också jag skulle förstå dem.
Menar FPA månne att om vi får en kommunal dagisplats (vilket vi får, eftersom staden har skyldighet att fixa en sån åt oss eftersom vi sökt inom utsatt tid) men inte tar emot den (vilket vi kanske inte vill göra, eftersom inget dikterar VAR staden måste fixa den där platsen åt oss.. Det KAN vara i typ Träskända (som i Järvenperä ändå.. inte Järvenpää...)) så kan vi inte söka om understöd för privat vård?
Eller menar FPA bara att om vi får den kommunala platsen och tar emot den så kan vi inte söka om understöd för privat vård, vilket verkar minst sagt självklart?
Själv försöker jag förtvivlat tolka FPA:s anvisningar. Tänk om de någonsin skulle vara så enkla att också jag skulle förstå dem.
Menar FPA månne att om vi får en kommunal dagisplats (vilket vi får, eftersom staden har skyldighet att fixa en sån åt oss eftersom vi sökt inom utsatt tid) men inte tar emot den (vilket vi kanske inte vill göra, eftersom inget dikterar VAR staden måste fixa den där platsen åt oss.. Det KAN vara i typ Träskända (som i Järvenperä ändå.. inte Järvenpää...)) så kan vi inte söka om understöd för privat vård?
Eller menar FPA bara att om vi får den kommunala platsen och tar emot den så kan vi inte söka om understöd för privat vård, vilket verkar minst sagt självklart?
Eget rum
På lördag flyttade J och jag in i eget rum och Kia fick börja rå om sitt helt själv.
Den kanske största förändringen är att det nu ekar enormt i Kias stora men rätt så toma rum. Funderar på om vi ändå måste skaffa det där berget av leksaker redan nu. (istället för att vänta på att några jular och födelsedagar fixar saken, alltså.)
Annars har det gått tämligen smärtfritt hittills. Tror jag.. Jag misstänker att J ligger vaken och lyssnar ännu intensivare nu än när vi alla sov i samma rum, och Kia blir nog lite ledsen när hon vaknar och märker att hon är ensam, men det händer inte så ofta.
Slutsats:Jag tror vi kommer att vänja oss vid det här alla tre, förr eller senare.
onsdag 31 oktober 2012
Hon pratar!
...kanske?
Kia, ett år och tre-och-en-halv-månad gammal, har inte just pratat alls. Tah! (tack) och Nä! (Nä!) och Däh! (Titta där!/Jag vill ha det där!/Vad är det där?/Där är en lampa!!!) har hon sagt i många månader, men annars har kommunikationen skett via gester och miner. I viss mån riktigt fyndiga gester. Jag ville skriva ett inlägg om dem, men märkte att det är svårt att beskriva en enkel fyndig gest med ord utan att det blir långrandigt, tråkigt och inte alls så fyndigt mera, så jag lät bli.
Men för någon vecka sedan när min mamma hade vaktat Kia berättade mamma att de hade varit på väg ut och hon hade sagt att de skulle sätta på Kia halaren och då hade Kia härmat: "alal" och sett finurlig ut.
Ett liknande ord uttalade hon också igår när jag frågade om hon vill ha mer hallon: "all" (och så såg hon generad och stolt ut på samma gång), och idag meddelade J att de upprepat halar-diskussionen under förmiddagen.
Hon verkar närmast härma (inte producera ord "på eget initiativ"), och ifall hon nån gång freestyle:ar ska hon nog inkludera många gester, och så ska man vara sjukt uppmärksam för att förstå att hon just sagt ett ord och vad hon menade med det.
Det känns inte som en otroligt viktig sak att hon lär sig tala snabbt, så länge hon lär sig tala någon gång, men det kommer att bli roligt att följa med när hon upptäcker orden!
(Dessutom har hon äntligen börjat säga mammamammamama igen! (efter en paus på 7-8 månader). Inte heller den här gången vet jag om hon faktist menar "mamma". Verkar mera vara stavelser hon tycker om att upprepa. Men jag vågar ju tro att det åtminstone lite är det att stavelserna blir just mamma som gör att hon gillar dem. )
Kia, ett år och tre-och-en-halv-månad gammal, har inte just pratat alls. Tah! (tack) och Nä! (Nä!) och Däh! (Titta där!/Jag vill ha det där!/Vad är det där?/Där är en lampa!!!) har hon sagt i många månader, men annars har kommunikationen skett via gester och miner. I viss mån riktigt fyndiga gester. Jag ville skriva ett inlägg om dem, men märkte att det är svårt att beskriva en enkel fyndig gest med ord utan att det blir långrandigt, tråkigt och inte alls så fyndigt mera, så jag lät bli.
Men för någon vecka sedan när min mamma hade vaktat Kia berättade mamma att de hade varit på väg ut och hon hade sagt att de skulle sätta på Kia halaren och då hade Kia härmat: "alal" och sett finurlig ut.
Ett liknande ord uttalade hon också igår när jag frågade om hon vill ha mer hallon: "all" (och så såg hon generad och stolt ut på samma gång), och idag meddelade J att de upprepat halar-diskussionen under förmiddagen.
Hon verkar närmast härma (inte producera ord "på eget initiativ"), och ifall hon nån gång freestyle:ar ska hon nog inkludera många gester, och så ska man vara sjukt uppmärksam för att förstå att hon just sagt ett ord och vad hon menade med det.
Det känns inte som en otroligt viktig sak att hon lär sig tala snabbt, så länge hon lär sig tala någon gång, men det kommer att bli roligt att följa med när hon upptäcker orden!
(Dessutom har hon äntligen börjat säga mammamammamama igen! (efter en paus på 7-8 månader). Inte heller den här gången vet jag om hon faktist menar "mamma". Verkar mera vara stavelser hon tycker om att upprepa. Men jag vågar ju tro att det åtminstone lite är det att stavelserna blir just mamma som gör att hon gillar dem. )
lördag 27 oktober 2012
7:19
På väg på Finlands Svenska Scouters ledardagar och höstmöte. Med blå scouthalsduk runt halsen. Känner mig utklädd. (Inte på grund av själva halsduken såklart, utan för att den är blå.)
fredag 26 oktober 2012
I spåran
Det doftar tidig fredag kväll i spåran!
Inte på ett unket, äckligt, "jag har just spytt på min kompis"-sätt, utan på ett sådant där gemytligt och förväntansfullt "tagit en öl eller två"-sätt.
Känns trevligt. Tror jag ska söka upp en snägäre om en stund.
Klåp-Gunzi
En av mina mycket utvecklade färdigheter är den om att glatt i telefon konstatera att "Visst, det går jättebra att du ringer tillbaka om en halvtimme" och sedan gå på lunch/hem medan den i ljudlöst läge varande telefonen blir kvarglömd på bordet, sakta döende av noll akku.
Tre gånger har jag klarat det konststycket bara under den här veckan...
Tre gånger har jag klarat det konststycket bara under den här veckan...
onsdag 24 oktober 2012
Sorg och glädje i Vasa
Vi var på kort-semester i Vasa på veckoslutet.
Besöket innehöll bland annat en begravning. En sorglig men varm tillställning. Jag hann inte träffa J:s farmor speciellt många gånger, men ändå känns det som om hon hann bli en gammal bekant. Full av nyfikenhet och upplevelser och minnen och funderingar. Det kändes sorgligt att veta att jag aldrig får se henne igen, men samtidigt kändes det bra att ändå ha fått lära känna henne.
I och med begravningen var Vasa fullt av släktingar. Alla Kias kusiner (från J:sida då), farbröder och faster hade tagit sig till Vasa. Från Italien kom J:s faster med sällskap flygande. Svärföräldrarnas hus var proppfullt med folk. På fredag kväll var vi 13 pers och två hundar som trängdes i deras vardagsrum och rotade bland gamla foton och klenoder.
Senast vi var i Vasa så tog det nästan hela veckan innan Kia blivit bekant med sina farföräldrar och hundarna. Den här gången tog det ungefär en timme.
Hon njöt helt uppenbart av att vara yngst och därmed ständigt i uppmärksamhetens centrum, och jag tänkte för mig själv att om det så inte finns någon annan orsak att vilja ha fler barn så borde Kia definitivt få syskon så hon inte blir helt odräglig*...
Tyvärr har jag inga bilder alls. Jag läste en kommentar på en blogg om hur barn påverkas av att ha en kamera upptryckt i ansiktet precis hela tiden, och trots att jag nu verkligen inte tänkt sluta fota Kia helt så ledde det liksom till ett oavsiktligt avbrott.
Vi kom hem på måndag, och på tisdag hade jag för första gången en känsla av att jag inte riktigt hade jobbfiilis. Men idag ringde en halvbekant, som är småintresserad av att bli min kollega, och ville veta mer om mitt jobb, så jag fick prata på om hur skoj mitt jobb är och efter det kände jag mig helt euforisk.
Det blir ganska mycket jobb de närmaste dagarna, så från och med imorgon kväll efter att Kia gått och lagt sig så ser jag henne inte förrän på söndag kväll. Det är tre hela dagar. Huu!
*Jag har funderat mycket-mycket på det här med barn nummer två. Inte sådär direkt om eller när eller ens varför, utan snarast hur. Om jag i något skede lyckas hitta något redigt i tankarna så kanske det blir ett inlägg om det.
Besöket innehöll bland annat en begravning. En sorglig men varm tillställning. Jag hann inte träffa J:s farmor speciellt många gånger, men ändå känns det som om hon hann bli en gammal bekant. Full av nyfikenhet och upplevelser och minnen och funderingar. Det kändes sorgligt att veta att jag aldrig får se henne igen, men samtidigt kändes det bra att ändå ha fått lära känna henne.
I och med begravningen var Vasa fullt av släktingar. Alla Kias kusiner (från J:sida då), farbröder och faster hade tagit sig till Vasa. Från Italien kom J:s faster med sällskap flygande. Svärföräldrarnas hus var proppfullt med folk. På fredag kväll var vi 13 pers och två hundar som trängdes i deras vardagsrum och rotade bland gamla foton och klenoder.
Senast vi var i Vasa så tog det nästan hela veckan innan Kia blivit bekant med sina farföräldrar och hundarna. Den här gången tog det ungefär en timme.
Hon njöt helt uppenbart av att vara yngst och därmed ständigt i uppmärksamhetens centrum, och jag tänkte för mig själv att om det så inte finns någon annan orsak att vilja ha fler barn så borde Kia definitivt få syskon så hon inte blir helt odräglig*...
Tyvärr har jag inga bilder alls. Jag läste en kommentar på en blogg om hur barn påverkas av att ha en kamera upptryckt i ansiktet precis hela tiden, och trots att jag nu verkligen inte tänkt sluta fota Kia helt så ledde det liksom till ett oavsiktligt avbrott.
Vi kom hem på måndag, och på tisdag hade jag för första gången en känsla av att jag inte riktigt hade jobbfiilis. Men idag ringde en halvbekant, som är småintresserad av att bli min kollega, och ville veta mer om mitt jobb, så jag fick prata på om hur skoj mitt jobb är och efter det kände jag mig helt euforisk.
Det blir ganska mycket jobb de närmaste dagarna, så från och med imorgon kväll efter att Kia gått och lagt sig så ser jag henne inte förrän på söndag kväll. Det är tre hela dagar. Huu!
*Jag har funderat mycket-mycket på det här med barn nummer två. Inte sådär direkt om eller när eller ens varför, utan snarast hur. Om jag i något skede lyckas hitta något redigt i tankarna så kanske det blir ett inlägg om det.
torsdag 18 oktober 2012
Gammal och skröplig
I två dagar har jag nu vaggat omkring som en anka. Inte för att jag är gravid (det är jag inte) utan för att jag har så fasligt ont i ryggen. Jag vet inte om det är det att jag plötsligt börjat använda klackskor igen (jag tänkte skriva högklackade skor, men insåg att det var en skrattretande överdrift), eller om det är det att jag först sitter-sitter-sitter framför en dator på dagarna (scoutjobb går tyvärr inte ut på att springa i skogen och krama granar) och sen kommer hem och lyfter Kia än hit och än dit. Eller om det är den där höstkylan. För varje gång jag haft ens lite-lite kallt på dagen så hugger ryggvärken till på kvällen.<br />
<br />
Men det finns en fördel. Nu har jag det undanstökat redan innan vi åkt upp till Vasa, så nu finns en liten möjlighet att jag klarar vår nära stundande Vasavistelse utan att vara ynklig alls. Hoppas-hoppas! (Jag tycker det är fruktansvärt orättvist mot Vasa att jag nästan alltid får något fel när vi är där. Som om jag skulle vara överkänslig mot stället eller nåt. Men det är inte alls så! Jag gillar stan skarpt!)<br />
<br />
fredag 12 oktober 2012
Konstig dag
Jag kom på jobb vid 8-tiden. 2 sekunder senare var kl.11, det var dags för lunch och jag hade inte fått något gjort.
På eftermiddagen var klockan 14:something i åtta timmar.
Nu är det veckoslut. Får se hur långt det blir.
onsdag 10 oktober 2012
Anteckningar från en fullproppad buss
Bussen (14 i rusningstid) är alltså så fullastad med folk som en buss kan bli. Förutom på ett ställe. Ingen har vågat sätta sig på specialbehovsplatsen.
Och killen som sitter i andra ändan av bussen och viskar i sin telefon hörs ändå klart och tydligt i hela bussen.
Och snart kommer vi till Kampen och alla kommer hysteriskt att börja trängas för att de tror att de inte kommer att kunna ta sig ut annars, trots att 98% av bussens passagerare ska stiga av där.
måndag 8 oktober 2012
Skymning
Nytt för i år: jag gillar mängden dagsljustimmar just nu. Ganska mörkt när man stiger upp, men ljust när man går hemifrån. Tillräckligt ljust för att man ska villa gå ut med Kia på kvällen, men mysigt mörkt från 20-tiden.
Dessutom hinner man beundra gatlyktorna innan man går in för att äta kvällsgröt.
torsdag 4 oktober 2012
Vi sjunger och klappar och dansar
Ibland vill folk veta vad vi gör när vi går på babyrytmik. (Eller musiklek, som jag försöker lära mig att det heter, speciellt nu när Kia väl per definition inte är någon baby mera*.)
Så här kommer en utförlig beskrivning.
I vår grupp är det ungefär sju barn, och varje barn har med sig en förälder.
Vi börjar alltid med samma sång. (Förra året var det en lugn ganska mysig sång som jag gillade skarpt. Den sång vi sjunger nu känns lite fånig, men det kan hända att barnen tycker den är roligare.) Sen fortsätter vi alltid med en sång där varje barn har en egen vers där vi sjunger om "hur vi hittat på att komma hit idag". Roende, hoppande, med tåg... Kia brukar i allmänhet komma paddlande. (Idag kom vi flygande, och jag ångrade mig i samma stund som orden lämnade mina läppar. Flygande var roligt när barnen var små och inte vägde så mycket...)
Efter det sjunger vi en blandning olika sånger; sittande på golvet, traskande runt i rummet, klappande, stampande, viftande, spretande med tårna... Några sånger sjunger vi också med "rekvisita" (bollar, trummor, dukar.. förra året fick vi föräldrar spela kantele några gånger..).
Efter 45 minuter är det dags att avsluta och då slutar vi alltid med samma sånger; först en vaggsångsliknande låt om en båt som åker hem och sen såklart en vink-sång.
Förra året släpade jag med mig Kia på musiklek för att:
- ha något regelbundet, fastspikat och opåverkningsbart inprickat i kalendern som tvingade mig ut ur huset och som jag inte behövde planera själv.
- träffa andra föräldrar.
- se andra barn.
- få tips på sånger och lekar jag kunde underhålla Kia med.
Dessutom märkte jag att många saker blir lättare om man har en sång i bakfickan; om Kia inte är samarbetsvillig när hon ska bli påklädd så kan man sjunga strumpan-på-foten-sången och så går det genast lättare. Krånglar hon vid blöjbyte så kan man sjunga blöjbytarsången och då tycker hon det är kul.
Nu på hösten har vi fortsatt musikleka:
- för att det är riktigt kul.
- för att Kia också har roligt.
- för att Kia kanske lite ska vänja sig vid att vara i en grupp med andra barn.
- för att det fortfarande är ett avbrott i vardagen som kräver ganska lite eget planerande.
- för att det känns som ett bra sätt för mig att utnyttja det faktum att jag inte behöver vara på jobbet 8-16 varje dag.
Men när Kia börjar dagis i januari så slutar vi nog. Då vill jag använda mina lediga timmar till att se till att hon får vara hemma så mycket som möjligt.
*Min definition är i och för sig att man är baby tills man kan säga : Jag är ingen baby! och där är hon inte ännu.
Så här kommer en utförlig beskrivning.
I vår grupp är det ungefär sju barn, och varje barn har med sig en förälder.
Vi börjar alltid med samma sång. (Förra året var det en lugn ganska mysig sång som jag gillade skarpt. Den sång vi sjunger nu känns lite fånig, men det kan hända att barnen tycker den är roligare.) Sen fortsätter vi alltid med en sång där varje barn har en egen vers där vi sjunger om "hur vi hittat på att komma hit idag". Roende, hoppande, med tåg... Kia brukar i allmänhet komma paddlande. (Idag kom vi flygande, och jag ångrade mig i samma stund som orden lämnade mina läppar. Flygande var roligt när barnen var små och inte vägde så mycket...)
Efter det sjunger vi en blandning olika sånger; sittande på golvet, traskande runt i rummet, klappande, stampande, viftande, spretande med tårna... Några sånger sjunger vi också med "rekvisita" (bollar, trummor, dukar.. förra året fick vi föräldrar spela kantele några gånger..).
Efter 45 minuter är det dags att avsluta och då slutar vi alltid med samma sånger; först en vaggsångsliknande låt om en båt som åker hem och sen såklart en vink-sång.
Förra året släpade jag med mig Kia på musiklek för att:
- ha något regelbundet, fastspikat och opåverkningsbart inprickat i kalendern som tvingade mig ut ur huset och som jag inte behövde planera själv.
- träffa andra föräldrar.
- se andra barn.
- få tips på sånger och lekar jag kunde underhålla Kia med.
Dessutom märkte jag att många saker blir lättare om man har en sång i bakfickan; om Kia inte är samarbetsvillig när hon ska bli påklädd så kan man sjunga strumpan-på-foten-sången och så går det genast lättare. Krånglar hon vid blöjbyte så kan man sjunga blöjbytarsången och då tycker hon det är kul.
Nu på hösten har vi fortsatt musikleka:
- för att det är riktigt kul.
- för att Kia också har roligt.
- för att Kia kanske lite ska vänja sig vid att vara i en grupp med andra barn.
- för att det fortfarande är ett avbrott i vardagen som kräver ganska lite eget planerande.
- för att det känns som ett bra sätt för mig att utnyttja det faktum att jag inte behöver vara på jobbet 8-16 varje dag.
Men när Kia börjar dagis i januari så slutar vi nog. Då vill jag använda mina lediga timmar till att se till att hon får vara hemma så mycket som möjligt.
*Min definition är i och för sig att man är baby tills man kan säga : Jag är ingen baby! och där är hon inte ännu.
tisdag 2 oktober 2012
Bussotur
Idag har jag haft riktigt otur med mitt bussåkande; eget sölande, buss som for för tidigt, icke-existerande busshållplats... Men det har varit en bra start på dagen i alla fall, för jag har hunnit simma, och räknar nu med att hinna i tid till kanslimötet.
Det gick riktigt bra igår! På jobbet kände jag mig i och för sig helt yr, men vid slutet av dagen hade jag lyckats få på de flesta maskiner, kommit ihåg eller förnyat de flesta lösen, och återstiftat bekantskap med de flesta kolleger och system.
Hemma hade Kia och J överlevt riktigt bra, och på kvällen var Kia inte alls så klängig och gnällig som jag hade trott att hon skulle vara.
I morse var min första tanke
-Va? Ska jag på jobb idag IGEN?
måndag 1 oktober 2012
Inte så självsäker just nu
Jag sov ganska dåligt inatt.
Dels envisades mitt minne med att skicka små glimtar av bra stunder med Kia. Glädjen i hennes ögon när hon lärt sig något, när hon gjort nåt finurligt eller när hon är glad i största allmänhet. (Jag märker att jag REDAN förskönar minnena och bagatelliserar det svåra. Om två månader kommer jag att slå ihop händerna och tindra med ögonen och med ett fånflin uppmana nyblivna mammor att NJUUUTA av den här tiden, för det är den BÄSTA tiden. Cilla får tillstånd att slå mig lite snällt sen.)
Dels drabbades någon annan del av mitt huvud av en mängd osäkerhetsattacker. Tänk om det visar sig att jag inte alls är bra på mitt jobb. Jag tycker det blir skoj att börja jobba igen, men tänk om jobbet inte tycker lika.
Och de sista tankarna som rymdes med i villervallan var de olycksbådande: Visst, det är OK nu, men vänta bara! Snart är det januari och Kia ska börja dagis och sen är INGET roligt mera.
Så nu sitter jag här, på väg till jobbet, och känner mig lite ynklig. Förväntansfull! Men ynklig.
söndag 30 september 2012
Slut på en era
Så var det med det. Imorgon börjar jag jobba! Jag har redan tjuvläst min mejl och hoppat lite jämfota av iver.
NATURLIGTVIS kommer jag att sakna mycket från den här tiden; bl.a. att kunna hänga med Kia precis hur mycket som helst och att inte behöva trängas i butiker vid 17-tiden med hela resten av befolkningen.
Men på det stora hela känns det väldigt bra och lite spännande att börja jobba igen. Det känns också bra och spännande att Kia får fortsätta att vara hemma ett tag till och att Joppe får vara med.
NATURLIGTVIS kommer jag att sakna mycket från den här tiden; bl.a. att kunna hänga med Kia precis hur mycket som helst och att inte behöva trängas i butiker vid 17-tiden med hela resten av befolkningen.
Men på det stora hela känns det väldigt bra och lite spännande att börja jobba igen. Det känns också bra och spännande att Kia får fortsätta att vara hemma ett tag till och att Joppe får vara med.
torsdag 27 september 2012
Ett foto i timmen
Jag gjorde nytt försök med ett ett-foto-i-timmen-projektet, och den här gången klarade jag hela Kias vakna del av dygnet! Hurra!
8:20
Kia blängde surt på mig när jag ställde mig vid hennes säng och hurtigt meddelade att det var dags att stiga upp. Inget slöande till 9 idag!
9:20
Vanliga torsdagar skulle vi vara på väg redan den här tiden, men idag blev det lite senare tidtabell och Kia satt i lugn och ro på tuppen och gnagde på sitt balkongsäppel. (Det var det sista. Katastrof väntar imorgon.)
Med tanke på att vi vanliga torsdagar brukar vara 20 minuter för tidigt i Hagalund så var det kanske bara bra.
10:20
Musiklek i full gång. Jag ko på att det skulle kunna vara min sista musiklek-gång, men eftersom jag kommer att jobba 80% med rätt sä stora möjligheter att justera mina arbetstider så kommer jag att fortsätta musikleka med Kia, så det blev inget sentimentalt avsked den här gången.
11:20
Vi hoppade på en 110:a till Kilo. Det stod en annan barnvagnsförsedd förälder på busshållplatsen som också styrde sin barnvagn mot bussen, och genom bussfönstret såg jag att det redan fanns en barnvagn i bussen. Jag var först på hållplatsen, men den andra stod närmare dörren och verkade anse att det var det som räknades. Nå, det visade sig att hon sett det som jag missat; att bussen klarade tre barnvagnar, så vi rymdes alla med. På de följande två hållplatserna stod föräldrar med barnvagn och blev tvungna att besviket vänta på nästa buss. På den tredje hållplatsen steg båda de andra bussåkande föräldrarna av. Jag tror att jag skulle stiga av direkt om jag skulle märka att någon annan behöver min plats och jag själv bara ska åka en eller två hållplatser till. Men jag vet såklart inte hur många goda orsaker föräldrarna kan ha haft för att absolut komma fram till just den busshållplatsen med just den bussen vid just det klockslaget.
12:20
I Kilo träffade vi såklart Anna, Saga och Liam + Sagas och Liams fafa och Jocke (Marias, inte min). Vi åt lunch på Villa K. Kia satte i sig några milligram potatismos och enorma mängder mjölk och slängde sedan resten av sin mat på golvet. Men hon verkade nöjd i alla fall.
När jag skulle byta blöja på Kia kom Saga med. "Nattblöja!" sa hon lite chockerat när hon fick syn på Kias engångsblöja. Fast Anna senare bedyrade att det var helt onödigt så skämdes jag lite.
13:20
Kia somnade på väg bort från Villa K och sov två timmar på terrassen.
14:20
Under tiden krälade jag på golvet med Liam och lekte med hans elefant.
15:20
Kia förstod inte alls att krokodiler är farliga, utan vilade i min famn en lång stund efter att hon vaknat.
16:20
Jag hade tänkt att vi skulle åka hem lagom till middagen, men insåg plötsligt att det ju inte alls var någon idé, så vi blev kvar och lekte med de spännande leksakerna och roliga människorna en stund till. Kia tyckte det var kul att leka med S:s och L:s farfar, och precis som när hon leker med sin morfar så blev hon som allra ivrigast när han försökte göra något annat.
17:20
Och åt middag där.
18:20
Men i något skede måste man ju fara hem, så just när Kia kommit över sin rädsla för Saga så mycket att hon vågade börja ge klossar åt henne så for vi. Äpplet Kia har i sin hand har hon stulit från terrassen. Hon tror antagligen nu att äpplen är något man alltid hittar på folks balkonger, bakgårdar etc.
19:20
Det har ingen betydelse när jag börjar laga mat (eller gröt i det här fallet). Kia tycker alltid att hon måste få äta precis då genast. Nu lyckades jag lugna henne lite med en bit knäckebröd.
20:20
Jag försökte läsa en gullig saga om en kanin och hens bästa kompis, men Kia ville läsa Ludde, och när det gäller kvällssagor ids jag inte bråka.
Sen somnade Kia så småningom, och jag slutade fota, men jag skulle gissa att klockan var ganska precis 21:20 när J kom hem, och 22:20 när jag började skriva det här. 23:20 kommer jag att nästan sova.
8:20
Kia blängde surt på mig när jag ställde mig vid hennes säng och hurtigt meddelade att det var dags att stiga upp. Inget slöande till 9 idag!
9:20
Vanliga torsdagar skulle vi vara på väg redan den här tiden, men idag blev det lite senare tidtabell och Kia satt i lugn och ro på tuppen och gnagde på sitt balkongsäppel. (Det var det sista. Katastrof väntar imorgon.)
Med tanke på att vi vanliga torsdagar brukar vara 20 minuter för tidigt i Hagalund så var det kanske bara bra.
10:20
Musiklek i full gång. Jag ko på att det skulle kunna vara min sista musiklek-gång, men eftersom jag kommer att jobba 80% med rätt sä stora möjligheter att justera mina arbetstider så kommer jag att fortsätta musikleka med Kia, så det blev inget sentimentalt avsked den här gången.
11:20
Vi hoppade på en 110:a till Kilo. Det stod en annan barnvagnsförsedd förälder på busshållplatsen som också styrde sin barnvagn mot bussen, och genom bussfönstret såg jag att det redan fanns en barnvagn i bussen. Jag var först på hållplatsen, men den andra stod närmare dörren och verkade anse att det var det som räknades. Nå, det visade sig att hon sett det som jag missat; att bussen klarade tre barnvagnar, så vi rymdes alla med. På de följande två hållplatserna stod föräldrar med barnvagn och blev tvungna att besviket vänta på nästa buss. På den tredje hållplatsen steg båda de andra bussåkande föräldrarna av. Jag tror att jag skulle stiga av direkt om jag skulle märka att någon annan behöver min plats och jag själv bara ska åka en eller två hållplatser till. Men jag vet såklart inte hur många goda orsaker föräldrarna kan ha haft för att absolut komma fram till just den busshållplatsen med just den bussen vid just det klockslaget.
12:20
I Kilo träffade vi såklart Anna, Saga och Liam + Sagas och Liams fafa och Jocke (Marias, inte min). Vi åt lunch på Villa K. Kia satte i sig några milligram potatismos och enorma mängder mjölk och slängde sedan resten av sin mat på golvet. Men hon verkade nöjd i alla fall.
När jag skulle byta blöja på Kia kom Saga med. "Nattblöja!" sa hon lite chockerat när hon fick syn på Kias engångsblöja. Fast Anna senare bedyrade att det var helt onödigt så skämdes jag lite.
13:20
Kia somnade på väg bort från Villa K och sov två timmar på terrassen.
14:20
Under tiden krälade jag på golvet med Liam och lekte med hans elefant.
15:20
Kia förstod inte alls att krokodiler är farliga, utan vilade i min famn en lång stund efter att hon vaknat.
16:20
Jag hade tänkt att vi skulle åka hem lagom till middagen, men insåg plötsligt att det ju inte alls var någon idé, så vi blev kvar och lekte med de spännande leksakerna och roliga människorna en stund till. Kia tyckte det var kul att leka med S:s och L:s farfar, och precis som när hon leker med sin morfar så blev hon som allra ivrigast när han försökte göra något annat.
17:20
Och åt middag där.
18:20
Men i något skede måste man ju fara hem, så just när Kia kommit över sin rädsla för Saga så mycket att hon vågade börja ge klossar åt henne så for vi. Äpplet Kia har i sin hand har hon stulit från terrassen. Hon tror antagligen nu att äpplen är något man alltid hittar på folks balkonger, bakgårdar etc.
19:20
Det har ingen betydelse när jag börjar laga mat (eller gröt i det här fallet). Kia tycker alltid att hon måste få äta precis då genast. Nu lyckades jag lugna henne lite med en bit knäckebröd.
20:20
Jag försökte läsa en gullig saga om en kanin och hens bästa kompis, men Kia ville läsa Ludde, och när det gäller kvällssagor ids jag inte bråka.
Sen somnade Kia så småningom, och jag slutade fota, men jag skulle gissa att klockan var ganska precis 21:20 när J kom hem, och 22:20 när jag började skriva det här. 23:20 kommer jag att nästan sova.
onsdag 26 september 2012
Avslappnad onsdag
Fördelen med gråa ruskiga septembermorgnar är att vi sover rätt länge. Idag var kl.8:50 när Kia och jag kom överens om att vi skulle stiga upp. (Före det var vi lika överens om att inte göra det.)
Efter morgonmålet ville Kia hämta ett äpple från balkongen, och det fick hon.
Sen slängde vi oss på sängen; hon låg och tuggade på sitt äpple, och jag fick läsa hela tidningen.
Sen erindrade jag mig att jag sovit rätt dåligt på grund av liten begynnande sandlåda i sängen, så jag bytte lakan. Kia "hjälpte till".
Sen gick vi ut. När vi kom ut genom dörren märkte jag att det regnade, men jag orkade inte gå in och börja hela påklädningsproceduren pånytt, så jag tänkte att vi leker i lusthuset tills det slutat regna. Det ville inte Kia, så plan B blev att helt enkelt ignorera regnet och gunga ändå. Vi hade parken helt för oss själva, för alla andra hade flytt inomhus.
Jag trodde inte Kia skulle vara hungrig vanlig lunchtid eftersom vi stigit upp så sent, men hon gallskrek tills hon fick mat, så jag hade tydligen fel.
Sen gick vi till butiken och Kia somnade planenligt på hemvägen.
På eftermiddagen övade sig Kia att klättra, och jag konstaterade att hon blivit så bra på det att jag vågade fota henne innan jag lyfte ner henne och satte undan stolen.
Sen gick Kia ut för att leka med mormor och jag satt mig på en buss för att åka och scouta.
Efter morgonmålet ville Kia hämta ett äpple från balkongen, och det fick hon.
Sen slängde vi oss på sängen; hon låg och tuggade på sitt äpple, och jag fick läsa hela tidningen.
Sen erindrade jag mig att jag sovit rätt dåligt på grund av liten begynnande sandlåda i sängen, så jag bytte lakan. Kia "hjälpte till".
Sen gick vi ut. När vi kom ut genom dörren märkte jag att det regnade, men jag orkade inte gå in och börja hela påklädningsproceduren pånytt, så jag tänkte att vi leker i lusthuset tills det slutat regna. Det ville inte Kia, så plan B blev att helt enkelt ignorera regnet och gunga ändå. Vi hade parken helt för oss själva, för alla andra hade flytt inomhus.
Jag trodde inte Kia skulle vara hungrig vanlig lunchtid eftersom vi stigit upp så sent, men hon gallskrek tills hon fick mat, så jag hade tydligen fel.
Sen gick vi till butiken och Kia somnade planenligt på hemvägen.
På eftermiddagen övade sig Kia att klättra, och jag konstaterade att hon blivit så bra på det att jag vågade fota henne innan jag lyfte ner henne och satte undan stolen.
Sen gick Kia ut för att leka med mormor och jag satt mig på en buss för att åka och scouta.
tisdag 25 september 2012
fredag 21 september 2012
Can't live with them.
Ni vet hur ett "can't live with them" liksom på något sätt MÅSTE följas av ett "can't live without them"?
Hör man en förälder prata om föräldraskap är det nästan alltid så. Först en bekännelse om hur otroligt jobbigt det ofta är, men sen en försäkran om att det trots allt är så hisnande, överskuggande underbart.
Jag trodde på något sätt att de här var kopplade till varandra och existerade parallelt varenda minut, och att det underbara alltid överträffade det jobbiga. Så när det sen bara kändes skit så blev jag hemskt förvånad, besviken och generad.
Jag visste att det finns något som heter förlossningsdepression som man kan få hjälp för och som liksom är förlåtligt eftersom det är en SJUKDOM. Men jag trodde att ifall man inte lider av förlossningsdepression så är man istället lycklig. Punkt slut. Så jag googlade förlossningsdepression gång på gång och analyserade symptom och konstaterade att nä, riktigt sådär dåligt mår jag inte, och så kände jag mig skit för att jag INTE hade förlossningsdepression.
Jag förde diskussioner med mig själv:
- Jag hatar att vara mamma!
- JA MEN VISST ÄR DET JU UNDERBART OCKSÅ!?
- Hmm. Jag är faktist inte så säker på det.
- JA MEN VISST GLÖMMER DU ALLT DET JOBBIGA NÄR HON LER MOT DIG?!
- Hmm. Jag drar en suck av lättnad över att hon inte (ännu) verkar påverkas av mitt fjantdeppande, men annars nä.
- JA MEN VISST ÄLSKAR DU JU DITT BARN??!
- 1. Nu var det ju aldrig det som var problemet! Jag hatar mig själv! 2. (mycket tyst, mycket förtvivlat, mycket skamset) ...gör jag?
- JA MEN DET HÄRLIGA VINNER VÄL ÄNDÅ I LÅNGA LOPPET!?
- Jag vet inte. (För faktum är ju att i ett 0-1år långt föräldraskap så finns det inte ännu något långa loppet.)
Jag gick och väntade på att det skulle bli bättre. 8-veckorsstrecket passerade. 3-månadersstrecket. 9-månadersstrecket, och visst blev det lite bättre, men inte bra. Och allt högre ekade "ta vara på den här tiden, det går så fort, det är den bästa tiden, var glad så länge hon är liten, för problemen blir så mycket större sen... GAAAAAHH!!".
Förra veckoslutet, på Moisö, när Kia skrattande ragglade* omkring på gården efter en boll, kände jag att det faktist har blivit mycket roligare att vara mamma. Nu finns det många dagar då de härliga stunderna är fler än de jobbiga. Nu börjar jag våga tro på att jag igen kan hitta en människa i mig själv som jag kommer att trivas med.
Men fortfarande måste jag påminna mig om att jobbigheten och härligheten inte går hand i hand och att det kommer att finnas många stunder då det bara är skit. När man mår bäst av att bara sätta en punkt efter "usch vad jag mår dåligt" och inte försöka fylla på med ett fjäskande "men visst är det underbart också!!"
*EDIT: En mer passande term skulle såklart vara till exempel "tultade".
Hör man en förälder prata om föräldraskap är det nästan alltid så. Först en bekännelse om hur otroligt jobbigt det ofta är, men sen en försäkran om att det trots allt är så hisnande, överskuggande underbart.
Jag trodde på något sätt att de här var kopplade till varandra och existerade parallelt varenda minut, och att det underbara alltid överträffade det jobbiga. Så när det sen bara kändes skit så blev jag hemskt förvånad, besviken och generad.
Jag visste att det finns något som heter förlossningsdepression som man kan få hjälp för och som liksom är förlåtligt eftersom det är en SJUKDOM. Men jag trodde att ifall man inte lider av förlossningsdepression så är man istället lycklig. Punkt slut. Så jag googlade förlossningsdepression gång på gång och analyserade symptom och konstaterade att nä, riktigt sådär dåligt mår jag inte, och så kände jag mig skit för att jag INTE hade förlossningsdepression.
Jag förde diskussioner med mig själv:
- Jag hatar att vara mamma!
- JA MEN VISST ÄR DET JU UNDERBART OCKSÅ!?
- Hmm. Jag är faktist inte så säker på det.
- JA MEN VISST GLÖMMER DU ALLT DET JOBBIGA NÄR HON LER MOT DIG?!
- Hmm. Jag drar en suck av lättnad över att hon inte (ännu) verkar påverkas av mitt fjantdeppande, men annars nä.
- JA MEN VISST ÄLSKAR DU JU DITT BARN??!
- 1. Nu var det ju aldrig det som var problemet! Jag hatar mig själv! 2. (mycket tyst, mycket förtvivlat, mycket skamset) ...gör jag?
- JA MEN DET HÄRLIGA VINNER VÄL ÄNDÅ I LÅNGA LOPPET!?
- Jag vet inte. (För faktum är ju att i ett 0-1år långt föräldraskap så finns det inte ännu något långa loppet.)
Jag gick och väntade på att det skulle bli bättre. 8-veckorsstrecket passerade. 3-månadersstrecket. 9-månadersstrecket, och visst blev det lite bättre, men inte bra. Och allt högre ekade "ta vara på den här tiden, det går så fort, det är den bästa tiden, var glad så länge hon är liten, för problemen blir så mycket större sen... GAAAAAHH!!".
Förra veckoslutet, på Moisö, när Kia skrattande ragglade* omkring på gården efter en boll, kände jag att det faktist har blivit mycket roligare att vara mamma. Nu finns det många dagar då de härliga stunderna är fler än de jobbiga. Nu börjar jag våga tro på att jag igen kan hitta en människa i mig själv som jag kommer att trivas med.
Men fortfarande måste jag påminna mig om att jobbigheten och härligheten inte går hand i hand och att det kommer att finnas många stunder då det bara är skit. När man mår bäst av att bara sätta en punkt efter "usch vad jag mår dåligt" och inte försöka fylla på med ett fjäskande "men visst är det underbart också!!"
*EDIT: En mer passande term skulle såklart vara till exempel "tultade".
När barnet sover
Åh, jag är så trött! Jag tror jag ska följa tipset och sova när Kia sover.
Äsch, här är så råddigt! Jag städar lite medan Kia sover.
Oj, vi har inga rena kläder. Jag kör en tvättmaskin när Kia sover.
En spännande bok! Jag läser lite medan Kia sover.
Om jag skulle ta och sköta undan lite viktiga telefonsamtal och mejl medan Kia sover.
Vad ska vi äta idag? Jag lagar lite mat när Kia sover.
Jag behöver komma ut och röra på mig! Jag tar en vagnpromenad med Kia när hon sover.
Ouppackade flyttlådor? Jag packar upp en medan Kia sover.
Fredagskorsordet i HBL! Jag löser det när Kia sover.
Tänk om jag skulle ta och blogga lite medan Kia sover.
Varenda dag känner jag mig misslyckad över hur lite jag hunnit göra medan Kia sov. Antagligen för att listan på vad jag skulle vilja göra är lite för lång?
Äsch, här är så råddigt! Jag städar lite medan Kia sover.
Oj, vi har inga rena kläder. Jag kör en tvättmaskin när Kia sover.
En spännande bok! Jag läser lite medan Kia sover.
Om jag skulle ta och sköta undan lite viktiga telefonsamtal och mejl medan Kia sover.
Vad ska vi äta idag? Jag lagar lite mat när Kia sover.
Jag behöver komma ut och röra på mig! Jag tar en vagnpromenad med Kia när hon sover.
Ouppackade flyttlådor? Jag packar upp en medan Kia sover.
Fredagskorsordet i HBL! Jag löser det när Kia sover.
Tänk om jag skulle ta och blogga lite medan Kia sover.
Varenda dag känner jag mig misslyckad över hur lite jag hunnit göra medan Kia sov. Antagligen för att listan på vad jag skulle vilja göra är lite för lång?
onsdag 19 september 2012
S*t*ns äppelpaj
Jag bakade äppelpaj. Två timmar i ugnen... Hur låter det??* Spydiska kommentarerna haglar tätt från hemmets manliga invånare.
Nå.. Jag sa ju att jag skulle öva mig. Nu får jag öva imorgon igen.
*(För folk som på riktigt inte vet hur det låter: 25 minuter skulle ha varit mer lämpligt.)
Nå.. Jag sa ju att jag skulle öva mig. Nu får jag öva imorgon igen.
*(För folk som på riktigt inte vet hur det låter: 25 minuter skulle ha varit mer lämpligt.)
"Minä en puhu suomea"
- Jag håller på att skriva ett blogginlägg som blir så långt att ingen kommer att orka läsa det, och därför kommer jag inte att idas publicera det, och då har jag skrivit det helt i onödan.
- Det är kanske terapeutiskt?
Kort tystnad.
- Terapefftiskt!
Och det var det. Så här kommer det i alla fall!
Frasen i rubriken var väl ganska precis det enda jag kunde säga på finska i 8-9-årsåldern. Jag brydde mig inte, för jag skulle flytta utomlands när jag blev vuxen (för att fly finskan, såklart). Österrike var ett alternativ. Det slog mig aldrig att det var lite konstigt att jag tog för givet att jag skulle klara av att lära mig tyska och samtidigt såg det som lika självklart att jag inte skulle lära mig finska. Jag har lyckats växa upp i huvudstadsregionen utan att lära mig finska. Inte för att jag inte ville, utan för att jag helt seriöst inte förstod att det var möjligt. Jag tror att jag var 27 när jag plötsligt insåg att det ju inte finns någon speciell orsak till att jag inte skulle kunna lära mig finska.
Idag skulle jag påstå att jag som lyssnare är nästan tvåspråkig. Jag förstår finska utan problem. Men talar finska gör jag fortfarande rodnande och stammande, med tre miljoner fel i varje mening, och allra helst bara när det inte finns någon annan svenskspråkig i närheten (av någon anledning känns det som om finskspråkiga personer skulle ha större förståelse, medan svenskspråkiga skäms över att en av deras språkfränder är så totalt borttappad).
På Jorv, under de första dagarna av Kias liv var det en sjukskötare som undrade om vi båda var svenskspråkiga.
- Vad bra! Då blir ju ert barn tvåspråkigt! utbrast hon sen.
Joppe verka inte ha samma mentala spärr som jag utan pratar relativt ogenerat sin knaggliga finska, men speciellt tvåspråkig är han ju nog inte heller.
Så vi började tala om att sätta Kia på finskt dagis och när vi ansökte om dagisplats så blev det en finsk plats vi sökte.
Sedan dess har jag funderat på mycket:
- Hälsovårdaren på rådgivningen varnade oss för att det kan störa Kias språkutveckling, och i och med att Kia inte ännu säger ett enda ord så oroar jag mig litelite själv också. Men å andra sidan; så länge hon nu lär sig tala någon gång så är det kanske inte så farligt om det tar lite längre tid, och det är ju inte precis ovanligt att barn lär sig två eller flera språk redan som riktigt små. Dessutom har hon ganska bra övning i att uttrycka sig utan ord, och det funkkar ju på vilket språk som helst.
- Stackars lilla barn som inte bara slängs in i en främmande situation med främmande människor, utan också på ett språk som hon inte förstår! Å andra sidan tror jag att omställningen och chocken blir så stor ändå, att en grej hit eller dit inte har så stor betydelse.
- I den stora fantastiska lekparken här utanför vårt fönster märker jag att jag har mer förtroende för de svenskspråkiga dagvårdarna som hänger där än för de finskspråkiga. Det är såklart en inställningsfråga som handlar om att svenskan för mig känns så mycket bekvämare och liksom tryggare.
- och den senaste punkten får mig att inse att jag ju måste få mig själv att kommunicera med Kias dagvårdare, för det är ju viktigt att de lär känna henne och oss. Så det räcker inte att jag håller mig till det absolut nödvändigaste och låter Joppe sköta så mycket som möjligt. (Kanske jag kan bättra på min egen finska på kuppen.)
- Lucia, svenska sånger, ramsor och sagor... Det blev jag påmind om att ett barn på finskt dagis lätt går miste om. Men vet ni, det oroar mig inte så mycket. 1. Det som är viktigt för oss får hon ju hemifrån, och resten är ju då inte så viktigt. 2. Hon kommer ändå att gå i svensk skola, så att hon eventuellt missar något under sina första fem år raderar knappast hela hennes finlandssvenska identitet.
Ja, hon ska alltså gå i svensk skola, så det kan ju hända att hon glömmer en massa och får kämpa med finskan i alla fall, men hon borde i alla fall ha en grund att bygga på och en sundare inställning till språket än vad hennes föräldrar haft.
Det blir spännande tider! Sen... Om Tre och en halv månad... Jag hinner ängslas mycket före det.
Trög start
Arrgh! Jobbig förmiddag! Kia gnällig. Jag gnällig. Hissen sönder på hälsocentralen. Rekordlång kö på öppna rådgivningen, så vi fick vänta en och en halv timme på att komma in till hälsovårdaren. Kia fick en spruta (vilket ju var helt enligt planerna, men inte muntrare för det). Just när hon lugnat sig slog hon huvudet i en bordskant och blev helt hysteriskt ledsen. På väg hem somnade hon vilket betyder att resten av dagens tidtabell är ett enormt frågetecken.
Men. Nu kan det ju nog bara bli bättre!
tisdag 18 september 2012
Utekväll
Egentligen skulle jag vilja slänga ett lager make-up i feisset, men det lilla som inte blev bortslängt i flytten är fortfarande nedpackat i en låda. Så jag drog en borste genom håret och nöjde mig med det. Det är trots allt ett tag sedan senast det också.
Nu ska jag ut o äta med ett gäng klmpisar, och jag tänker komma hem långt efter att Kia somnat!
Lövblåsare
Jag har lite svårt att låta bli att tänka elaka tankar om killen som promenerat av och an i en timme under vår balkong med världens högljuddaste lövblåsare.
Jag försöker påminna mig själv om att han har ett arbete att sköta och att det ändå skulle störa någon, oberoende av när han skulle välja att sköta det, så jag har ingen rätt att bli butter på att han gör det just när Kia ska sova.
Men det är svårt!
Jag försöker påminna mig själv om att han har ett arbete att sköta och att det ändå skulle störa någon, oberoende av när han skulle välja att sköta det, så jag har ingen rätt att bli butter på att han gör det just när Kia ska sova.
Men det är svårt!
söndag 16 september 2012
Vår första vecka i vårt nya hem
En vecka har vi bott här nu. Jag försöker vänja mig vid att för första gången på mycket länge inte ha utsikt över halva södra Esbo (vi flyttade från sjunde våningen i ett hus beläget på Olars högsta punkt (typ) till andra våningen i ett hus så lågt ner man kan komma i den här byn). Dessutom försöker jag anpassa mig till vår nya närbutik (enorm Prisma) och till den totala omställning i busstrafiken som flytten på ca en kilometer medfört (jag kanske måste börja kolla busstidtabeller nu!)
Vi har hållit oss i hemknutarna rätt mycket för att vänja oss, och har lekt i parken nästan varje dag.
Söndag är ju babysimdag, men Kia och J fick fara utan mig, för jag tänkte jag skulle vara flitig och packa upp en massa lådor. Uppackningen fortskred hela dagen, och på kvällen dök mamma upp och lekte med Kia medan J och jag tappade nerverna på ett skåp som vi försökte bygga ihop.
På måndag tänkte jag att vi skulle testa lekparken. Jag blev alldeles överväldigad. Det är ju tydligen där alla Olars barn och föräldralediga föräldrar hänger! Det stör mig lite att jag hittade stället först nu när ledigheten lider mot sitt slut.
På kvällen började jag plötsligt hysa misstankar mot vår frys. Jag öppnade dörren och studerade den en stund. Den hade fina fack med bilder på grejer som man kan tänkas ha i den. Min misstänksamhet ökade. Ett helt fack för potatis, morot och lök... Ett fack för gurka och purjolök... Jag stack in handen mellan facken och min misstänksamhet ökade. Tog ut en kylmäkalle och kunde konstatera att innehållet i den fortfarande skvalpade omkring.
Öööh... Vet du.... Den här frysen är nog inte en frys..
Den kvällen körde vi iväg till Gigantti och kollade på frysboxar...
På tisdag bestämde jag mig för att äntligen köpa ett par stövlar åt Kia. Vi åkte iväg till Hagalund och uträttade det ärendet och hann sedan tillbaka så tidigt att vi hann hänga i lekparken en timme. På kvällen åkte jag till vår gamla lägenhet för att reda upp lite, beundra utsikten och sånt.
På onsdag skulle jag ha fotoprojekt och ta en bild i timmen och få ett fint blogginlägg till kvällen. Jag glömde bort saken efter kl. 10, men här är vad som hände fram till det.
7-tiden: Kia kikar ut mellan spjälorna. Hon vaknar i allmänhet upp först 7:30-tiden, så jag ignorerade henne en stund och hoppades att hon skulle sova lite längre, men den här gången skulle hon upp genast.
8-tiden: Kia väntar på sitt morgonmål.
..och bonusbild vid ca 8:30. Kia tar tag i muggen och för ut den över bordskanten och tittar nyfiket på den.
Jag säger Nej!
Kia tittar frågande på mig och vänder sedan muggen upp och ner. Var det det här du menade att jag inte skulle göra? skulle hon fråga om hon skulle kunna.
9-tiden: Kia leker sin favoritlek; putta in en boll under hyllan. Se sedan förvånad och ynklig ut och gnäll tills någon plockar fram bollen. Upprepa * tusen.
10-tiden: Vi klär på oss regnkläder (och vissa av oss har splitternya gummistölar) och går till parken. Det här var första gången på länge som Kia hade regnkläder, och första gången någonsin som hon hade stövlar, så hon var lite obekväm och gnällig.
Sedan kom Anne-Marie och Matias på besök och jag glömde bort mitt fotoprojekt.
Nästan alla Kias kläder är lånade av Matias, och det är så praktiskt på så många sätt. Bland annat kan man alltid skicka tillbaka för små kläder så tar de inte upp utrymme i de egna skåpen.
På kvällen tog jag ännu en försoningsbild (försoning mellan mig och mitt fotoprojekt).
På torsdag for vi iväg på musiklek som vanligt. Kia stegade igen beslutsamt iväg mot dörren, men mot slutet hade hon funnit sig så pass mycket att jag till och med kunde lämna henne för tre sekunder för att föra bort ett sittunderlag utan att hon började skrika. Wow!
Sen åkte vi hem till mina föräldrar där Kia fick bli och leka medan jag gick iväg till gamla lägenheten igen för att städa vidare. Jag avskyr att städa, men nu kändes det faktist lite terapeutiskt och kul.
Fredag blev en ganska händelselös dag. Men jag lånade mammas bil och åkte till Moisö och andades lite Moisöluft, och förde dit en del stuff som blivit över i flytten. (Jag gör alltid så... De där grejerna som jag inte längre använder, men som jag inte ännu vill skiljas ifrån åker till Moisö, därifrån jag sedan två-tre år senare bär bort dem igen).
När jag kom tillbaka hittade jag de här typerna på gården.
På lördag steg jag upp vid 7 och smög iväg på scoutkeikka. Jag prioriterade regnrock framom ylletröja och ångrade mig djupt hela förmiddagen. Jag kom hem lagom till Kias dagstupplur och sen sov vi alla en stund. På kvällen kom Bergers och hälsade på och hade med sig en korg äpplen som jag ska öva mina äppelmos/sylt/kak-talanger på.
Idag har vi babysimmat på morgonen och sedan hängt på Moisö hela dagen. J paddlade en sväng runt öarna, men jag intalade mig själv att det blåste mer än jag hade lust med och stannade på land. Istället plockade jag lite mer äpplen för mitt övande.
Högst upp på todolistan för nästa vecka är att skaffa ett nytt innerdäck till barnvagnshjulet med punktering. (Någon som orkat läsa såhär långt som kan tipsa om var man får tag i såna?)
Övriga viktiga punkter på listan är bland annat: skaffa lite lampor, röja upp i kaosrummet och äta god middag med ett gäng härliga scoutkompisar.
Vi har hållit oss i hemknutarna rätt mycket för att vänja oss, och har lekt i parken nästan varje dag.
Söndag är ju babysimdag, men Kia och J fick fara utan mig, för jag tänkte jag skulle vara flitig och packa upp en massa lådor. Uppackningen fortskred hela dagen, och på kvällen dök mamma upp och lekte med Kia medan J och jag tappade nerverna på ett skåp som vi försökte bygga ihop.
På måndag tänkte jag att vi skulle testa lekparken. Jag blev alldeles överväldigad. Det är ju tydligen där alla Olars barn och föräldralediga föräldrar hänger! Det stör mig lite att jag hittade stället först nu när ledigheten lider mot sitt slut.
På kvällen började jag plötsligt hysa misstankar mot vår frys. Jag öppnade dörren och studerade den en stund. Den hade fina fack med bilder på grejer som man kan tänkas ha i den. Min misstänksamhet ökade. Ett helt fack för potatis, morot och lök... Ett fack för gurka och purjolök... Jag stack in handen mellan facken och min misstänksamhet ökade. Tog ut en kylmäkalle och kunde konstatera att innehållet i den fortfarande skvalpade omkring.
Öööh... Vet du.... Den här frysen är nog inte en frys..
Den kvällen körde vi iväg till Gigantti och kollade på frysboxar...
På tisdag bestämde jag mig för att äntligen köpa ett par stövlar åt Kia. Vi åkte iväg till Hagalund och uträttade det ärendet och hann sedan tillbaka så tidigt att vi hann hänga i lekparken en timme. På kvällen åkte jag till vår gamla lägenhet för att reda upp lite, beundra utsikten och sånt.
På onsdag skulle jag ha fotoprojekt och ta en bild i timmen och få ett fint blogginlägg till kvällen. Jag glömde bort saken efter kl. 10, men här är vad som hände fram till det.
8-tiden: Kia väntar på sitt morgonmål.
..och bonusbild vid ca 8:30. Kia tar tag i muggen och för ut den över bordskanten och tittar nyfiket på den.
Jag säger Nej!
Kia tittar frågande på mig och vänder sedan muggen upp och ner. Var det det här du menade att jag inte skulle göra? skulle hon fråga om hon skulle kunna.
9-tiden: Kia leker sin favoritlek; putta in en boll under hyllan. Se sedan förvånad och ynklig ut och gnäll tills någon plockar fram bollen. Upprepa * tusen.
Sedan kom Anne-Marie och Matias på besök och jag glömde bort mitt fotoprojekt.
Nästan alla Kias kläder är lånade av Matias, och det är så praktiskt på så många sätt. Bland annat kan man alltid skicka tillbaka för små kläder så tar de inte upp utrymme i de egna skåpen.
På kvällen tog jag ännu en försoningsbild (försoning mellan mig och mitt fotoprojekt).
På torsdag for vi iväg på musiklek som vanligt. Kia stegade igen beslutsamt iväg mot dörren, men mot slutet hade hon funnit sig så pass mycket att jag till och med kunde lämna henne för tre sekunder för att föra bort ett sittunderlag utan att hon började skrika. Wow!
Sen åkte vi hem till mina föräldrar där Kia fick bli och leka medan jag gick iväg till gamla lägenheten igen för att städa vidare. Jag avskyr att städa, men nu kändes det faktist lite terapeutiskt och kul.
Fredag blev en ganska händelselös dag. Men jag lånade mammas bil och åkte till Moisö och andades lite Moisöluft, och förde dit en del stuff som blivit över i flytten. (Jag gör alltid så... De där grejerna som jag inte längre använder, men som jag inte ännu vill skiljas ifrån åker till Moisö, därifrån jag sedan två-tre år senare bär bort dem igen).
När jag kom tillbaka hittade jag de här typerna på gården.
Idag har vi babysimmat på morgonen och sedan hängt på Moisö hela dagen. J paddlade en sväng runt öarna, men jag intalade mig själv att det blåste mer än jag hade lust med och stannade på land. Istället plockade jag lite mer äpplen för mitt övande.
Högst upp på todolistan för nästa vecka är att skaffa ett nytt innerdäck till barnvagnshjulet med punktering. (Någon som orkat läsa såhär långt som kan tipsa om var man får tag i såna?)
Övriga viktiga punkter på listan är bland annat: skaffa lite lampor, röja upp i kaosrummet och äta god middag med ett gäng härliga scoutkompisar.
torsdag 13 september 2012
Kias favoritbok, del två
Jag tror vi så småningom måste organisera om vår bokhylla och placera vissa böcker högst upp och längst bak.
Oj! Hittade du kaninboken? Titta! En kanin! Sidu, den...
Tror du vi borde läsa något annat?
Oj! Hittade du kaninboken? Titta! En kanin! Sidu, den...
Tror du vi borde läsa något annat?
tisdag 11 september 2012
Man vet att man sjunkit djupt i mammaträsket...
...när man inbillar sig att alla är avundsjuka och tycker att man är lyckligt lottad för att man har en enorm lekpark på bakgården.
söndag 9 september 2012
Flyttad
Det känns som om jag inte gjort något annat under den senaste evigheten än packat, burit, slängt, travat, stuvat, flyttat saker hit och dit, skruvat ihop, skruvat isär och gång på gång tänkt; Hur KAN vi ha såhär mycket saker???
Som tur hade vi hjälp av helt härliga kompisar och syskon med bärandeoch skruvande och packande (och diskande... Förlåt!)
Nu bor vi på ett nytt ställe. Vi har fått upp största delen av skåpen och hyllorna och håller sakta på och packar oss ur lådorna. Kia är konfunderad. Tycker det är spännande på dagarna, men är missnöjd på kvällarna. Hon har fått ett eget rum, men vi sover än så länge också där. Det är ganska skönt, för då kan vi ha vårt rum som råddrum tills vi hittat en plats för alla saker. (Sen när vi börjar förbereda oss på att flytta in i sovrummet blir det spännande att se vem av oss tre som har mest separationsångest.)
Som tur hade vi hjälp av helt härliga kompisar och syskon med bärandeoch skruvande och packande (och diskande... Förlåt!)
Nu bor vi på ett nytt ställe. Vi har fått upp största delen av skåpen och hyllorna och håller sakta på och packar oss ur lådorna. Kia är konfunderad. Tycker det är spännande på dagarna, men är missnöjd på kvällarna. Hon har fått ett eget rum, men vi sover än så länge också där. Det är ganska skönt, för då kan vi ha vårt rum som råddrum tills vi hittat en plats för alla saker. (Sen när vi börjar förbereda oss på att flytta in i sovrummet blir det spännande att se vem av oss tre som har mest separationsångest.)
onsdag 5 september 2012
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)